Min första ankrillette

Med anledning av min födelsedagsbuffé ville jag passa på att fördjupa mig i rillettetillverkning, och köpte mig därför en fryst anka i matbutiken vid mitt jobb. Det är den enda butik jag regelbundet besöker där jag vet att det finns anka till försäljning. Ankan var stor, fin, fet och tysk och kostade överkomliga 130 kronor kilot.
Jag åt ankrillettes på Rolfs kök Björns Bar i Göteborg februari. Den var mycket god; smaksatt med bland annat apelsin, men personligen vill jag ha min rillette mosigare i konsistensen. Hade jag vetat att det skulle vara så här enkelt att göra ankrillette, hade jag gjort mitt första försök för längesedan.

Jag började med att söka information kring ur andra gått tillväge. Genast slogs jag av att många verkade utgå från confiuterade anklår, när de gjorde ankrillette. Jag ville använda mig av hela ankan, och trodde inte att det borde orsaka minsta bekymmer. Jens Linder stärkte mig i denna uppfattning. Således beslöt jag mig för att följa mina instinkter och helt enkelt bara köra.

Någon sorts ankrillette
1 anka på 2,6 kilo
salt
svartpeppar
2 lagerblad
2 kanelstänger
2 bitar torkat pomeranskal

Först och främst sate jagugnen på 150 grader. Därefter gav jag mig på ankan. Jag styckade den ganska så burdust, faktiskt helt utan finess. Att stycka fågel tillhör inte mina paradgrenar. Jag tog faktiskt inte bort dett dugg, utan lät såväl skinn som fett följa med. Levren frös jag i, för framtida bruk.
Ankbitarna saltade och pepprade jag runtom, och tryckte sedan ned dem i en av våra stora Le Creuset-grytor tillsammans med lagerblad, torkade pomeransskal och kanelstänger. Lite feg kryddning, kanske, men glöm inte bort att detta var mitt första försök.
Ankan fick stå i ugnen i drygt tre timmar. Därefter plockade jag upp bitarna, som vid det laget simmade i en blandning av ankfett och köttsaft. Det doftade otroligt gott.
När bitarna svalnat rensade jag dem från kött. Köttet smulade jag mellan fingrarna. Eftersom jag som sagt gillar en slätare rillette, vispade jag ankköttet med elvisp och tillsatte en hel del av fett- och köttsaftsblandningen. Efter detta var det bara att trycka ned rilletten i en väldiskad glasburk, som sedan täcktes med avsvalnat ankfett. Vips in i kylskåpet

Lätt som en plått, och definitivt inte sista gången jag lagar till ankrillete. Min fine äldste son blev helt såld på den, och även hans syskon tyckte att den smakade mycket bra. Jag fostrar en hord av paté- och rilletteälskare; det känns fint.