I morgon börjar påskhelgen för mig

När vi åker till landet så här års, krävs det minutiös planering. Det gäller att få med sig allt, och då menar jag allt, i matväg. Vår lista över ingredienser är löjligt lång.
I morgon firar vi dessutom en viktig bemärkelsedag i familjen, eftersom vårt yngsta lilla flicka fyller ett år. Utöver att fira henne kommer vi självklart njuta av påskledighet och goda måltider. Jag har redan tidigare nämnt några av påskens matmåsten för vår del. Således vankas det både nubbesallad, inkokt lax, mandeltårta, fransk chokladtårta samt grillade lamminnerfiléer med goda tillbehör. Ni kan nog gissa er till vad jag kommer att ägna stora delar av ledigheten åt. Tack vare mobilt bredband kan jag hålla bloggen uppdaterad även från Sörmlandsskogarna.

Jag hoppas även få en chans att bara sitta och njuta, gärna i vårsolen. Jag har en hög med kokböcker och böcker om mat och matlagning som jag längtar efter att få bläddra i. Bland annat några sena bokreafynd.
Några musöron på björkarna är väl för tidigt att hoppas på, men man kan ju alltid längta och önska.

Bilden är lånad.

En drinkfavorit

Det må se ut som hallonsaft - men det är det inte. Förra sommaren njöt jag av gärna av ett sådant här läskande glas. Innehållet är mycket okomplicerat - campari, tonic water, is och citron.
Campari är ju en riktig gammal klassiker; gärna i sällskap av apelsinjuice eller sodavatten. Vid ett tillfälle i början av förra sommaren fanns vare sig juice eller soda att tillgå, och då tog jag helt enkelt vad som fanns hemma. Resultatet blev mycket gott.
I lördags, innan middagen, kunde jag konstatera att årtiden för den här typen av drycker nu definitivt infunnit sig.

Rester

Jag fick en kommentar för några dagar sedan av Eva, som undrade hur jag ser på företeelsen rester. Rester är otroligt intressant. Hur man än beter sig så finns de alltid där, i en eller annan form. Vad som är rester för en person, är inte nödvändigtvis detsamma för någon annan.Matälskaren hade ett inlägg härom veckan som delvis handlade om vad som egentligen är en rest. Låt mig ge min syn på saken, och samtidigt beskriva vårt eget dilemma.
De flesta av oss vet att det slängs förfärande mängder mat i Sverige varje år. Mat som inte alltid blivit otjänlig som människoföda, utan som bara inte går åt. Storhandling har på senare år framhållits som ett mindre bra sätt att konsumera, just för att risken då finns att man köper på sig för mycket av vissa varor, som man sedan inte gör av med, utan i stället måste kasta.
Marit Paulsen påstod till och med i söndagens DN Ekonomi att det är viktigare att försöka undvika att slänga mat, än att handla ekologiskt och närodlat. Någon sådan analys har jag inte själv gjort, men jag har ett grundmurat obehag i mig när det kommer till mat som går till spillo.

Vad slänger vi själva, hemma hos oss? Så lite som möjligt. Ledsna rotfrukter, ibland. Skal och rens. Eventuellt skrap från barnens tallrikar. Enstaka utgångna, bortglömda produkter. Någon enstaka, sällsynt rest, som legat alltför länge i skymundan bakom ett bpaket yoghurt.

Jag måste medge att jag annars inte är så förtjust i att ta hand om rester, trots att jag vet precis hur man gör - det är inte okunskap det faller på. Som tur är för mig brukar eventuella rester ta hand om sig själva numera. Till att börja med har vi en egen liten hushållsgris, i form av vår lilla yngsta dotter, som snart fyller ett år. De flesta matrester förvandlas helt sonika till barnmatslunch. Utöver det är vi mycket förtjusta i att ha små skålar med kvarts- eller åttondelsstora matportioner i kylskåpet. Sådana där små kluttar, som inte räcker till en matlåda. Vi kan kalla dem för livräddare, eller kanske smörgåssubstitut. Om man kommer hem och är akuthungrig, klarar man sig på några skedar kall eller hastigt uppmicrad middagsmat fram till dess att middagen är tillagad. Bättre det än att börja småäta något annat för att höja blodsockret.

Vet ni vad som är absolut jobbigast för oss, vad gäller mat som blir över? Det är att vi inte kan ha kompost här i stan. Vår radhustomt är så pytteliten att det rent praktiskt är omöjligt. På landet har vi kompost, och det är alltid lika irriterande när vi kommer hem till stan och man tvingas slänga organiskt avfall i soporna.
Å andra sidan är det faktiskt inte mycket vi kan göra åt just den saken. Annat än att medvetet sträva efter att slänga så lite det bara går.

Kanelglass med ripplad med rabarbercoulis

Ända sedan jag lagade kanelglass med glöggkokta sultanarussin i december så har jag velat pröva att para kanelsmaken på nytt. I bakhuvudet har jag hela tiden funderat på just rabarber. Nu har de första primörerna dykt upp i butikerna; mitt val föll emellertid på det paket med fryst rabarber från ICA som jag visste fanns i frysen.
Paketet visade sig innehålla riktigt grova bitar; inte direkt de späda, skära jag sett för min inre blick när jag längtat efter rabarber. Det är sådana gånger det blir en så oerhört stor skillnad att göra coulis.

Jag lärd något nytt vid detta tillagningstillfälle. Även fast jag lovprisar själva sjudandet av glasskräm, så har det en baksida. Om man sjuder krämen så att den blir riktigt krämig, och den sedan sväller ytterligare i kylskåpet, kan följande utspela sig - krämen är så trögflytande att den rinner för långsamt ned i glassmaskinen. I synnerhet om glasskrämen inte skall spädas av en coulis.
Vad händer då? Kanske vet inte alla att maskinens funktion är att en visp ideligen skrapar över kylelementet. Om vispen fastnar det allra minsta, stängs maskinen av och processen är obönhörligen avslutad.
Vad som nu hände var att den långsamt rinnande, tjocka glasskrämen lade sig som ett block på kylelementet, och effektivt hindrade den resterande krämen från att vispas runt ordentligt och frysas. Den resterande mängden kräm föstes bara runt, runt av vispen, ovanpå det frysta lagret.

Nu gick det bra ändå, men jag har valt att justera receptet utifrån denna incident. Faktum är att det gick mer än bra. Det gick alldeles lysande! Kanelglass och rabarbercoulis bildar tillsammans något som nästan smakar som rabarberpaj. En riktigt god vårglass, med andra ord.

Kanelglass med rabarbercoulis
Glasskräm
5 äggullor
1,25 dl råsocker
3 krm ekologiskt vaniljpulver
5 dl vispgrädde
5 dl gammaldags mjölk
2-3 kanelstänger (beroende på storlek)

Vispa äggulor och råsocker pösigt. Hetta upp grädde, mjölk, kanelstänger och vaniljpulver. Låt gräddmjölken stå opch dra till sig smak från kanelstängerna i cirka 10 minuter. Häll därefter gräddmjölken över äggvispet under omrörning. Sjud glasskrämen över vattenbad under omrörning tills den tjocknar. Låt den svalna, och sedan kylas ned och svälla i kylskåp. Låt kanelstängerna vara kvar i krämen.

Rabarbercoulis
250 gram rabarber
1 sl råsocker
2 dl vatten

Koka rabarber, råsocker och vaten till en kräm. Låt den svalna, och pressa den sedan, lite i taget, genom en finmaskig sil, så att alla fibrer separeras. Förvara den sedan i kylskåp.
Plocka upp kanelstängerna ur glassmeten, och kör den sedan i glassmaskinen. Kyl under tiden en låda i frysen. För över den färdiga glassen till lådan, rippla över coulis och för försiktigt runt den med några snabba tag med en slickepott. Frys glassen någon timma innan det är dags att äta.