Livet som Certifierad Ostprovare

Jag kan ibland tycka att det är en svår balansgång att vara matbloggare. Med jämna mellanrum dyker diverse erbjudanden upp. Många av dessa saker är enbart trevliga. Somliga event eller produkter förstår jag mig inte på; tycker inte alls jag tillhör målgruppen.
Iband känner jag mig mest som att jag av misstag hamnat på någons lista; lite som en katt bland hermeliner.

Så dyker det ibland upp möjligheter som bara inte går att tacka nej till. Falbygdens Ost har vid åtskilliga tillfällen försett mig med goda ostar. Jag är en ganska flitig konsument av ost, inte minst från detta företag, och har därför glatt accepterat deras erbjudanden om smakprov. Jag tvekade därför inte en sekund när erbjudandet kom att få tillbringa en heldag i Falköping; få besöka ostlagret och få information om osttilverkning och lagring - en ostkurs, helt enkelt.

På fredag bär det av, i sällskap med ett gäng andra matbloggare.

Förvänta er nu inte att jag efter denna trevliga tripp ska komma ut som ostexpert. Vill ni läsa om ost, så rekommenderar jag de lysande bloggarna Chez Sofia respektive Who Cut the Cheeze. Där har vi några som vet vad de talar om. Själv tycker jag mest bara att det är gott.
Det går bra, det med.

Syltade, gröna tomater (och en liten harang därtill)

Det blev, som jag tidigare skrev, bara gröna tomater för oss i år. Min mans goda chutney i all ära, men det första jag kom på att jag skulle pröva laga till av tomaterna var syltade tomater. Receptet kommer ur ett exemplar av "Hej Mat - Bonniers kokbok" från 1972, som jag ärvt av min bortgångne morbror R.

Boken är minst sagt välanvänd, och den bjuder på intressant läsning. Jag är och förblir chockerad över att så ånga recept i kokböcker från 1960- och 70-talen består av ingredienser som till stor del är hel- eller halvfabrikat. Det är påssoppor hit och konserver dit; det är ingen hejd på hur många piffiga sätt det finns att fixa snabba gratänger, eller vickningssmörgåsar toppade med köttfärsås på burk.
Jag är medveten om att det speglar den tidsanda som rådde, samt tillgången på varor, men likafullt förvånar det mig. Vi får helt enkelt glädjas åt den fantastiska tillgången på såväl färska som frysta varor som finns i butiker idag.
När jag nu sitter och ondgör mig över den rikliga förekomsten av hel- och halvfabrikat i ovan nämnda bok, är jag givetvis medveten om att utbudet av sådant sedan dess exploderat. Dagens livsmedelsbutiker är så sprängfulla av denna typ av produkter att jag inte ens orkar gå in närmare på det. Det bygger upp till ett annat blogginlägg; vid ett annat tillfälle

Nu var det trots allt syltade, gröna tomater jag skulle skriva om. De var enkla att göra, och smakar inte likt något jag tidigare stött på (kanske helt enkelt för att jag aldrig förut ätit syltade tomater). I receptet fanns flera förslag på hur man kunde krydda lagen. Jag gjorde en egen liten blandning, och mitt val styrdes delvis av att jag inte ville att kryddningen alltför mycket skulle likna den i vår tomat- och rabarberchutney. Eftersom jag bara hade ett halvt kilo gröna tomater, halverade jag av förklarliga skäl det ursprungliga receptets mängdangivelser.

Det kändes faktiskt nästan som mer än en slump. Ena stunden stod jag och begrundade det faktum att vi hade en mängd gröna tomater, som jag inte visste vad vi skulle ta oss till med. Nästa stund letar jag efter ett helt annat recept i kokboken, och slår då av en smulp upp sidan med detta recept.
Sådana tillfälligheter tilltalar mig.

Syltade gröna tomater
500 gram små, fasta gröna tomater
1 dl ättikssprit
3 dl vatten
3 dl ekologiskt socker
1 tjock skiva ingefära
5 nejlikor
5 vitpepparkorn
1 kanelstång

Snoppa tomaterna, skölj dem och stick dem med en vass kniv eller provsticka. Koka tomaterna nästan mjuka i vatten i cirka tio minuter. Låt dem rinna av.
Blanda ingredienserna till lagen, och låt den koka upp. Lägg i tomaterna, och låt dem koka i lagen i uppemot tjugo minuter, eller tills de är mjuka.
Ta upp tomaterna, och lägg dem i en väl rengjord burk. Reducera lagern något, och häll den därefter över tomaterna.
Låt burken och dess innehåll svalna, och förvara den sedan i kylskåp i två dygn. Tag då ut den; plocka bort kryddorna, och koka upp lagen på nytt. Skumma om det behövs. Häll den sedan återigen över tomaterna. Låt alltsamman svalna på nytt, och ställ in i kylskåpet igen.

Bästa yoghurt-strösslet

Kanske inte det nödvändigaste av blogginlägg, men jag blandade till ett så gudomligt yoghurt-strössel härom dagen. Jag har efter att under flera år prövat olika varumärken, såväl som hemmagjorda varianter, insett att jag helt enkelt inte är särskilt förtjust i müsli. Jag vill ju bara åt det godaste. Givetvis syftar jag på nötter och russin av olika slag.

I min senaste blandning ingår lika delar av följande ingredienser:
grovt hackade valnötter
grovt hackade pistagenötter
pumpafrön
gröna russin
Saltås bruna russin

Två matskedar av detta på mezeyoghurt - där har ni den bästa vardagsfrukosten för mig.

Dagens bloggtips: Sara bakar

Jag hittade till Saras blogg alldeles nyss. Titta in, du med. Fantastiska bilder - och, inte minst väldigt bra redogörelser för hur hon, det vill säga Sara, går till väga. Jag gillar när jag får ta del av andras slingriga vägar från första försöket till fulländning...eller något i den stilen.

Tänk, att sadla om och starta ett eget surdegsbageri. Gå nu in och läs om när Sara skulle baka briocher och gjorde fel, men ändå rätt, till slut.

Skenet bedrar - sej och spenat blir fin vardagsmat

Före, eller kanske snarare på väg.

Bilden gör inte maten rättvisa. Uttrycket må vara slitet, men nu får ni helt enkelt lita på mig. Vissa rätter låter sig helt enkelt inte fångas så att de visar sig till sin fördel. All mat lämpar sig inte att fotas; det är inte svårare än så.
Jag uppfann och lagade denna goda fiskrätt i onsdags, och jag vill verkligen dela med mig av den. Det finns inget dåligt med den: ingredienserna är billiga, tillagningen är enkel, och medan rätten står i ugnen kan du ägna dig åt annat. Bara fördelar, med andra ord.

Huvudingredienserna i rätten är sejfiléer och fryst bladspenat. Det kanske inte låter särskilt upphetsande, men tro mig - när du tillagat sejfiléerna i ugn, ömsint omhuldade av en gräddig, vitvinsdoftande spenatstuvning som de sista minuterna beströs med generösa mängder nyriven parmesanost - då reviderar du nog din syn på både fisken och de frysta grönsakerna. Man kan tycka vad man vill om den gråtrista färgen på sej, men jag rankar denna fisk högre än torsken. Smaken är bättre, och priset är oftast mycket bra. Jag fick mina filéer för otroliga 79 kronor kilot.
Frysta grönsaker kan kanske betraktas som en nödlösning, men betänk själva vilka mängder färsk spenat jag hade behövt släpa hem för att landa i motsvarigheten till de 450 gram fryst spenat som användes i denna anrättning. Vi snackar stor påse. Nu slapp jag det.

Det här är snabb och prisvärd vardagsmat, i min värld.Så här bar jag mig åt:

Onsdagssej med bladspenat och parmesan
600 gram sejfiléer, byxade
salt och vitpeppar
smör till ugnsformen

Sätt ugnen på 175 grader. Krydda filéerna på ömse sidor. Lägg dem i en smord, ugnsfast form, och vik gärna in stjärtarna under filéerna för jämnare tillagningseffekt.

Gräddstuvad bladspenat med vitt vin och parmesantäcke
450 gram fryst bladspenat
3 r smakmsk smör
3 msk vetemjöl
0,5-1 dl vitt vin
2 dl vispgrädde
1 dl gammaldags mjölk
salt, vitpeppar och muskotnöt efter smak

2 dl finriven parmesanost

Smält smöret i en kastrull. Vispa ned vetemjölet tillsammans med vitt vin. Späd med grädde och mjölk under flitigt vispande. Koka upp smaka av med salt, vitpeppar och muskot. Blanda sedan ned bladspenaten i den mycket tjocka stuvningen. Smaka av på nytt.

Häll spenatstuvningen över sejfiléerna. Täck formen med aluminiumfolie, ställ in i mitten av ugnen, och tillaga i 30 minuter. Tag ut formen ur ugnen, strö parmesanen över, vrid på grillen på ugnen (och varmluftsfunktion, om det finns) och tillaga i ytterligare cirka fem minuter.
Servera med valfria tillbehör.

Efter: inte vacker, men ack, så god.

Pizza, som aldrig förr

Jag fick en snilleblixt i eftermiddags. Ja, det vill säga., det var så jag själv upplevde situationen. Vi hade kommit överens om att jag skulle baka pizzor till fredagsmiddag. Fördegen med rågsur stor redan och gonade sig hemma på köksbänken. Det enda som inte var planerat var vad vi skulle lägga på pizzan. Då slog det mig plötsligt - korv.
Eller snarare fusk-korv. Närmare bestämt min egen nöd-salsiccia, som dök upp för mitt inre som en räddare i nöden en måndagskväll i oktober förra året. Om jag av olika anledningar inte kan få tag på äkta salsiccia, så kan jag alltid slarva ihop något som påminner om en korvsmet.

Vid det här laget har kanske vissa av er redan tappat intresset. Fortsätt läsa; jag försäkrar er att även de av er som påstår sig inte gilla fläskfärs skulle falla som furor inför denna pizza. Det är nog lika bra att jag går rakt på receptet.

Recept och recept, förresten. Det är nog lika bra att ni ser på det hela som en receptidé. Allt utom proportionerna på färsblandningen; de var perfekta. Jag höftade ihop det övriga på sedvanlig fredagsmanér, och vågar inte garantera att alla mängdangivelser är helt korrekta.

Pizza med fusk-salsiccia och mozzarella
Pizzadeg
100 gram rågsur
2 dl vatten
120 gram vetemjöl

Blanda ingredienserna noga och låt stå övertäckta i rumstemperatur över dagen. Balnda sedan med

5 dl vatten
20 gram jäst
3 tsk salt
700 gram vetemjöl (möjligtvis något mer)

Blanmda alltsamman med fördegen. Arbeta ett par minuter i hushållsassistent eller motsvarande. Låt jäsa i 1,5 timma.
Under tiden fixar du pizzasåsen och fläskfärstoppingen.

Pizzasås
(rikligt, det blir över)
2 burklar Mutti krossade tomater
salt
svartpeppar
2 stora vitlöksklyftor, finrivna
1 msk råsocker
4 mnsk olivolja

Mixa alltsamman så att det blandas noga.

Fusk-salsiccia
500 gram fläskfärs med 20% fetthalt
2 små schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finrivna
3 msk vitt vin
0,5 msk fänkålsfrön, nystötta
salt och vitpeppar efter smak

Blanda alltsamman noga. Slunga gärna färsklumpen hårt i bunken ett par gånger, så att luften pressas ut. Låt färsen vila i kylskåpet medan degen jäser.
Tro mig, när du tar ut färsen ur kylskåpet och sticker ned näsan i bunken - då doftar det precis som rå salsiccia.

Kavla ut till tre, nästintill ugnsplåtsstora pizzor. Bred på pizzasåsen. Fördela färsen i små kluttar över pizzorna. Tillaga dem i 225-250 grader i varmluftsugn. Efter att de stått i ugnen i knappt 20 minuter, fördelar du små bitar av mozzarella över pizzorna. jag räknar med att det går åt fyra paket mozza.
Ställ in pizzorna i ugnen, och ge dem cirka fem minuter till, innan de är klara.

Grymt gott. Att jag inte kommit på detta tidigare, det förvånar mig. Nåväl, bättre sent än aldrig. Och till alla er fläskfärs-skeptiker där ute vill jag bara säga: se er omkring här på bloggen under etiketten Fläskfärs. Jag garanterar att era fördomar kommer på skam.

Det här är ingen vanlig dag

I dag fyller SMASKENS två år. Två år som matbloggare. Det har förändrat mitt liv, i all enkelhet. Jag tackar mig själv för att jag gjorde slag i saken, den 25:e augusti 2008. Alla goda rätter jag lagat, intressanta bloggar jag hittat, trevliga människor jag mött, såväl irl som på nätet. Smakprover på matvaror, såväl fullträffar som mer tveksamma produkter.

Få se hur många fler år det blir, men just nu känns det fortfarande lika kul, även fast jag inte hinner uppdatera lika ofta som förr.
I höst ska jag iväg på en hel del trevligheter, som jag aldrig hade blivit inbjuden till om jag inte bloggat. Det är uppskattade avbrott i vardagen, som gör livet lite roligare.

Jag har helt enkelt tur, som hittat ett fritidsintresse som jag kan utföra i hemmet, och som kommer hela familjen tillgodo.

Min mans chutney på gröna tomater och rabarber

Vi har på prov odlat tomater på landet i sommar. Trots det bästa tänkbara läget, mot en vägg, med sol i stort sett hela dagen, mognade bara ett fåtal tomater.
Med andra ord är ett växthus den enda vägen att gå för att få fullmogna tomater. Å andra sidan kan vi göra roliga saker med gröna tomater, som man inte nödvändigtvis kan med röda.

Min man hade fått lust att göra chutney på gröna tomater. Jag tyckte att vi även skulle tillsätta lite av våra egenodlade rabarber. Vi kryddade med kanelstång, färsk ingefära och torkad chili. Resultatet blev strålande bra; så bra att jag bestämt tror att vi måste odla (eller åtminstone skörda) lite gröna tomater också nästa år. Det var en ren chansning att kombinera tomaterna med rabarber, men de passar verkligen otroligt bra ihop.

Grön tomat- och rabarberchutney
250 gram gröna tomater, snoppade
100 gram skivade rabarber
1 rejäl tumstor bit färsk ingefära
1 liten torkad pepparfrukt
2 schalottenlökar, skurna i tunna halvmånar
2 kanelstänger
1,5 dl råsocker
1,5 dl vitvinsvinäger

Lägg alltsamman i en kastrull, och låt det koka upp. Låt småkoka i 30-40 minuter, på låg värme, så att inte chutneyn bränns vid. Mosa tomaterna försiktigt med en slev, allt eftersom med att de mjuknar. Skumma om det behövs.
Låt chutneyn svalna, och förvara den sedan i kylskåp i en väl rengjord glasburk. Jag kan inte svara på hur länge den kan tänkas hålla, men det kanske någon läsare har erfarenhet av?

Sommarens nygamla kakor

Det är inte mycket att komma med - slänga ut ett kakrecept, så här på söndagskvällen. Men, efter en intensiv vecka med dubbla skolstarter och återkomster till förskolan efter ett långt sommarlov (förutom att jag själv varit till baka på jobbet för första gången sedan sista juni), så har inte bloggandet haft högsta prioritet.

Dessa kakor figurerade på bild i min resume av sommaren 2010, och i en kommentar fick jag en förfrågan om receptet. Så som ofta är fallet med goda kakor, så finns det en bakgrundshistoria. Jag har fått receptet av min mamma. Mamma fick i sin tur receptet av A-G; hennes väninna sedan över fyrtio år tillbaka, tillika min före detta ingifta moster (n blev det lite komplicerat). A-G fick, i sin tur, ursprungligen receptet från en dam i Skåne som betydde mycket för henne under hennes uppväxt.
Slutligen har jag, nu i sommar, tagit mig friheten att ändra den ursprungliga huvudingrediensen, och således omskapat dessa havreflarn till mandelflarn. Den främsta orsaken till detta var att jag råkade vara utan havregryn, men i mitt sökande fan en påse mandelflarn. (Dock mandelflarn av en helt annan sort än dem som figurerade i det inlägg där jag bakade mandelflarnsskålar till den drottningripplade vaniljglassen.)

Jag råkar helt enkelt tycka att flagad mandel smakar bättre än havregryn i dessa kakor. Men, smaken är som bekant olika, och jag skulle definitivt inte avrådsa någon från att använda havregryn. Tag det ni har hemma. Det var ju vad jag gjorde, och det gick som synes bra.
(Det ska tilläggas att jag även bytt vanligt socker mot råsocker, kaffegrädde mot vispgrädde och valt att använda mörk siorap. Allt utifrån vad som fanns hemma, när jag ville baka.)

Mandelflarn på havreflarnsvis
75 gram smör
1 dl mandelflarn
1 dl (60 gram)vetemjöl
1 dl råsocker
1 nypa flingsalt
2 mk vispgrädde
2 msk mörk sirap
1/4 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret på medelvärme i en kastrull. Tillsätt de övriga ingrediensrena, och sjud försiktigt ihop dem till en tjock, smidig smet.
Klicka ut smeten på bakplåtspapper pröva dig fram till hur stora flarn du vill ha. Grädda dem i cirka fem minuter i nedre delen av i ugnen. Vakta dem noga; jag har till min stora irritation bränt ett antal i sommar, ska jag villigt erkänna.

Det var sommaren 2010

Uteeldstaden är helt klart den bästa symbolen
för sommaren på landet 2010.

Rosé och pissaladière - den perfekta
sommarmaten, i mitt tycke.

Ny variant på gammalt recept blev
sommarens kaka 2010.

Min mans mat. Grymma, grillade tjocka revbensspjäll;
rubbade och glazeade med mycket kärlek.

Barnen plockade blåbär, på längden och tvären.
Men mest rakt in i munnen.

Iskall vattenmelon på altanen, en av de
hetaste dagarna i juli.

Drypande saftiga, grillade fläskkotletter.
Marinerade i citron, vitlök och den overkligt
aromatiska timjan som växer i vårt kryddland.

En vanlig lunch, dagar då solen gassar. Surdegsbröd, smör, ostar och charkuterier.

Kikärtssallad med rostad paprika, gurka,
fetaost och ovan nämnda timjan.

Grillad kyckling. Min mans grillade kycklingar är ett av de starkaste matminnena från sommaren. Vi kommer fortsätta grilla sådana kycklingar, även när höstvindarna drar in.

Höstens första kolja

Kanske tycker någon att det är att ta i att säga att hösten är här, men när vi åt middag den här regniga kvällen kändes det faktiskt så. Maträtten i sig får också den karaktäriseras som höstmat snarare än sensommarmat; titta själv på färgerna, så förstår ni vad jag menar.
Om man bortser från sill, så har vi bara ätit fisk vid ett enda tillfälle den här sommaren på landet. Det faller sig så att samtliga fiskbilar och -bodar vid matbutikerna i närheten har sommarstängt. Ja, ni löste rätt - sommarstängt! Visst skulle jag kunna kuska västra Sörmland runt och leta efter fisk, men det fungerar inte riktigt i den (så kallade) livsfas jag befinner mig i.

Just på grund av denna avsaknad av fisk, smakade det i kväll alldeles särskilt bra med koljafilé. Dessa filéer var dessutom inte endast panerade i rågmjöl, utan dessutom tillagade av vår äldste son (med lite assistans från min sida, givetvis). Jag, som har svårt att släppa kontrollen i köket, ser detta som ett framsteg inte minst för egen del.

Nu är det löjligt bra priser på paprika, och den färska löken är fantastiskt god. Jag kör lite i mina gamla hjulspår, men det är så gott att smaksätta med vitlök, chili, citron och kapris, och det var dessutom längesedan jag kombinerade just dessa goda vänner.
Jag tycker om att äta fisk med ordentliga grönsakstillbehör, men är inte alltid så bra på att förnya mig. Detta kändes åtminstone lite nytt, och smakmässigt en aning upphetsande, inte minst på grund av mina urstarka små torkade chilifrukter, som bara verkar öka i styrka i sin påse i kryddskåpet för varje år som går.
Säkert är det så att jag lurar mig själv, för jag har en krypande misstanke om att jag lagat något snarligt vid ett annat tillfälle. Jag får återkomma, om jag kommer på vad det kan vara.

Rågmjölspanerade koljafiléer med någorlunda upphetsad paprika och lök
cirka 700 gram koljafiléer
salt och nymald vitpeppar
Saltå rågmjöl
smör

Byxa filéerna, dela dem i lagom stora bitar och krydda på ömse sidor med salt och vitpeppar. Hetta upp smör i en gjutjärnsstekpanna. Doppa filéerna i rågmjöl, och och stek dem i generöst med smör, inte för många åt gången.

Upphetsad paprika och lök
3 små paprikor; röda, gula, orangea; strimlade; tunnt klyftade
3 färska, gula lökar
2 vitlöksklyftor, finhackade
1 liten, etterstark torkad chilifrukt (eller motsvarande)
olivolja
saften från en liten citron
kapris, mängd efter smak
flingsalt

Laga till denna lilla anrättning medan du steker fisken. Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna tillsammans med hackad vitlök och smulad chili. Se upp så att inte oljan blir för het, och vitlöken bryns; då är det bara att börja om från början. Lägg lök och paprika i stekpannan; sänk värmen, och rör ganska flitigt i pannan medan grönsakerna steks och mjuknar. När de mjuknat och fått färg, häller du över citronsaft och tillsätter så mycket kapris som du själv vill. Låt citronsaften koka in i grönsakerna. Smaka av med flingsalt, och servera till den stekta koljan.

Annika vs mobila bredbandet: 0-1

Det mobila bredbandet fungerar inte, vilket innebär att det kommer vara tyst här den närmaste veckan. Nästa söndag flyttar vi hem från landet, och då återgår förhoppningsvis allt till det normala. Jag får, om inte annat, summera vår mat- och drycksommar i ord och bilder. Vi ses!

Published with Blogger-droid v1.4.8

Jordgubbsglass anno sommaren 2010

Jag har insett av för mig fungerar inte jordgubbar i tillagad form utan smaken av äkta vanilj. Jordgubbarna i ensam majestät blir lätt för jolmiga. Jag kokar vår jordgubbssylt med råsocker och vaniljstång, och måste därför självklart laga jordgubbsglassen med samma oumbärliga smaksättare.

Det här är knappast det första receptet på jordgubbsglass i denna blogg. Det händer allt som oftast att jag inte ens själv går tillbaka till de recept jag dokumenterat här; jag improviserar gärna när jag lagar glass, men jag tummar aldrig på dokumentationen. Vid detta tillfälle hade nöjet att knäcka ägg vilka enbart innehöll tvillinggulor, vilket gör mängdangivelsen av just dessa något svår.
Det kan tyckas relativt monotont att laga glass, men faktum är att jag upptäcker nya små tillagningsgrepp med jämna mellanrum. Sedan några månader tillbaka vågar jag, för att ta ett exempel, fullständigt strunta i momentet med vattenbad när jag sjuder glassmeten. Detta är möjligt tack vare att jag börjat använda mig av en sauteus, det vill säga en kastrull med större vidd än botten. Med kontrollerad värme i sauteusen, konstant vispande och en vid det här laget nästintill instinktiv fingertoppskänsla, sjuder jag glasskrämen svullen och fin utan krångel med vattenbad.

Glassen blev en fantastiskt mild, mjuk och krämig; blek, nästan gammalrosa i färgen. Att till och med min man uppskattade denna jordgubbsglass är ett tecken på hur välsmakande den var. Han är praktiskt taget uppvuxen i en jordgubbsodling, vilket givetvis resulterat i att han redan som barn föråt sig på dessa bär, och aldrig ens i vuxen ålder frivilligt väljer att äta dem färska.
Varför inte laga glass på säsongens sista gubbar?

Jordgubbsglass anno sommaren 2010
500 gram jordgubbar
1 dl råsocker
eventuellt en bottenskyla vatten

4,5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång
2 dl råsocker
6 äggulor

Koka jordgubbarna försiktigt med socker och, om det behövs, en bottenskyla vatten, i uppemot tjugo minuter. Mixa sedan bärmassan så slät som möjligt, om du i likhet med mig inte vill ha bitar av bär i glassen.
Ställ undan och låt svalna, och sedan kallna helt i kylskåp.

Hetta upp grädde, mjölk och vaniljstång med urskrapade frön i en kastrull. Vispa under tiden råsocker och äggulor riktigt fluffiga. Blanda sedan äggvisp och gräddmjölk, och sjud i sauteus - eller, över vattenbad, om det känns för våghalsigt. Låt glasskrämen svalna, och kyl den sedan gärna över natten.

Blanda jordgubbsmixen med glassmeten, och kör i glasmaskin i cirtka 45 minuter. Frys under tiden ett lämpligt kärl för förvaring. Jag kört sedan något år med mina rostfria tråg från IKEA, som jag bara älskar.
Stjälp ned den färdiga glassen i den iskalla formen, och frys den i ytterligare någon timma, innan det är dags att kasta sig över den.

Sommarens drinkar, del 3:Ward Eight

Färgen på denne drink blev vid just detta tillfälle helt otrolig. Så här såg den ut tills jag blandade den ordentligt, men jag kunde inte låta bli att fota den, eftersom den såg så overklig och märklig ut. Visste jag inte bättre, så skulle jag tro att det var Campari och juice i glaset.

Kombinationen juice, scotch och grenadine blir tillsammans med citronsaft och en skvätt soda till en mycket läskande sommardrink. Läskande, i ordets bästa bemärkelse. Långt ifrån sötsliskig.

Ward Eight
4 cl scotch
pressad citron
apelsinjuice
soda
grenadine
is

Fyll halva glaset med is. Häll över scotch och lite pressad citron. Fyll på med apelsinjuice och soda. Rör om. Droppa i grenadine. Garnera eventuellt med en citronskiva.

Hallon- och rabarbersylt- av en ren tillfällighet

Det händer ibland när vi handlar att vi köper och använder oss av påsar med frysta bär, som extra kylklampar i matkassarna. Härom dagen hade vi köpt hallon, och innan vi hunnit hem hade bären tinat såpass mycket att jag inte ville frysa om dem. Det var helt klart läge för syltkok.

Två rabarberplantor har på var sitt håll fört en ganska tynande tillvaro, felplanterade på ogynnsamma ställen på tomten här på landet. Vi planterade om dem i juni, och sedan dess har de kryat på sig ganska så ordentligt. Eftersom plantorna kom igång så sent, är deras stänglar späda och fina, som om vore det fortfarande försommar. Jag insåg att rabarber och hallon givetvis måste passa utmärkt ihop, rent smakmässigt.

Jag var en smula restriktiv med råsockret, med det uttalade syftet att koka en lite syrligare sylt; en sådan vi gärna smetar på nybakade, generöst smörade bitar av surdegsbaguette.
Den som vill kan givetvis tillsätta mer socker. När det är så här lite socker i en sylt, håller den givetvis inte hur länge som helst, men för oss är det inte något bekymmer. Vår syltburk kommer att vara tom innan skolan börjar igen, det är jag helt övertygad om.

Syrlig hallon- och rabarbersylt
500 gram hallon
500 gram rabarber
1,5 dl råsocker
en skvätt vatten i kastrullen

Blanda ingredienserna i en kastrull, och koka sedan på medelvärme i någon halvtimma; jag minns helt ärligt inte hur länge den kokade. Konsistensen ska i varje fall inte vara rinnig, den måste ha fått koka ihop ordentligt.
Häll sedan sylten i en väl rengjord burk. Låt den svalna, och förvara den givetvis i kylskåpet.

Sommarens drinkar, del 2:Rusty Nail

Detta är ännu en fantastiskt god, och inte minst enkel drink. Ett plus ett blir fem, när man blandar scotch och Drambuie.

Kanske inte typiskt somrig, men den har funkat bra för oss de dagar då det inte varit trettiogradig hetta. Kan nog avnjutas året runt. med samma behållning.

Rusty Nail
4 cl scotch
2 cl Drambuie
is

Fyll drygt halva glaset med is.
Häll i scotch och Drambuie.
Rör om.

Regnet, det bara öser ned(...då bakar vi blåbärskaka)

Jag ska inte vara alltför gnällig; vi bor i Sverige, med allt vad svensk sommar innebär. Men, hade vi haft de dallrande heta sommarveckorna i början av juli i färskt minne, så hade jag nog varit ganska så nedstämd vid det här laget. Nu håller det upp, men i övrigt har det regnat nästan oavbrutet i flera dagar.
Det har sina sidor att sitta på landet när regnet bara öser ned. Lite charmigt är det förvisso; vi eldar i öppna spisen, och jag ägnar en hel del tid åt matlagning och bakning. I skrivande stund doftade hela huset av nybakade surdegsbaguetter.

Som alla föräldrar vet så kräver denna väderlek så klart avsevärt mycket mer av oss vuxna, med avseende på diverse lekförslag och aktiviteter. Samt, inte minst, ett stort mått tålamod vad gäller konflikter och allmänt syskonkäbbel.

När det höll upp härom dagen var barnen uppe i den lilla blåbärsskogen på vår tomt och plockade lite blåbär, givetvis med förhoppningen om att vi skulle kunna baka något gott. Ibland hamnar de flesta bär i munnen, och en bottenskyla blåbär i en liten plastlåda blir det ingen kaka av. Denna gång lyckades barnen faktiskt skrapa ihop flera deciliter, och då öppnade sig genast andra möjligheter.
Det är härligt att baka med färska bär, de blöder ju inte i smeten, så som frysta i stort sett oundvikligen gör. jag modifierade det gamla klassiska receptet på solskenskaka (känns lite smått ironiskt, i denna väderlek), som jag fick av mamma för många år sedan och bakat otaliga gånger. Nu blandade vi blåbär i den tjocka, goda smeten, och struntade i att pryda kakan med flagad mandel, så som sig annars bör. Men, det hade säkert varit snyggt och gott, det med; blåbären till trots.

Barnens blåbärskaka
125 gram smör
3 ägg
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
180 gram vetemjöl (cirka 3 dl)
1 tsk bakpulver
2,5 dl färska blåbär
cirka 0,5 msk vetemjöl till bären

Sätt ugnen på 175 grader. Smält sedan smöret. Vispa ägg, socker och vaniljsocker hårt. Blanda ned smöret i äggvispet, och vänd sedan ned vetemjöl och bakpulver. Rör sist ned blåbären, gärna varvade med en gnutta vetemjöl. Det hindrar dem från att sjunka ned i kakan under tillagningen; jag glömde det själv idag, en bieffekt av att vi var många bagare inblandade.
Häll i smord, bröad eller mjölad springform, och grädda i 30 minuter i nedre delen av ugnen.

Sommarens drinkar, del 1:Amaretto Sour

Denna sommar fortsätter vi på föra årets tema, och blandar återigen drinkar med Tranans Drinkbok som inspiration. Just denna drink finns dock inte i den för övrigt eminenta boken. Amaretto sour hade vi faktiskt aldrig smakat innan vi tog in den på en bar i London i våras.

Det är en helt otrolig drink; liten, koncentrerad och fantastiskt läskande i sin syrlighet. Alla Amaretto-älskare borde dyrka den på samma sätt som vi gör. Receptet är återskapat i minnet; det finns säkert andra varianter som fungerar, men så här gör vi.

Amaretto sour
4 cl Amaretto
1 msk sockerlag (eller efter smak)
saften från 1/2 stor citron

Fyll större delen av en shaker med is, och häll i ingredienserna. Skaka hastigt, och sila upp i ett coctailglas.

Sommarmaten 2010, del 2: den grymma, enkla potatissalladen

Det blir ofta potatissallader på sommaren. Våra gamla, trogna recept har tidigare varit min mans goda potatissallad med vinaigrette och vår krämiga potatissallad.
I början av sommaren kom denna löjligt enkla variant till, kanske som en motvikt till de förras ganska ingredienstunga recept.

Honungsdijonsenap har vi tidigare ignorerat i butikshyllan. Fråga mig inte varför, det är ju en helt suverän produkt, som blivit en riktigt god vän i sommar.
Jag tillbringar mer än gärna tid i köket, men att skrapa färskpotatis är nog något av det absolut tråkigaste jag vet. När potatisen väl är skrapad och kokar finns det inte så mycket tålamod kvar hos mig. Då är det särskilt bekvämt att bara behöva tänka på gurka, äpple, gräddfil, dill och två sorters senap. Sedan är den grymma, superenkla potatissalladen klar.

Till salladen har vi ätit grillade toulouse- och merques-korvar från Sandströms, som jag köpte en större mängd av och tog med mig till landet. Sådan korv finns inte att tillgå här.

Potatissallad 2010 - en receptidé
1 kilo färskpotatis
1 slanggurka
2 små eller 1 riktigt stort, syrligt äpple
5 dl gräddfil, kanske mer
a l´ancienne dijonsenap (hela korn), rikligt
honungsdijonsenap, rikligt
1 dl hackad dill, eller kanske ännu mer

Skiva den kokta potatisen grovt när den svalnat en smula. Skala, kärna ur och dela gurkan. Skala och dela äpplena. Blanda gräddfil och rikligt med senap; smaka av. Blanda samtliga ingredienser. Tillsätt med gräddfil och senap om salladen inte är tillräckligt krämig.