Jag har alltid tyckt om sparris. När jag växte upp var det de konserverade varianterna som gällde. Både de hela stänglarna i långsmala glasburkar, och de korta fulbitara i små konservburkar. Jag älskade dem alla, så även pulversoppa med smak av sparris.
Det här med färsk sparris, det kom in i mitt liv ganska sent. Men till skilnad från den konserverade sparrisen, så är den färska så nyckfull. Den konserverade, den är som den är. Man vet vad man får för pengarna, så länge man undviker de allra billigaste lågvattenmärkena. När jag skriver att den färska är nyckfull, menar jag i bemärkelsen ojämn kvalitet. Nu kommer vi fram till själva anledningen till varför jag skriver detta blogginlägg. Det har nämligen, enligt min ringa åsikt, hänt något i svenska butiker i vår, vad gäller sparris. Både med avseende på tillgång, kvalitet och pris. Tidogare har jag mest sett på sparrisbuntarna i svenska matbutiker som dåliga skämt. Ful sparris som lega för länge, och som säljs med ett alldeles för högt pris - vem vill köpa det? Det blir ett Moment 22. Om inte tillräckligt många vill köpa en vara, blir handlarna mindre benägna att ta in den, och varan riskerar dessutom att bli alldeles för dyr.Men, som sagt - i år verkar allt vara annorlunda. Jag är dock alltjämnt svårimponerad. Buntarna innehåller ofta sparris med alldeles för varierande storlek, och det känns lite futtigt att behöva skära bort uppemot 1/3 av stjälkarna för att få bort det träiga och torra. Jag är emellertid inte mer svårflörtad än att jag i eftermiddags kastade mig över högen av tysk, vit sparris som tornade upp sig strax innanför entrén på Pulsen i Flemingsberg; matbutiken närmast min arbetsplats. Jag plockade till mig två buntar som såg ganska hyfsade ut, och tänkte som så, att med ett pris per bunt på tio kronor kan jag leva med risken att hälften av stjälkarna kanske är oätliga.
Jag blev positivt överraskad. Hälften av stjälkarna var fullt godkända, en fjärdedel var mycket bra, och en fjärdedel lämnade en del övrigt att önska. Sämre kan man ha det.Vi frossade i sparris, ugnsbakad hel röding och färska spritärtor. Ja, det fanns italienska spritärtor för tio kronor paketet. Primörfestival var helt klart kvällens tema.
Hollandaisesåsen flödade ymnigt över tallrikarna. Potatisen blev över - nästan ingen orkade äta av den.
Jag vill ha fler sådana här måltider framöver. Hel röding i ugn (6 portioner)
2 hela, urtagna rödingar; cirka 1,2 kilo
smör
salt och viteppar
eventuellt citronSätt ugnen på 175 grader. Smörj en ugnsform. Skär huvuden och stjärtarna av fiskarna (om du så vill). Salta och peppra inuti; lägg eventuellt i några citroskivor. Täck formen med aluminiumfolie, och ugnsbaka fisken i uppemot en timma. Jag tycker att den blir oslagbart saftig och mjäll på detta vis.Extra syrlig hollandaisesås
4 äggulor
2 msk citronsaft + lite extra för den som vågar
200 gram smör
flingsalt och vitpepparVispa samman äggulorna, citronsaft samt salt och vitpeppar i en jastrull. Vispa under omrörning, på medelvärme, och rör ned smöret i etapper. När såsen tjocknar fint, tar du den av spisen och häller upp i en skål. Servera generöst till sparris och röding.
I morgon är det jag som kör en repris på denna!
SvaraRaderaHärligt Annika! Klarade aldrig av burksparris men tycker det är kul att den kupade vita sparrisen blivit mer lättillgänglig.
SvaraRaderajag gör nog något fel med vit sparris för jag tycker aldrig att det blir gott. Fast jag kanske råkat köpa de fula? Spritärterna däremot - vill ha, vill ha, vill ha! Doppade ni i smör och salt och skrapade med tänderna? Mmm...
SvaraRaderaOch jag som går och undrar varför sparrissäsongen inte kommit igång hos oss i sydeuropa? Har knappt sett sparris överhuvudtaget, vilket är synd. Min favorit är att äta den med balsamvinäger och hyvlad parmesanost... Mums!
SvaraRaderaDet är nog Norbert Langs förtjänst (Paul & Norbert). Han har pratat så mycket om sparris på TV4 att det blivit en hip trend. Och med det så har importörerna blivit noggrannare.
SvaraRaderaÅh, röding och hollandaise är ju som brangelina - oseparerbara med vissa enstaka undantag. Mumsigast i världen, minner om min barndom!
SvaraRaderaMycket gott verkar detta.:-) Kul att du är tillbaka:-) Mycket härligt med fisk;-) Hade
SvaraRaderaJag har heller aldrig riktigt blivit kompis med vit sparris, men skulle kanske ge den en chans till nu när alla höjer den till skyarna.
SvaraRaderaFast mest hoppas jag få njuta av nyplockad gotländsk grön sparris snart. Det är himmelriket!
Tycker fröken Dill
Silver: Härligt!
SvaraRaderaAnna B: Ja, det har verkligen blivit bättre tillgång på inte minst den vita sparrisen!
Pytte: De är väl en smaksak, men den vita kan vara för hemsk om den inte är bra. Gillar den gröna skarot, jag med, men de känns verkligen som två helt olika grönsaker. Spritärtorna var italienska och i skidor som nästan såg ut som bodbönsskidor, så det vvar bara att sprita innan kokning som gällde.
Sara: Så orättvist! Just den kombon har jag aldrig prövat, men det låter grymt gott.
Stefan : Då sänder jag en tacksam tanke till Norbert Lang!
Mikkan: Gott, så gott. Och samtidigt så enkelt.
Lantisen: Tack! Jo, jag försöker att få upp farten igen ;).
Fröken Dill: Vit och grön sparris känns för mig som två helt olika grönsaker. Kan förstå att den gröna kan vara lite mer lättillgänglig. Gotländsk sparris åt jag förra våren på vår sparris- och riesling-weekend på Gjörväln, och den var verkligen fantastisk!