måndag 5 oktober 2009

Lammfilé med kantarellpotatismos och rödvinsreduktion med lingon


Nu kommer vi till varmrätten som serverades här hemma i lördags. Efter fänkålssoppan var det dags för lammfilé. Denna köttbit är så smältande god, och de söta filéerna är så rörande små.
De måste tillagas varsamt. Vi stekte dem helt hastigt runtom, och lät sedan filéerna stå i ugnen på 150 grader i några minuter, medan vi lade sista handen vid potatismoset.
Lammfilé, salt, peppar och smör - svårare än så är det inte. Potatismoset inspirerades jag till vid en middag med goda vänner på Enskede Värdshus i förra veckan. Det är rent ut sagt genialt att pimpa potatismos med smörstekta kantareller, fast jag väljer att inte citera värdshuset i fråga som kallade sin variant för kantarellstomp. Det ordet känns inte helt naturligt i min mun; jag får nog träna på att använda det.
Var generös med kantarellerna, det säger jag bara. Om du gör mos på ett kilo potatis, så dra till med åtminstone fyra hekto svamp.
Så kommer vi till såsen:

Rödvinsreduktionen med lingon
8 dl rödvin
1 schalottenlök, grovt delad
2 msk vilt- och kantarellfond
2 msk råsocker (efter smak)
1,5 dl frysta lingon
2 tsk arrowrot

Rödvinet fick reducera med schalottenlöken och fonden. När knappt en tredjedel av vätskan återstod, smaksatte vi med råsocker. Därefter östen vi ned lingonen, och lät dem tina och ta smak av såsen utan att de förlorade sin form. Slutligen redde vi av med arrowrot.

Detta blev en i alla avseenden perfekt sås till såväl lammet som potatis...stompet. Enda problemet var faktiskt att såsen var så krävande, att vi i stället för rödvin borde ha varit rutinerade nog att välja öl som måltidsdryck.

söndag 4 oktober 2009

Fänkålssoppa med dillolja -
en perfekt förrätt


Jag var nästan helt uppgiven i går morse. Inspirationen stod inte att finna någonstans, trots att jag bläddrade igenom åtskilliga kokböcker och samtidigt försökte associera fritt. Vi skulle ha goda vännerna A och M på middag, och jag hade under hela veckan försökt komma på lämpliga kandidater till en passande trerättersmeny.
När jag nästan hade givit upp hoppet, dök plötsligt en idé upp i min käre mans huvud - en soppa på fänkål. Och, som genom ett trollslag var inspirationen tillbaka. Soppan följdes av lammfilé med kantarellpotatismos och rödvinsreduktion med lingon. Därefter bjöd vi på kardemumma-panna cotta med vanilj- och kanelkokta äpplen. Recept kommer, var så säkra.

Det blev en fantastisk soppa, som toppades med dillolja och serverades med enklaste enkla tänkbara tillbehör, nämligen smördegspinnan med parmesan och pinjenötter. Mer om dem lite senare.

Många tror sig inte tycka om fänkål. Färsk fänkål. menar jag då givetvis. Torkad fänkål har väl en grundmurat stark ställning som brödkrydda i vårt avlånga land. Den färska fänkålen slängs ofta i fisksoppor, skuren i vad som i mitt tycke är alltför grova bitar. Ugnsbakad fänkål är fantastiskt gott, rå fungerar den som många upptäckt utmärkt väl tunnt strimlad i sallader.
Som huvudingrediens i en soppa fungerade fänkålen så makalöst bra, att jag inte för mitt liv kunde begripa varför vi inte tidigare kommit på att tillaga den på just detta vis. Snabbt gick det också, och den fungerade givetvis utmärkt bra att förbereda. Den tillhör med andra ord den tacksamma typ av förrätter som kan lagas långt i förväg.
den som vill kan med fördel toppa soppan med fina räkor, men den var sig själv nog; inklusive den smakrika oljan, som verkligen var pricken över i:et i samanhanget.

Fänkålssoppa med dillolja
350 gram ansad fänkål (cirka 450 gram i oansad vikt)
3 msk finhackad schalottenlök
2 msk smör
5 dl grönsaksbuljong
0,5 dl vispgrädde
salt, vitpeppar
2 msk Ricard, Pernod eller annan pastis

Skär fänkålen i mindre bitar. Fräs den på låg värme i smöret, tillsammans med schalottenlöken. Tillsätt buljongen, låt koka upp, och därefter småkoka i uppemot 20 minuter eller tills fänkålen är fullständigt mjuk. Tillsätt grädden, och mixa soppan slät. Späd med vatten till önskad komsistens, smaka av med salt och vitpeppar. Ricarden tillsatte jag när jag värmde på soppan innan den skulle serveras.

Dillolja
0,5 kruka dill
0,75 dl kallpressad rapsolja

Mixa oljan och dillen, förvara kallt, och ringla i soppskålarna precis innan serveringen.

De goda brödpinnarna av vad som inte borde få kallas för smördeg (eftersom den inte innehåller minsta spår av smör) är löjligt snabba och enkla att slänga ihop. Kavla helt lätt ut en platta knappt tinad smördeg. Pensla med uppvispat ägg, riv parmesanost över, strö över pinjenötter och sporra eller skär i smala strimlor (cirka 1 sm breda). Grädda i 225 grader i mitten av ugnen i omkring 10 minuter, eller tills stängerna fått fin färg. Men passa dem noga. Som synes av bilden blev mina pinnar välgräddade. de smakade lika gott för det, men jag fick ut dem ur ugnen med ett nödrop.

lördag 3 oktober 2009

Astas äppelkaka
med kallrörd vaniljsås


Jag brukar i stort sett aldrig skriva ut personnamn här, annat än mitt eget, eller andra bloggares som bloggar i sitt eget namn. Denna kakan får tillhöra undantagen. Den heter Astas äppelkaka, och inget annat. I min familj, vill säga. Detta är inte någon ovanlig kaka; den förekommer mig veterligti många varianter och under många namn. Vad gäller ig, så får jag erkänna att jag råkar vara aningen kräsen när det kommer till äppelpajer och kakor. Vanlig paj är inte något jag direkt jublar över. Jag har stött på alldeles för många trista pajer under årens lopp; det gäller såväl mat. som dessertpajer. Smulpaj tycker jag helt ärligt är ganska tråkigt. Vad återstår då? Jo, eftersom jag dessutom råkar vara gift med en man som verkligen, verkligen inte gillar paj, så passar denna lite gammaldags kaka alldeles utmärkt. Degen blir som en lite segare och porösare variant på mördeg. Äppelmoset borde givetvis ha varit hemlagat, men jag hade ännu inte fått en leverans av äppelmos av min snälle pappa, när denna kaka bakades. Jag urskuldar mig med att jag valde ett prima ekologiskt mos. Dyrt som skam var det; jag borde verkligen ha kokat eget.
Uppenbarligen hade jag inte bakat denna kaka på åratal, för den var en ny bekantskap för barnen. Jag fick en nära dèja vu-pplevelse när barnen smorde kråset med kakan och kallrörd vaniljsås. det väckte minnen från min tid som au pair i en fyrabarnsfamilj på Island. Där var det ingen riosk att balverk stod och blev över. Snarare var de uppätna så snabbt, att det efter några få minuter bara återstod ett fat fullt av smulor. Det är så det ska vara.

Astas äpelkaka
125 gram smör
1,5 dl socker
1 ägg
300 gram vetemjöl (cirka 5 dl)
1 tsk bakpulver
3 dl äppelmos

Sätt ugnen på 200 grader. Rör smöret och sockret mjukt. Blanda i ägget, och tilsät sedan vetemjöl och bakpulver. Knåda med hönderna till en fast deg. Smörj och bröa eller mjöla en springform. Tryck ut 2/3 av degen i och en liten bit upp på kanten formen. Häll i äppelmosen, och använd resterande deg till att skapa någon sorts gallermönster över moset - helt beroende på hur ambitiös och kreativ du käner för at vara. Min ambitionsnivå var ganska låg vid just detta tillfälle. Grädda därefter kakan i uppemot 30 minuter i nedre delen av ugnen.

Allra godast är att servera kakan med kallrörd vaniljsås. Jag vet inte hur det är med er, men för min del är jag numera svårt allergisk mot alla typer av vaniljvisp och liknande produkter. Gammaldags marsansås kan slinka ned, men kallrörd vaniljsås är i en klass för sig. Fattas bara -med de ingredienserna.

Kallrörd vaniljsås (6 portioner)
3 äggulor
3 matskedar råsocker
3 deciliter vispgrädde
1 vaniljstång

Klyv vaniljstången, och skrapa ur den med den trubbiga sidan av en kniv. Äggulorna, råsockret och vaniljkornen vispas riktigt pösiga. Vispa grädden i en separat skål, inte alltför fast. Blanda därefter äggvispet med grädden. Smaka, av och konstatera att det inte finns mycket som slår smaken av grädde och äkta vanij. Vare sig smaken återfinns i hemlagad glass, panna cotta eller just kallrörd vaniljsås.

fredag 2 oktober 2009

Fru tvärtemot
(samt en squashsallad med
ättikslag och Dijonsenap)


De senaste veckorna har jag börjat skönja en ny trend hos mig själv. Den har kommit smygande, men blommade ut för fullt för två veckor sedan när jag satt och funderade över vad jag skulle kunna bjuda på till fredagsmiddag. Då insåg jag till min stora förvåning att den första tanken som dök upp i mitt huvud löd:

"Något snabbt och enkelt. Gärna med pasta."

Först trodde jag knappt att det var sant. Sedan insåg jag hur fullkomlkigt logiskt det var. Jag lägger helt enkelt hellre ned gott om tid på att laga middag på vardagar. Då är det som balsam för själen, som en välförtjänt belöning, att få ställa sig framför grytorna efter en arbetsdag. Ja, jag inser att det låter befängt, men låt mig ge er ett exempel på hur jag fungerar.
Förra torsdagen kom jag hem vid halv femtiden, efter att ha hämtat barn på skola och dagis och handlat middagsmat. Då ställde jag mig och bakade Astas äppelkaka, varefter jag stekte pannbiff med mängder av långsamstekt lök och gräddsky, samt slängde ihop en otroligt god sallad på squash med ättikslag och Dijonsenap.
Detta är väl egentligen snarast att definiera som en söndagsmiddag? Men, efter att vardagen på allvar gjorde sitt intåg, i samband med att vi blev två förvärvsarbetande i huset, har helgerna blivit dubbelt dyrbara. Och jag har helt enkelt blivit mer bekväm av mig.

Squashsallad med ättikslag och Dijonsenap
300 gram fast och fin squash, inte alltför grov, tunnt skivad
1 msk råsocker
1 msk vatten
2 msk 12% ättikssprit
en nyoa flingsalt
2 msk Dijonsenap
1 msk kallpressad rapsolja (en smaksak)

Blanda en lag av råsocker, vatten, ättikssprit och en nypa salt. Låt squashen ligga och dra i denna lag i omkring 20 minuter. Vänd den lite då och då under tiden. Blanda Dijonsenap och rapsolja. (Rapsoljan bidrar med sin alldeles egna smak - ha det i åtanke, om det skulle råka vara så att du inte är fullt lika förtjust i denna smak som jag råkar vara.) Rör ned blandningen i squashen en stund innan den ska serveras. Smaka av med mer salt.
Passar utmärkt bra till exempelvis pannbiff med stekt lök och gräddsky.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...