Pepparnötter

Bara namnet är i sig härligt. Dessutom är detta en alldeles fantastiskt trevlig liten pepparkaksvariant. Hembakade pepparkakor är annars inte någon direkt favorit hos mig. Jag tycker helt ärligt att Kung Oscars köpe-pepparkakor är de godaste.
Pepparnötter skall tydligen vara en ganska gammal kaksort. Många bakar dem i form av kulor, små som just nötter; hasselnötter, vill säga. Jag tycker det är både godare och mer praktiskt att göra dessa aningen större, knubbiga småkakor. I varje kaka sticker jag en skållad mandel. Om det är någon som brukar köpa färdiga skållade mandlar - så sluta med det. De är verkligen inte goda. Släng i stället en påse sötmandel i hett vatten; vänta någon minut, och du kan sedan lätt trycka mandlarna ur skalen.
När jag för skojs skull googlade på pepparnötter, fann jag en uppsjö av olika varianter. Detta är min version av denna delikata lilla kaka.

Pepparnötter
125 gram rumsvarmt smör
0,5 dl råsocker
0,5 dl farinsocker
2 msk mörk sirap
1/2 ägg
300 gram vetemjöl
drygt3,5 dl)
1 rågad tesked bikarbonat
1 tsk mald kardemumma
1,5 tsk mald ingefära
0,5 tsk malda kryddnejlikor
1 tsk mald kardemumma
200 gram skållade mandler (de som blir över kan man ju alltid ha i glögg)

Blanda smör och socker väl.
Rör ned kryddor och bikarbonat, och därefter det halva ägget. Blanda slutligen ned mjölet. Knåda ihop degen, och forma därefter kulor av den.

Tryck ned en mandel i varje kula. Grädda på 175 grader i 12-15 minuter, beroende på kakornas storlek och hur välgräddade du vill ha dem.

Smör eller inte smör i småkakor? Ja, många anser ju att småkakor som man sparar en längre tid, såsom pepparkakor, riskerar att härskna om de bakas på smör.
Själv tycker jag att det risken känns ganska lite. Jag minns när vi bakade pepparkakor hemma under min uppväxt, och de tog ju aldrig slut. Det kändes som att de röckte till sportlovet, allraminst. Men härskna? Nej, aldrig. Bättre då att baka en mindre sats av kakorna, om man inte tror att man kommer att äta så många. Eller att frysa in dem.
Dessutom vägrar jag av princip att köpa margarin. Det har aldrig kommit innan för min tröskel.

Adventsskorpor med saffran och vit choklad

Det finns en viktig person i mitt liv, som näst efter mina föräldrar varit den vuxna person som stått mig närmast under min uppväxt. Denna person är min faster B.
Nu är hon inte enbart min faster, utan även min gudmor. Det har hon varit med den äran. Man kan lugnt säga att hon tagit detta uppdrag på största allvar. Den generositet hon visat mig har inte enbart tagit sig uttryck i form av gåvor, utan inte minst i att hon tagit sig tid att umgås med mig under min uppväxt och in i mitt vuxenliv.
Vad har nu detta med skorpor att göra? Jo, receptet som dessa skorpor är baserade på kommer från faster B's väninna G. Denna G har i sin tur fått receptet från sin mormor. Eftersom min faster B och väninnan G är födda på 1940-talet, är det väl inte orimligt att tänka sig att mormoderns recept härör från sekelskiftet?

Det är i vilket fall ett riktigt bra skorprecept. Jag har prövat många olika sätt att smaksätta skorporna. Originalet innehåller brunt farin och mandel. Ett år bakade mannen och jag mängder av sådana mandelskorpor, som vi framgångsrikt smaksatte med bittermandelolja. Vi fyllde stora glasburkar med skorporna, och gav bort som mycket uppskattade julgåvor.
Nu är det emellertid dags att experimentera med grundreceptet igen, och då är det saffran och vit choklad som gäller.
Mängderna anges i receptet i gram, men jag har försökt översätta till deciliter, för dem som inte använder sig av eller har tillgång till den för mig så oumbärliga köksvågen.

Saffransskorpor med vit choklad
105 gr smör, rumstempererat
210 gr råsocker (drygt 2 dl)
2 ägg
1 kuvert saffran
100 gr vit choklad av god kvalitet (jag valde Lindts vita choklad smaksatt med äkta vanilj)
340 gr vetemjöl (drygt 5,5 dl)
1 tsk bakpulver

Vispa äggen och sockret. Stör saffran med en gnutta socker i, och vispa sedan ned det i äggsmeten. Hacka chokladen grovt(den blir bäst om den förvarats svalt), och rör ned den i smöret. Rör samman smörblandningen och äggblandningen.
Blanda vetemjöl och bakpulver, och rör ned även detta i smeten. Degen som blir resultatet av detta rörande skall inte vara alltför fast. Rulla ut den och forma den till två längder. Placera dem på plåtar klädda med bakplåtspapper, och platta till dem.
Grädda i nedre delen av ugnen på 200 grader i 15 minuter, eller tills längderna fått färg. Tag då ut plåten, och skär längderna till skorpor.
Torka dem spröda i 10-15 minuter på eftervärmen, med öppen ugnslucka.

Mangoglass

Den här glassen är en av de första smakerna jag lagade när jag fick min flitigt använda glassmaskin.
Jag är väldigt förtjust i mango, och godast blir glassen så klart om man har tillgång till färska frukter.
I fredags, när jag gjorde glassen, fick vi nöja oss med den frysta mangon ICA saluför. Den är okej, men inte fantastisk. Således blev det en mild mangoglass, men den som använder färsk frukt kan vänta sig en betydligt mer markerad smak.

Mangoglass
Glassmet:
4 dl grädde
2 dl mjölk
2 krm ekologiskt vaniljpulver
5 äggulor
2 dl råsocker

Hetta upp grädde, mjölk och vaniljpulver i en rymlig kastrull. Vispa under tiden äggulor och socker pösigt. Häll sedan den varma grädmjölken ölver äggvispet under omrörning, så att de blandas. Häll tillbaka smeten i kastrullen och hetta upp den under omrörning. Den skall inte koka. Häll sedan tillbaka den i bunken igen. Låt svalna, och därefter bli riktigt kall i kylskåpet. Glassmeten får gärna stå och svälla över natten.

Mangokräm:
2 paket fryst mango á 250 gram
0,5 dl råsocker

Koka upp mango och socker i en kastrull. Låt dem småkoka i 15-20 minuter. Därefter mixas blandningen helt slät, och hälls över i en skål. Låt svalna, och förvara sedan i kylskåp.

Glassmeten och mangokrämen blandas väl precis innan glasssmeten skall köras i glassmaskinen. Kör i maskinen, och låt sedan glassen några timmar i frysen innan den skall ätas.

Dåligt bemött

Jag har funderat lite fram och tillbaka på om jag skulle skriva om denna incident eller inte. Jag tycker ändå den förtjänar att nämnas. Saken är nämligen den att jag, till min stora besvikelse, blev dåligt bemött på Sandströms kött i Söderhallarna i fredags.
Min goda vän Lena var med mig, och kan intyga att den man som betjänade mig inte var särskilt lyhörd eller tillmötesgående. För det första så stressade han mig. Helt utan minsta skäl. Det var inte ens kö (inte för att det hade varit en god anledning, men ändå.)
För det andra så ifrågasatte han mitt val av kött.
När jag till sist väl hade bestämt mig för hur mycket jag ville ha, så var han stressad och opersonlig.
Och - det värsta av allt - när han skar upp mitt kött, så lade han inte papper mellan köttskivorna!
Jag kom alltså hem och öppnade vad som till min oerhörda besvikelse visade sig vara en veritabel klump av skivat innanlår!

Jag är kanske bortskämd med den fina service, och det trevliga bemötande jag får på Sandströms i Älvsjö (Willys-butiken). Incidenten i butiken i Söderhallarna var bara så märklig att jag inte ens hade sinnesnärvaron att ifrågasätta hans beteende. Jag blev arg i efterskott, och det är inte så konstruktivt.
Han kanske hade en dålig dag - men en så dålig dag får man inte lov att ha.
Eller är det så att man måste man vara stammis för att få ett bra bemötande i Söderhallarna?