Smaskens äter ute - ett besök på SPISA matbar

Bilden är lånad från restaurangens hemsida.

I början av denna vecka var jag på konferens i min gamla hemstad Göteborg. När jag är i Göteborg och har tid besöker jag gärna Björns bar, men jag kände denna gång att det var hög tid för omväxling.Då passade det utmärkt att besöka SPISA matbar, som jag varit nyfiken på ända sedan den öppnade förra året. Restaurangen drivs precis om min favorit Björns bar av göteborgskrögaren Björn Persson, som även driver populära Familjen, samt numera nedlagda Kock och Vin, i vars lokaler numera huserar Restaurang KOKA.

Spisa matbar. Det var (faktiskt) en liten förälskelse vid första ögonkastet. Lokalen och inredningen föll mig i allra högsta grad på läppen; inte så märkligt, kan tyckas, då det är den avskalade - jag, vad ska jag dra till med - avskalade bistrostil, som tilltalar mig så i den milda grad att det faktiskt är så jag drömmer om att en gång kunna ha det hemma.

Jag åt middag tillsammans med två kollegor och vänner, och vi var alla tre överens om att såväl mat som service var alldeles strålande. Det mest anmärkningsvärda var faktiskt den modesta prisnivån.

På SPISA väljer man som besökare flera mindre rätter, och smakar gärna av varandra; ett ganska populärt och praktiskt koncept, som verkar tillämpas på fler och fler restauranger numera. För en förrättsälskare så som jag blir det givetvis rena julafton med detta upplägg.

Jag gillar det jag gillar, och om det finns någon av mina favoriträtter på menyn blir valet ganska lätt. Kanske ska jag snarare uttrycka mig som så, att det då blir väldigt svårt att inte välja en favorit. Så var helt klart fallet i måndags kväll.

Jag inledde med vit sparris med en mycket fin hollandaise, med bra syra; samt ramslök.

Jag fortsatte med råbiff, som serveras färdigblandad på tallriken, i sällskap av friterade potatisstavar och vattenkrasse. Kocken hade lyckats prefekt med smakerna när han blandade råbiffen, och de små potatsstrimlorna var närmast beroendeframkallande.

Trots att jag var ganska mätt kunde jag inte motstå ytterligare en förrätt - ankleverpastejen (som egentligen mer påminde om en fluffig mousse) på smörstekt brioche, med bakat fikon, samt machésallad och tunt skivad schalottenlök (för övrigt en av mina favoritkombinationer). Det där läckra, bakade fikonet, det tror jag att jag drömde om på natten.

Mina vänner och kollegor var lika nöjda som jag med sina val av rätter. Ja, jag är förvisso ingen recensent, men jag kan erkänna att jag trots min välvilliga inställning ändå hade väldigt högt ställda förväntningar, och de infriades till fullo.

Hit vill jag definitivt gå igen.