Läsvärt av Matälskaren

Om du är det minsta intresserad av att läsa inte bara om mat, utan även om konsten att skriva om hur man lagar mat, så ska du genast följa den här länken till Matälskaren, det vill säga Lisa Förare Winbladh på Taffel.

Min första ankrillette

Med anledning av min födelsedagsbuffé ville jag passa på att fördjupa mig i rillettetillverkning, och köpte mig därför en fryst anka i matbutiken vid mitt jobb. Det är den enda butik jag regelbundet besöker där jag vet att det finns anka till försäljning. Ankan var stor, fin, fet och tysk och kostade överkomliga 130 kronor kilot.
Jag åt ankrillettes på Rolfs kök Björns Bar i Göteborg februari. Den var mycket god; smaksatt med bland annat apelsin, men personligen vill jag ha min rillette mosigare i konsistensen. Hade jag vetat att det skulle vara så här enkelt att göra ankrillette, hade jag gjort mitt första försök för längesedan.

Jag började med att söka information kring ur andra gått tillväge. Genast slogs jag av att många verkade utgå från confiuterade anklår, när de gjorde ankrillette. Jag ville använda mig av hela ankan, och trodde inte att det borde orsaka minsta bekymmer. Jens Linder stärkte mig i denna uppfattning. Således beslöt jag mig för att följa mina instinkter och helt enkelt bara köra.

Någon sorts ankrillette
1 anka på 2,6 kilo
salt
svartpeppar
2 lagerblad
2 kanelstänger
2 bitar torkat pomeranskal

Först och främst sate jagugnen på 150 grader. Därefter gav jag mig på ankan. Jag styckade den ganska så burdust, faktiskt helt utan finess. Att stycka fågel tillhör inte mina paradgrenar. Jag tog faktiskt inte bort dett dugg, utan lät såväl skinn som fett följa med. Levren frös jag i, för framtida bruk.
Ankbitarna saltade och pepprade jag runtom, och tryckte sedan ned dem i en av våra stora Le Creuset-grytor tillsammans med lagerblad, torkade pomeransskal och kanelstänger. Lite feg kryddning, kanske, men glöm inte bort att detta var mitt första försök.
Ankan fick stå i ugnen i drygt tre timmar. Därefter plockade jag upp bitarna, som vid det laget simmade i en blandning av ankfett och köttsaft. Det doftade otroligt gott.
När bitarna svalnat rensade jag dem från kött. Köttet smulade jag mellan fingrarna. Eftersom jag som sagt gillar en slätare rillette, vispade jag ankköttet med elvisp och tillsatte en hel del av fett- och köttsaftsblandningen. Efter detta var det bara att trycka ned rilletten i en väldiskad glasburk, som sedan täcktes med avsvalnat ankfett. Vips in i kylskåpet

Lätt som en plått, och definitivt inte sista gången jag lagar till ankrillete. Min fine äldste son blev helt såld på den, och även hans syskon tyckte att den smakade mycket bra. Jag fostrar en hord av paté- och rilletteälskare; det känns fint.

Han är återuppstånden

Hur kunde jag missa detta? Fredriks
Who cut the Cheeze är igång igen!

Vad vi åt igår

Jag är inte på topp för tillfället. Vissa skulle nog kalla mig en tillkämpad bloggare. Viljan finns, men förmågan räcker inte riktigt till. Därför är jag särskilt glad och tacksam över all den feedback jag på sistone fått av er som läser här. Det gör mig verkligen glad.
Jag vill så mycket, men det är också mycket som jag måste hinna med i andra sammanhang. Detta gör mig understundom såpass besviken att lusten att skriva inte riktigt infinner sig, trots att ämnen finns. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med detta. Kanske måste jag bara acceptera att det är så här det är; livet ser ut så här, åtminstone periodvis.

I går, på min födelsedag, hade jag i ärlighetens namn väldigt gärna satt mig till dukat bord och njutit av mat som tillagats av ngon annan än jag själv. Nu saknades det förutsättningar för att detta skulle kunna genomföras. Inte för att den viljan eller förmågan saknas hos min man; det var bara praktiskt omöjligt att genomföra. Det föll således på min lott att skrapa ihop tillräckligt med inspiration för att måltiden skulle bli så pass festlig som jag tycker att en födelsedag förtjänar.
Jag var i det närmaste tom på inspiration, när jag klev in i butiken. Nästintill lakoniskt, började jag klämma på och plocka på migh primörer. Grön sparris (fin ungersk), förskpotatis (förvånadsvärt god israelisk) och jordgubbar (belgiska, något träiga, för att pimpa tårtresterna med). Köttet var emellertid svensk; entrecôte av mälardalskalv. Sandströms i Älvsjö gjorde mig ännu en gång på gott humör. Det är härligt att handla riktigt bra kött. Farligt också; fast på ett bra sätt. Mina krav höjs hela tiden på vilken typ av kött jag vill köpa. Upplevelsen blir trevligare; både av att välja och köpa köttet, att tillaga det, och att slutligen njuta av det.

Till dessa entrecôter rörde jag ihop ett smaksatt smöt. Chalottenlök, gräslök och flingsalt var allt som behövdes för ett nytt, och mycket gott tillbehör till grillat kött. Den nykokta potatisen slungade jag med några nävar ruccola och en rejäl klick av det smaksatta smöret. Även detta blev ett värdigt tillbehör till de fantastiskt fina köttskivorna.

Chalottenlök- och gräslökssmör
2 sm chalottenlökar, mycket finhackade
0,5 kruka gräslök, mycket finhackad
100 gram rumsvarmt smör
flingsalt

Blanda samman ingredienserna. Klicka ut på ett ark plastfolie, svep folien runt smöret, och rulla försiktigt smöret så att det formar en någorlunda jämn korv under i sitt foliehölje. Kyl smöret så att det blir fast; det går bra att snabbkyla i frysen. Skär i skivor och servera til grillat kött.