Kycklingsallad med inspiration från Adam Aamann

Sent om sider ska jag berätta om påskens krämiga kycklingsallad. Denna sallad är det perfekta beviset på att även mat som vid första tuggan kan te sig mild på gränsen till mjäkig kan växa till att bli direkt beroendeframkallande. Originalreceptet kommer från ett pressmaterial jag fick vid denna lunch förra våren.
Det är förvisso inget säskilt påskigt med denna sallad. Jag valde att laga den bara för att jag var sugen på den, och för att jag ville pröva något helt nytt på påskbordet. Ett helt rätt beslut, visade det sig. Detta är en grym kycklingsallad, som gjord för att bli fyllning till picnicmackor att njutnigsfullt smörja kråset med på vårens och sommarens alla utflykter.

Låt mig börja med att beskriva mina avvikelser. Jag använde mig bara av hälften så mycket salladslök och basilika som det står i Adam Aamanns origialrecept. Dessutom valde jag att hoppa över dijonsenap, som stod som ytterligare en smaksättare. Kanske prövar jag detta nästa gång; kanske inte.
Majonnäs är ett känsligt kapitel för mig. Länge tyckte jag att det var ganska motbjudande, vilket inte är så konstigt, med tanke på hur illa många av de färdiga majonnässorterna på marknaden smakar. Min man påstår sig har hört följande citat :
"Svenskarnas favoritsmak på majonnäs är lätt härsken",
och det kan nog ligga en hel del i det. Att smaka på hemsmiskad majjo är något helt annat än att klämma en gul korv ur en tub från Kavli. Så är det bara.

Kombinationen av saftig, kokt kyckling, len majjo och avrunnen mezeyoghurt gav en perfekt konsistens. Smaksätt denna salladsbas med vad du vill; detta är en helt fenomenal start till vad för sorts kycklingsallad du än kan tänkas fördra.

Kycklingsallad på majonnäs och mezeyoghurt,
med citron, salladslök och basilika
1 färsk kyckling på cirka 1,2 kilo
1 gul lök
1 lagerblad
salt
10 svartpepparkorn
1 morot
0,5 kruka basilika
4 dl Arla mezeyoghurt (10 % fett), som fått rinna av i några timmar
saften av 1 citron
2 dl hemgjord majonnäs
salt och svartpeppar
4 salladslökar, finhackade
0,5 kruka gräslök, finhackad

Börja med att koka kycklingen med lagerblad, svartpepparkorn, salt, morot och gul lök. Låt kycklingen svalna, drag sedan av skinnet och plocka köttet från benen.

Riv basilikan i bitar, strimla salladslöken och blanda med majonnäs och avrunnen yoghurt. Blanda i kycklingbitarna, och smaka av med citronsaft, salt och svartpeppar. Låt salladen stå i kylskåpet ett par timmar innan den ska ätas.
Allra godast är den efter någon dag, eller två.

Adam Aamann tycker att salladen ska toppas med skivor av bacon som torrostats i ugn. Det kan säkert smaka alldeles utmärkt. Som jag skrev ovan - en annan gång.

Kanske sommarens rosé 2010?

Vi var några dagar tidigare med att starta rosésäsongen 2009 än vi var i år. Det är sådana detaljer som man, tack vare en matblogg, kan fiska upp ur den virtuella matminnesbank som bloggen utgör.
Rosépremiären var särskilt efterlängtad just i år. Den är laddad med en hel del symbolik. Den förebådar på något vis alla grillkvällar, picnicar, strandutflykter och sommarfikor som komma skall. Det är helt enkelt dags att börja leva igen.
Jag förstår ärligt talat inte hur vi överlevde vintern. Men, det är en annan historia.

Låt mig presentera vad jag tror kommer att vara Årets rosé 2010 (för oss, vill säga, inte nödvändigtvis för någon annan)
Esprit du Silène (nr 2246)

Rekommenderas varmt till alla ni som inte tycker att rosévin nödvändigtvis måste smaka hallonsaft. Inget ont i det, vår gamla trotjänare Puycheric har till exempel en ton av saft, men den är i sammanhanget mer att betrakta som en törstsläckare för vuxna under varma sommareftermiddagar.
Esprit du Silène är ett vin. Som råkar vara rosa.
Pröva det.

Rabarber-crème brulée -det godaste i vår?

Ända sedan jag först läste om rabarber-crème brulée, har jag varit vansinnigt sugen på att pröva att laga det. Sanningen att säga är jag annars mer av en créme caramel-person, fastän jag till min stora förvåning inser att jag obegripligt nog inte bloggat om denna favorit bland desserter.
Jag har först på senare tid insett storheten hos créme brulée. Mina känslor för rabarber är mycket varma, på gränsen till passionerade. Inte vad gäller de gamla vanliga pajerna, men det finns få saker som slår min mammas rabarberkräm. Rabarbercheesecaken jag lagade härom sisten var även den en riktig fullträff. Nu kan jag glad och nöjd dela med mig av ytterligare ett fantastiskt rabarberrecept.

Eftersom detta faktiskt var första gången jag gav mig på att laga denna omåttligt populära dessert, var jag tvungen att läsa på och jämföra olika tillagningsangivelser. Jag blev verkligen inte klok på hur många äggulor som är optimala i relation till mängden grädde och mjölk. Jag kan bara konstatera att mina åtta ganska små äggulor helt klart var precis på gränden. Nästa gång ska jag välja större ägg, eller lägga till två gulor. Men smaken - smaken...den lämnade inget övrigt att önska. Syrlig rabarber och söt, vaniljmättad gräddkräm är som gjorda för varandra.
En extra fördel är att denna dessert dessutom går bra att förbereda dagen innan.

Nu råkade vi ha en sådan liten brännare i vår ägo (oklart varför), som numera verkar gå under det inofficiella namnet crème brulée-brännare, men jag har läst mig till att det går lika bra att ställa in portionsskålarna under ugnens grillgaller, fastän de givetvis måste vaktas noga, eftersom socker kan brännas på ett par sekunder.

Rabarber-crème brulèe (6 portioner)
200g rabarber
1,5 msk råsocker
2 msk vatten
1 vaniljstång
3 dl vispgrädde
2 dl gammaldags mjölk
10 små äggulor, eller 8 stora
0,75 dl råsocker
extra råsocker till sockertäcket

Sätt ugnen på 175 grader. Skiva rabarbern i centimetertjocka skivor, och blanda dem i en form tillsammans med råsocker och vatten. Baka dem i ugn i drygt 20 minuter, tills de mjuknat. Fördela dem därefter i sex portionsskålar. Sänk ugnsvärmen till knappt 150 grader.
Medan rabarbern står i ugnen förbereder du krämen. Vispa äggulorna med sockret. Hetta upp grädde och mjölk (gärna i en teflonkastrull; en av de få gånger jag föredrar sådana) tillsammans med den urskrapade vaniljstången och dess frön. Tillsätt äggvispet under omrörning till den heta gräddmjölken, och sjud sedan försiktigt, och under flitig omrörning, på svag värme tills blandningen märkbart tjocknat. Skumma av allt skum från krämen, och fördela den sedan varsamt i skålarna. Ställ dem i en form, fyll dem med varme vatten upp till halva formarna, och tillaga sedan crème brulèerna i 40 minuter. De dallrar fortfarande under ytan, men de är klara.
Låt dem svalna till rumstemperatur, och förvara dem därefter i kylskåp.

Innan serveringen strör du ett lager av råsocker över ytan på portionsskålarna; hur mycket är en smaksak, men snåla inte. Ställ dem under ugnens grillgaller, och låt sockret börja smälta, bubbla och få färg, eller använd dig ännu hellre av en liten brännare, för att sveda sockret till ett krasande, knäckigt täcke. .

Kalljäsning med vetesur (och en snabb lägesrapport)

Jag har inte gått under jorden, jag har bara haft fullt upp på sistone. Det är någonting hektiskt med våren som inte alltid lockar fram mina bästa sidor. Tiden räcker på något vis inte till allt jag skulle vilja göra.
Jag experimentera med rabarber, både i tanke och i handling. Dessutom planerar jag så smått inför den födelsedagsbuffé jag vill kunna duka upp om ett par veckor. Jag fick sådan blodad tand av förra årets födelsedagsfirande, att jag inte kan hålla mig från att ordna ett i år igen, trots att jag inte fyller det minsta jämnt eller ens halvjämnt.

För några månader sedan fick jag ett mail med en fråga om kalljäsning av vetesur. Jag brukar oftast blanda råg- och vetesur när jag kalljäser, så jag kunde inte tipsa om något särskilt recept, utan rekommenderade väl lite svepande frågeställaren att pröva sig fram. Nu i helgen har jag för första gånge kalljäst surdegsbaguettdeg över natten, och kan därför meddela att det (så klart) fungerar alldeles utmärkt, kanske till och med bättre än att göra som som jag tidigare gjort. Inget nytt under solen, men jag kan garantera att det var en underbart start på lördagsmorgonen att njuta av nybakad surdegsbaguette med smör, hemkokt jordgubbssylt med vanilj och en stor kopp latte.

Man kan säga att jag föjde det gamla receptet, med det enda undantaget att jag kortade försurens jästid. Jag rörde ihop försuren tidigt på eftermiddagen, och blandade sedan själva degen sent på kvällen, innan jag gick och lad mig.
Detta var enbart av en slump, det går precis lika bra att exempelvis sätta försuren på morgonen, röra ihop degen på kvällen, låta den kalljäsa i kylskåpet över natten och sedan, ett dygn efter att försuren sattes, baka ut och grädda baguetterna.
Jag är så svag för dessa kalljäsning, ett så smart knep. Förarbetet går snabbt, degen sköter sig själv i kylskåpet, och den (i varje fall i mitt tycke)lilla insatsen att sätta på ugen, stjälpa upp degen på bakbordet och forma till baguetter är inte direkt en betungade syssla en helgmorgon. I varje fall inte i min värld.

Jag kan bara rekommendera alla att pröva detta enkla sätt att förgylla helgmorgnarna, och garanterat imponera på någon av alla de som fortfarande verkar tycka att bakning i allmänhet (och surdeg i synnerhet) är krångligt och mystiskt.
Om inte det är livskvalitet, så vet jag inte vad det är.