Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino.(Tack till min räddare i nöden.)

En söndag för några veckor sedan var jag mer än någonsin tacksam för all den inspiration jag och min familj får från Bon Appétit. När den egna inspirationen tryter är det tur att det finns andra resurser, som aldrig verkar sina. Min man och jag är brysselkålsälskare i själv och hjärta. Brysselkål i en pasta kan tyckas att utmana ödet en smula, även i vår familj, där äldsta dottern ändå delar vår faiblesse.

Det finns många fördelar med att lite större barn. Nåja, allt är relativt, men när yngsta barnet hunnit fylla fem är det inte fråga om småbarn längre. Det som inte passar i en rätt, det står det var och en fritt att efter bästa förmåga peta bort. Om jag vill ha brysselkål i en pasta så gör jag det; må så vara att det genererar lite småsura miner från tre av barnen.

Nu var det inte jag som gjorde pastan. Det var min man. Och originalreceptet hittade vi här. Jag kallar utan tvekan detta för höstens godaste pasta - hittills. Det enda jag vänder mig emot är att kalla deta för carbonara. Carbonara är carbonara, och det är detta inte fråga om. Däremot är det perverst gott, men det får inte grumla omdömet så till den milda grad att man inte kallar saker för sin rätta namn. Punkt slut.

Trottole med brässerad brysselkål, bacon och pecorino
Trottole är en pastasort vi snubblade över på ICA. Originalets orecchiette finns i Sverige av bland annat märket De Ceccho. Det går självklart bra att välja en kort pastasort efter din egen, smak om du inte hittar någon av dessa förslag.

500 g färsk brysselkål
2 paket bacon, finhackad
2 vitlöksklyftor, rivna
1,5 dl grädde
4 äggulor
2 dl riven pecorino
500 g pasta
salt
peppar

1. Ta loss bladen från brysselkålen. Vi avstod från att använda de allra minsta.
2. Koka upp pastavatten och lägg i ditt val av pasta. Koka enligt instruktionerna på paketet.
3. Värm upp en torr stekpanna så att den blir riktigt het. Lägg i brysselkålsbladen i omgångar, och slunga runt så de får färg och mjuknar. Lägg över i en skål.
4. Stek baconet krispigt i omgångar. Häll av överflödigt fett och lägg det färdiga baconet på hushållspapper. 5. Lägg tillbaka baconet i pannan, och fräs vitlöken med baconet så att den blir mjuk. Tillsätt därefter bsysselkålen, och blanda och värm allt tillsammans.
6. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
7. Blanda grädde, äggulor och pecorino i en skål. Tillsätt några nypor salt mal över svartpeppar.
8. Häll av den färdigkokta pastan, men spara någon deciliter av kokvattnet i en skål.
9. Häll tilbaka pastan i kastrullen. Rör ned gräddblandningen, och tillsätt därefter bacon- och brysselkålsfräset.4 äggulor
10. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet om pastan behöver mer vätska. Smaka av med mer salt och svartpeppar om så behövs, och servera pastan med mer riven pecorino.

Nachoplåt med ölbrässerad, långlagad chipotlekarré - den ultimata fredagsmaten

Även denna gång kom inspirationen som så ofta från Bon Appétit, närmare bestämt här. Vi skruvade så klart det hela ett halvt varv genom att anamma vår egen långlagningstradition, snarare än den metod som användes i inspirationsreceptet.

Att slänga en bit kött i Crock Poten innan jobbet är inget nytt i den här familjen; det vet ni som läst här ett tag. Upplevelsen av att komma hem till ett hus som doftar gudomligt av ingredienser som småputtrat i många timmar gör mig fortfarande lika förundrad och glad. Det är helt enkelt ett vinnande koncept. I just detta fall förenas två ytterligheter det genuina långlagade köttet möter helfabrikat i form av nackos. Hela härligheten toppas med minst sagt generösa mängder ost. Det blir en skön symfoni av smaker.

De murriga Instagram-bilderna bidrar onekligen till att förmedla stämningen. Om jag var lite darrig på handen när jag fotade, så får ni ha överseende. Kombinationen av glupande hunger och klädsam salongsberusning här fredagskvällen till. Så var det sagt.

Comfort food, det ultimata fredagsmaten eller helt sonika riktigt förbaskat gott - kalla det vad ni vill, men vi insåg redan första gången vi prövade detta att en familjeklassiker var född.

En riktigt lat fredag mosar jag ihop en balja guacamole (och det är ett kapitel i sig), öppnar en burk ful-salsa och ställer fram gräddfil. Kalla öl plockas fram ur kylskåpet, och saken är biff. Helgen kan börja!

Nachoplåt med ölbrässerad, långlagad chipotlekarré
800 gram fläskkarré
salt och svartpeppar
1 stor gul lök, grovt hackad
4 vitlöksklyftor, grovt rivna
2 tsk spiskumin
2 tsk sött, rökt paprikapulver
1 msk pulverkaffe
0,5 tsk chipotlepulver
1 tsk råsocker
3 dl ljus lager

1. Lägg lök och vitlök i botten av Crock Pot-grytan.
2. Krydda fläskkarrén runtom med salt och svartpeppar och lägg den ovanpå löken.
3. Strö över kryddor, kaffepulver och socker.
4. Häl på ölen.
5. Tillaga på lägsta effekt i Crock Pot i åtta timmar.

Om du inte har en Crock Pot: Gå till väga på samma sätt men lägg alla ingredienser i en emaljerad gjutjärnsgryta. Ställ in den i kall ugn som sätts på 80-90 grader. En förutsättning är du kan lita på att din ugn är någorlunda pålitlig vad gäller att håla temperaturen. Långlaga ingredienserna i ugn i uppemot tio timmar.

500 gram nachochips
1 röd paprika, finhackad
paprikapulver
3 dl riven ost, gärna med lite smak

Montering av nachoplåten:
Sätt ugnen på 200 grader. Tag upp fläskkarén ur grytan. Putsa bort eventuellt överflödigt fett (om du så önskar), och fördela köttet i mindre bitar. Täck en plåt med bakplåtspapper. Strö över nachochips. Fördela köttet över nachochipsen, strö över riven ost och finhackad paprika, och sprinkla slutligen över paprikapulver.
Tillaga nachoplåten i ugnen i 10-1 minuter, eller tills osten smält.

Ny bakgrund, och höstens godaste sallad

Plötsligt hände det. Jag vaknade upp ur mitt hemmablinda, närapå vegetativa bloggartillstånd och insåg att Smaskens.nu sett likadan (eller snarare lika tråkig) ut alldeles för länge. Nu står det inte i min makt att åstadkoma några dramatiska förändringar, men en ny bakgrund kunde jag i varje fall ruska fram.

På tal om något helt annat - har det inta varit ovanligt gott om granatäpplen denna höst? Aldrig tidigare har jag sett dem förekomma vanliga matvarutiker - i sådan omfattning, och till så bra priser som denna höst. Inte mig emot. De är både vackra, goda och nyttiga, och de har förgyllt mången sallad. Vi äter kärnorna med blandad grönsallad, gärna med lite chèvre, och saften som blir över när man plockar kärnorna ur frukten (förslagsvis över en skål) blandar vi i en vanlig dijonvinaigrette. Beroende på hur syrlig safte är justerar vi vinaigretten med mer olivolja och honung.

Jag vet inte hur många vi bjudit på sådan sallad och inte heller hur många kvällar vi själva njutit av dessa fina smakkombinationer.

För de som mot förmodan undrar, så har jag på grund av svårartad lättja helt förfallit till att använda mina egna Instagram-bilder i bloggen. De är tillräckligt bra för mitt syfte - att komma över det första hindret för att över huvud taget skriva ett blogginlägg. Denna årstid vill vi matbloggare som inte har tillgång till att fora i dagsljus (det vill säga alla vi som inte jobbar skift, är egenföretagare, föräldralediga, studenter eller arbetslösa) helst av allt gråta över mörkret. Det är och har varit samma elände varenda höst och vinter. Sorgligt, men sant.

Upp i smöret med MAJO - en av höstens höjdpunkter

Logotyp skapad av kostnären Titti Winbladh.

Till min förtjusning och stolthet (och stillsamma eufori) är jag medlem i MAJO. För att förklara för er vad MAJO är, ska jag löst citera min förebild och ständiga inspirationskälla Lisa Förare Winbladh:

"Målgruppen för MAJO är alla som är matjournalister, beter sig som om de vore det eller önskar att de vore det. MAJO är lite som matjournalistikens Nordkorea - fast med en doft av smör."

Själv var jag i torsdags twitteransvarig vid eventet Upp i smöret, en fantastisk tillställning iscensatt av ovan nämnda Lisa samt Per Styregård och Annica Lewander. Under loppet av några timmar var vi en smörsalig skara som fick lyssna till föredrag av fantastiske smörentusiasten och visionären ( jag kan inte kalla honom något annat) Patrik Johansson.

Han berättade om sitt och sin hustru Zandra Brings smörhantverk på Vallmobackens mejeri, om hur det är att leverera smör till NOMA; om att kärna smör med vild mjölksyra från dagg, om moss-smör samt det horribla faktum att Sverige, en gång en stolt smörexportöroch framstående mejerination, numera är mer känt för likriktning och stordrift, med en smörkultur som för en tynande tillvaro. Ack, ja.

Vi befann oss på Restaurangakademin. Miljön var närmast scenografiskt iscensatt. Ljudet av vispar som slog mot kastrullväggar ackompanjerade föreläsningarna. I luften låg en konstant doft av brynt smör. Rena himelriket, med andra ord.

När vi sedan fick prova fem sorters smör, prova fem sorters hollandaise (på rumstempererat, 40-gradigt, klarat, 90 gradigt samt brynt smör) - då var jag i sjunde himlen. Shottar av kärnmjölk, Lisa FW's kärnmjölkssoppa med ärtor, smör-Johans jungfrusmör och smör på långfil...lyckas jag förmedla att det var en förtrollad kväll?

Vi bibringades kunskaper om smörsyror, smörs smakämnen och smörhistoria. Jag twittrade så fingrarna glödde och mina tweets samlades här på Storify av sympatiske @anderseriksson.

Sponsorer som generöst bidrar till arrangemang utan att kräva motprestation - existerar det ens? Denna kväll fanns de på plats - Matlandet Sverige, Arvid Nordqvist, Brödinstitutet och Svenskt Kött. Jag lämnade Restaurangakademin vederkvickt till både kropp och själ, efter att ha njutit av såväl mat och dryck som sällskap och samtal.

Dessutom fick jag av och övriga åhörare av Lisa FW ytterligare kunskap om maillardreaktionen, en nog så viktig företeelse så snart man pratar om smör. Lisa har skrivit åtskilligt om detta ämne, bland annat här på Matmolekyler. Matnörderi i sin prydno. Bättre än så blir det knappast.