SMASKENS.NU

Gör det själv. Det blir bättre så.

2012-01-29T10:42:00.001+01:00

Något av det godaste jag vet är att få frossa i charkuterier, nybakat bröd och olivolja. Dessa godsaker kompletteras med fördel av exempelvis oliver och kronärtskockshjärtan. Hellre än att köpa färdigmarinerade sådana, brukar vi själva smaksätta olivolja med vitlök, örter och torkad chili. Resultatet blir alldeles strålande bra.

Jag har inget principiellt emot att köpa färdiga produkter av denna typ. De kan smaka , men jag blir alltid så besviken på oljan. Om jag köper något på burk som ligger i en olja, då vill jag att oljan ska vara god. Jag vill till och med att den ska vara så god at jag omsorgsfullt vill svampa upp den med en brödbit och njutningsfullt stoppa den i munnen. Enligt min erfarenhet är detta en närmast omöjligt att uppnå när det kommer till färdiga produkter.

Vi tar helt enkelt en burk oliver av bra kvalitet; gärna både svarta och gröna. Vi väljer en olivolja av lite mer smakstark karaktär. Välj en fruktig eller en pepprig olja, beroende på tycke och smak. Därefter blandar vi oljan med finhackade bladpersilja och vitlök, och smular ned några små, torkade röda chilifrukter. Blanda ned oliverna i oljan, och låt dem få stå övertäckta och dra åt sig smak i rumstemperatur några timmar, innan de ska avnjutas.
Kronärtskockshjärtan finns att köpa på konserv. De r inte så fantastiska i sig, men om man gör som vi gör blir de riktigt läckra. Hetta försiktigt upp olivolja i en kastrull, och bara vänder ned riven vitlök, så att den blir varm, men inte tillagad. Häl oljan över kronärtskockshjärtana, och blanda. Täck över dem, och låt dem stå frame i rumstemperatur några timar innan de ska serveras.

Den här typen av godsaker är ett perfekt komplement till bufféer eller om man vill bjuda på plockmat.De fungerar även bra som topping på pizza. I vår familj består fredagens middag inte sällan av just charkuterier, ostar, bröd och några skålar med sådana här marinerade tillbehör. Jag tröttnar helt enkelt aldrig på dem.

Min mans Shepherd's Pie

2012-01-25T21:27:00.001+01:00

Ibland är det så skönt att äta något som någon annan lagat. Här hemma blir det ofta så att jag planerar och lagar maten, på grund av att jag ofta är den som först kommer hem. Detta trots att matlagning och mat är ett i allra högsta grad gemensamt intresse. Man skulle till och med kunna säga att det delvis var det gemensamma matlagningsintresset som en gång i tiden förde oss samman.

Vi gillar samma sorts mat, men har ändå ganska olika matlagningsstilar. Det ser jag som en stor tillgång. Ta till exempel den Shepherd's Pie som min man lagade till i lördags kväll. Jag skulle aldrig ställa mig och tillaga denna rätt, men jag njuter i fulla drag av att äta den.

Som en bieffekt av att han är gift med en fanatisk matbloggare, har min man numera fått in vanan att dokumentera sin matlagning. Jag uppskattar givetvis detta, då det möjliggör för mig att kunna dela med mig även om de rätter han lagar.

Shepherd's Pie är så mycket comfort food det någonsin kan bli. Min man lyckas få til den i mitt tycke perfekta kombinationen av saftig, mustig färs och fluffigt täcke av potatispuré. Varianterna må vara otaliga, och jag är så klart partisk, men detta var helt klart den godaste Shepherd's Pie jag ätit.

Ett särskilt gott betyg var att den smakade lika bra dagen efter. Potatispuré tycker jag inte alltid gör sig så bra när den värms upp på nytt, men just i det här fallet var smakerna likvärdiga med när den var nylagad.

Snäll mat som passar hela familjen, även de medlemmar som metodiskt petar bort ärtor. Den som så vile kunde komplettera med ångkokt broccoli.

Min mans Shepherd's Pie
2 gula lökar, hackade
2 morötter, grovt rivna
smör
3 lagerblad
1 kg nötfärs
300 gram champinjoner
1,5 dl öl (helst Bitter)
1 fond du chef oxfond
1 dl vispgrädde
1 msk vetemjöl
salt och svartpeppar
3 dl frysta, gröna ärtor
1,5 dl jölig potatis
smör och mjölk efter smak
salt och vitpeppar
1. Smält smöret i en stekpanna. Lägg i lök och morötter, och stek försiktigt tills löken mjuknar, utan att den tar färg.
2. Lägg i köttfärs, och finfördela den med en gaffe medan den tillagas.
3. Mixa champinjonerna till en slät massa. Tillsätt champinjonerna när köttfärsen är genomstekt.
3. Låt champinjonerna steka med några minuter, och tillsätt sedan öl, oxfond och grädde. Låt alltsamman koka ihop i några minuter.
4. Pudra över vetemjöl, blanda och låt altsamman småputtra tills vätskan tjocknar. Smaka av med salt och svartpeppar.Låt färsblandningen stå kvar på eftervärmen. Koka potatisen mjuk, stöt sönder den, och blanda med smör och mjölk till önskat konsistens. Smaka av med salt och vitpeppar.
Tina ärtorna i mocro eller med kokande vaten.
Smörj en rymlig ugnsfast form, och montera med färsen i botten, ärtorna ovanpå färsen och slutligen potatispuré i ett lager på toppen. Snygg yta får du till genom att med en gaffel göra spår i potatispuré.
Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader i 20 minuter.

En blogg är en blogg- inte en frågelåda

2012-01-24T18:49:00.001+01:00

Jag brukar försöka svara på kommentarer inom ett par dagar efter att de lämnats här på bloggen. Ibland händer det att jag får kommentarer på äldre blogginlägg, och dessa är det dessvärre lättare att glömma att svara på.

Att jag glömt svara på en kommentar med en fråga på ett två år gammalt blogginlägg är emellertid inte ett godtagbart skäl för en bloggläsare att lämna en ytterligare, ilsken kommentar som avslutas med "thanks for nothing".

Det här är en blogg, och inte en frågelåda. Om man vill kommentera ett gammalt inlägg, eller ställa en fråga, så svarar jag gärna, men jag rekommenderar då att man mailar mig, och kanske till och med gör sig besväret att klistar in en länk till det aktuella blogginlägget. Det underlättar för mig, och ökar chansen för ett snabbt svar.

Jag kräver inte av er att ni ska kommentera det jag skriver, men jag uppskattar när ni gör det. Däremot förväntar jag mig, ja, jag tar för givet att ni har förståelse för att denna blogg är en hobby, som jag håller efter så gott jag kan och hinner.

Om jag glömmer att svara på en kommentar med en fråga, så, snälla - fråga igen. Gärna via min mail.

Tack på förhand.

Hur kunde det bli så gott?

2012-01-23T22:34:00.001+01:00

Det tog tid at bli återställd, men nu mår jag tack och lov mycket bättre. Det är ganska frustrerande hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till en normal, hälsosam aptit, efter några dagars magåkomma.

Förtvivlan är ett starkt ord, men det är närapå så jag känner inför de bilder jag på senare tid publicerat. Jag håller på att försöka sätta mig in i en variant av Photoshop, men tiden räcker inte riktigt till. Detta, tillsammans med vintermörkret och vårt matbord i ek, gör att bilderna närmast ser ut som om de kom från en kokbok från sjuttio- eller åttiotalet. Vad kan jag säga? Jag ser fram emot vårljus, om att kanske ha lite tid att ägna åt att förstå alla de finesser som uppenbarligen borde rymmas i det nämnda programmet i fråga.

Nu ska jag emellertid komma til saken. Jag äter på tok för lite färsk mat så här års. Det är inte skörbjugsvarning, men jag skule helt klart kunna anstränga mig lite mer. Ibland chockar jag kroppen med en frukt, men min kosthållning är ärligt talat ganska enkelspårig så här års. det blir så fel med sallad mitt i vintern, Så känner jag; det kan tyckas fånigt, men det är så jag fungerar.

I veckan som gick hade jag fått otroligt nog fått en idé om en vintersallad. Jag tänkte mig skållad, grovt riven rotselleri, grovt riven morot och äpple. Dessa ingredienser skulle blandas med smetana och senap, tänkte jag mig, och plötsligt drabbades jag av en sådant otroligt sug att jag bara var tvungeb att se till att göra verklighet av idén redan samma kväll.

Till kvällens middag var jag dessutom ute efter kolja eller sej, men kom ironiskt nog hem med lax. Jag, som nästan aldrig köper lax. Hur kunde detta komma sig? Anledningen var de aktuella fiskpriserna. Till och med den vanligtvis så prisvärda koljan låg på hutlösa 139 kronor kilot. Då föll valet på den trista laxfilén. Ja, jag måste skriva trist, för jag tycker verklige inte att lax är någon kul fisk. Inte alls. Rökt och gravad äter jag den gärna, men det är verkligen något helt annat.

Nu fick det bli som det blev. Det fungerade trots allt riktigt bra med min nyuppfunna vintersallad som tillbehör även till ugnsbakad lax, men jag ser verkligen fram emot att äta den i den tänkta kombon, vilket var dubbelpanerade fiskfiléer med panko, och ett glas öl. Jag måste helt enkelt laga till sådana mycket, mycket snart.

Alldeles bortsett från denna kontext, så blev blandingen i fråga en sorts latmansvariant av coleslaw. Ja, latmansvariant, ur perspektivet att man inte behöver strimla och skålla en massa vitkål, och smiska ihop majjo. Med andra ord känner jag rent intuitivt att denna goda vintersallad passar väldigt bra även till sådana rätter som hamburgare eller revbensspjäll. Pröva själva, så får ni se.

Min krämiga vintersallad på rotselleri, morot och äpple
175 gram rotselleri
175 gram morot
175 gram syrligt äpple
1 burk smetana (2 dl)
2-3 msk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
flingsalt och svartpeppar
1. Riv rotsellerin grovt, och skålla den i rikligt med hett vatten en rymlig sil. Låt selerin ånga av.
2. Riv moroten grovt
3. Tag en rymlig skål och blanda smetana, senap och citronsaft.
4. Rör ned den avsvalnade rotsellerin och mototen.
5. Riv sist av allt äpplet, och blanda ned det. På så vis slipper du riskera att det missfärgas.
6. Smaka av med flingsalt och svartpeppar.

Pannbiff och magvirus

2012-01-21T14:42:00.001+01:00

Det är en ganska absurd sits att sitta här och matblogga, när jag drabbats av ett magvirus som sedan ett par dagar tillbaka både orsakar smärta och indrar mig från att äta. Det kom krypande under veckan, men om jag hade vetat hur illa det skulle bli, så hade jag nog inte använt onsdagens sista krafter till att ställa mig och steka ett lass pannbiffar med stekt lök och gräddsky. I synnerhet inte då det i skrivande stund känns som att det kommer dröja mycket länge innan jag kommer längta efter pannbiff.

Jag måste ändå skriva några rader om dessa pannbiffar. Det kan kanske tyckas som ovanligt fantasilöst att blogga om en sådan här svensk klassiker, men för min del så har rätten i fråga utvecklats under årens lopp. Det rör sig inte om några avancerade förändringar eller exotiska smaksättningar, däremot har jag hittat några egna små knep som fört denna så goda maträtt till än högre kulinarisk höjder. Vad faller sig då mer naturligt, än att dela med sig av dem till fler?

Jag kanske är lite fånig, men jag köper aldrig blandfärs. Jag tycker om nötfärs, och jag tycker om fläskfärs, men jag vill inte blanda dessa två. När jag lagar pannbiff, lagar jag det på nötfärs. I smeten har jag mitt eget ströbröd gjort på hembakade formfranska. Därtill lägger jag i riven gul lök, vispgrädde och givetvis ägg, men dessutom dijonsenap. Dijonsenap? Ja, faktiskt. det är inte så att biffarna ska smaka senap, men en liten mängd senap förhöjer smaken på ett helt fantastiskt sätt.

Jag steker biffarna i en blandning av smör och rapsolja. Jag upptäckte för bara något år sedan hur mycket bättre resultat det blir på detta vis. Oljan tål högre värme än smöret, och det blir mindre risk för bränt grums i stekpannan.

När biffarna stekts klart, åker det ned mer smör i stekpannan, tätt följd av ett berg med tunt skivad gul lök, och en deciliter vatten. Sedan rör jag runt, innan locket åker på. Löken får helt enkelt sjudas mjuk. Vattnet ångar långsamt bort, locket till trots, och då rör jag återigen rut i löken.

Sedan är det dags för den slutgiltiga smaksättarna - öl och rörsocker. En deciliter öl åker ned i pannan, och en halt tesked rörsocker strös över. Slutligen får löken sjuda helt kort i vispgrädde, innan hela härligheten smakas av med salt, och kanske en gnutta vitpeppar?

Lök och sås skedas över biffarna. Kokt potatis, rårörda lingon och allra helst pressgurka, serveras till. Det är när jag njuter av en sådan delikat måltid som det är lätt att inse att vi faktiskt har en fin matkultur i Sverige, även fast jag ibland misströstar och tänker motsatsen. Att maten dessutom är sällsynt tacksam att servera barnaskaran, gör inte njutningen mindre.

Om det inte vore för att jag sedan led av magsmärtor halva natten, så hade detta varit en närapå perfekt, ja, riktigt lyxig onsdagsmiddag. men, det är nästan så att jag blir sugen på att äta igen, när jag tänker tillbaka på de läckert brynta, saftiga biffarna, den mjuka löken, och inte minst den goda såsen.

Mina pannbiffar med lök, i ölspetsad gräddsky
Biffar
800 gram nötfärs
salt och svartpeppar
0,75 dl hemgjort ströbröd
0,75 dl vispgrädde
1 stor, gul lök, grovt riven
1 rågad msk dijonsenap
1 ägg
smör och rapsolja till stekningen
Löksky
smör
2 stora, gula lökar, skurna i tunna halvmånar
1 dl vatten
1 dl öl
0,5 tsk rörsocker strö
2 dl vispgrädde
salt och vitpeppar
1. Krydda färsen med salt och svartpeppar.
2. Rör ihop grädde, ägg, ströbröd och senap. Knåda sedan ned färsen i smeten, så att alltsamman bandas ordentligt.
3. Forma till cirka 20 biffar, och stek dem i omgångar, tre-fyra stycken åt gången. Lägg dem i en karott för varmhållning, allt eftersom de blir färdiga.
4. Smält en klick smör i pannan, och rör ned löken. Häll över vattnet, öka på värmen och lägg på ett lock.
5. Låt löken småputtra tills den mjuknar. Häll över öl och strö i sockret, och blanda.
6. Häll sist över grädden, och låt den putra med. Smaka av med salt och vitpeppar.

Kanske min favorit bland glassmaker, med bästa chokladsåsen

2012-01-17T21:37:00.001+01:00

Detta är på sätt och vis en återbloggning, men ändå inte. Något så här gott förtjänas att bloggas om och om igen, i synnerhet som det var några år sedan sist. I lördags slog det mig nämligen med full kraft, att jag verkligen inte kan begripa att inte glassmaken kardemumma slagit på bred front.

Egentligen är det nog snarast vanilj/kardemumma smaken borde heta, eller kanske till och med muscovadoglass med smak av vanilj och kardemumma. Det ljusa muscovadosockret i glassmeten är ju en avgörande smaksättare i sig. Jag skulle helt ärligt aldrig komma på tanken att använda vanligt vitt socker i en glassmet. Det smakar ju ingenting - bara sött.

Glass och chokladsås, ska det vara något att yvas över? Kanske inte, om man bjuder på Big Pack med O'hoj, men nu pratar vi glass och sås på en helt annan nivå. Att bjuda på hemlagad glass till efterrätt, så som vi gjorde i lördags, är dessutom det självklara valet, om man vill kunna förbereda i god tid.

Krämig, smakrik glass, med en riktigt seg och fyllig chokladsås som tillbehör, tillfredställer smaken även hos den mest kräsne gäst. Nu var det inte några kräsna gäster vi hade på middag när vi bjöd på detta, snarare matglada och tacksamma gäster, även om vännerna P och K förvisso är finsmakare. De uppskattade kardemummaglassen med chokladsås precis lika mycket som vi själva gjorde.

Chokladsåsen är egentligen nästan en lös fudgesmet, och den behöver inte mer än ljummas för att få en perfekt konsistens. Den som så föredrar, kan vispa ned mjölkchoklad i den, i stället för mörk choklad.

Muscovadoglass med vanilj och kardemumma
3,5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång, ursrapad
1,5 tsk kardemumakärnor, grovt stötta
6 äggulor
1,5 dl ljust muscovadosocker
1. Värm grädde, mjölk, den urskrapade halva vaniljstången och kardemummakärnorna i en kastrull. Vispa under tiden äggulorna riktigt fluffiga med sockret.
2. Häll ned äggvispet i den varma gräddmjölken, under omrörning.
3. Sjud glasskrämen under flitigt vispande tills den börjar tjockna.
4. Tag kastrulen från plattan, och låt krämen svalna. Ställ den sedan i kylskåpet för att svälla (över dagen, över natten, eller i varje fall ett par timmar).
5. Sila bort kardemummakärnorna, och kör sedan glasskrämen i glassmaskin. Jag har alltid en tom form i frysen som stå redo att fyllas med smet. Stjälp ned glassen i formen, och ställ in den i frysen i ett par timmar.
Bästa chokladsåsen
2 dl gammaldags mjölk
1 dl rörsocker strö
1 dl cacaopulver
2 msk ljus sirao
125 gram mörk choklad
1. Koka upp mjölk, socker, sirap och cacao i en kastrull. Låt koka på låg värme under omrörning i några minuter.
2. Tag kastrullen från plattan. Låt blandningen svalna något.
3. Bryt chokladen i mindre bitar, och vispa ned dem, så att de smälter och alltsammans blandas väl.
4. Värm såsen förstiktigt strax innan den ska serveras.

Aldrig känns en helgfrukost så avlägsen som på en måndag

2012-01-16T22:01:00.000+01:00

Jag är oerhört förtjust i det som på engelska benämns som cooked breakfast. Vad kallar man det på svenska? Jag har inte hittat något bra ord eller utryck annat än möjligtvis varm frukost, men det ger ju utifrån en svensk frukostkontext snarare associationer till gröt. Tillagad frukost? Jag spånar vidare.

Förra året kollapsade mina frukostrutiner av pur leda och stress, och under et par månader körde jag med den klassiska, om än ohälsosamma varianten att enbart hälla i mig en kopp kaffe och et glas juice innan det bar av till jobbet. Sedan kom jag på bättre tankar och skärpte till mig. En liten skål med helfet filmjölk och en lagom skopa fin müsli förgyller sedan några månader tillbaka min morgonstund på vardagarna.

Helgerna, däremot, blir ofta en orgie i sådant som i sanning får betecknas som frukostar som förhöjer livskvaliteten. Bacon, stekta ägg eller äggröra, bönor i tomatsås, korvar, nybakat bröd eller amerikanska pannkakor - ja, listan kan göras lång. Njutningen är genuin, och det är inte bara jag som är barnsligt förtjust vid dessa tillfällen. Det är så att säga en upplevelse som delas av hela familjen.

Härom veckan presenterade min man en ny twist på den tillagade frukosten, nämligen bacon-korv-äggpannan ni kan skåda på bilden här ovan. Han stekte helt enkelt en generös mängd kotlettbacon och slantad, kryddig korv, och när de blivit brynta knäckte han ned ägg i pannan. Anrättingen serverades när äggvitorna precis stelnat, men gulorna fortfarande var lösa. Med en mugg kaffe, ett glas juice som en skvätt HP-sås (eller varför inte hemlagad ketchup), var detta en söndagsfrukost som närmast gick till historien.

Min man kommer få laga detta snart igen, var så säkra.

Frågan är inte varför man börjar matblogga. Frågan är varför man fortsätter

2012-01-12T23:29:00.000+01:00

Kinna på Mormors mat skrev härom veckan ett inlägg om varför hon matbloggar, och vad det inneburit för just henne att matblogga. Kinna är en av de som varit med längst bland svenska matbloggare, och hennes blogg var en av de första jag började läsa, innan jag själv gav mig på att börja blogga.

Helena, Maria och Elin på Tre tjejer i köket är också veteraner i matbloggarsammanhang, och Kinnas blogginlägg fick mig att minnas en twitterkonversation jag hade med någon av dem (jag tror det var Elin) och några fler, för några månader sedan. Vi diskuterade matbloggandet i största allmänhet, och Elin utryckte då mycket väl det som faktiskt är den mest intressanta frågan man kan ställa till en bloggare, vare sig det är mat som är ämnet eller ej. Frågan är inte varför man börjar (mat)blogga. Frågan är varför man fortsätter.

Ja, varför fortsätter man? Faktum är ju att många inte fortsätter. Många håller på några månader, andra håller på några år, tar en paus, och kommer kanske aldrig tillbaka. Inspirationen kommer och går, och utmaningen är att bibehålla balansen mellan lust och plikt. För, sanningen är den, att det inte alltid kan vara lustdrivet att blogga. Oavsett om man erkänner det för sig själv eller ej, så blir bekräftelsen i form av läsarstatistik och kommentarer beroendeframkallande. Dessutom är det samma sak med bloggandet som med mycket annat, nämligen att det går att få in goda rutiner. Det går att producera läsvärda blogginlägg utan att inspirationen är på topp. Däremot gäller det att för sig själv identifiera en lägstanivå, och att inte under några som helst omständigheter sänka sig under den.

Förra året vid den här tiden började min inspiration tryta. Det gör den allt som oftast under det första kvartalet, men just 2011 var det särskilt påtagligt. Jag framhärdade i mitt bloggande på ren viljestyrka. Sedan dök erbjudandet från alltommat.se ut, och allt förändrades.

Jag ångrade att jag lämnade SMASKENS vid otaliga tillfällen under mitt sex månader långa gästspel. Att komma tillbaka var inte helt lätt, men det gick så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Det finns så många bra svenska matblogar. Och, det finns inte minst så otroligt många människor i det här landet som är oändligt mycket bättre på att laga mat än jag själv. Det som skiljer ut oss som matblogar i denna stora skara av kunniga hemmakockar, det är att vi en gång tagit steget att börja dokumentera i bild och text, att dela med oss av vår dokumentation, och inte minst att interagera med andra matbloggare. Jag tycker detta i all enkelhet är helt fantastiskt.

Nej, jag kommer inte sluta matblogga. Inte under överskådlig framtid. Vad jag däremot kommer göra, det är att försöka hitta en balans. Min prestationsångest är överväldigande, och min tid är värdefull. Jag måste hela tiden kämpa för att hålla en rimlig nivå på mitt engagemang.

Som sagt - frågan är varför man fortsätter. Kanske för att förhoppningen faktiskt finns att det en gång, mot alla odds, ska leda till något mer än bara en blogg?

Januari är en riktig skitmånad. Därför krävs det riktigt god mat.

2012-01-11T22:06:00.001+01:00

Aldrig behövs god mat så mycket som i denna månad. Januari är hemsk. Förmodligen tycker jag så, därför jag vet att den följs av februari och mars, ytterligare två av de månader som jag upplever som årets tyngsta.

Jag vet att januari för många är en månad av späkning och att plånboken kan vara tunn efter jul- och nyårshelgerna, men jag kan inte riktigt begripa varför allt skulle bli bättre av att man prioriterar ned maten? Späkning, det är jag inte intresserad av. Snarare behöver jag få äta en riktigt god middag i slutet av varje dag, annars känns dagen meningslös.

Min monumentala trötthet och den sena timmen till trots, ställde jag mig vid sextiden i kväll och stekte ett lass utbankade kycklinglårfiléer. Jag pressade citron över, strödde över kapris, slängde ihop en publikfriande gräddig sås till de såsälskande barnen, och kokade ris. Sedan åt vi. Och njöt.

Stekt kyckling med citron och kapris är egentligen en sådan maträtt som jag vill njuta av en ljummen försommarkväll, och det gör inget om min tallrik flankeras av ett glas riktigt kallt, vitt vin. Detta till trots fungerar rätten lika bra en mörk kväll i januari.

Smakerna är så enkla, men ändå så otroligt goda. Det perfekta tillbehöret är egentligen en klassisk risotto, eller en blandad grönsallad. Vintertid kan det passa bra med spänstiga haricots verts, som kan få suga upp de goda saften som sipprar ut från de möra kycklinglårfiléerna.

I kväll blev det aningen mer prosaiskt. Rårivna morötter. Men, det spelade faktiskt ingen roll. Vi fick en god middag, och alla var nöjda.

Kycklinglårfiléer med citron och kapris
Ungefärlig tillagningstid: 45 minuter
800 gram kycklinglårfiléer
flingsalt, svartpeppar
smör
olivolja
1 stor citron
3-4 msk kapris
1. Putsa kycklinglårfiléerna efter smak.
2. Banka ut filéerna, till exempel genom att platta ut dem på en skärbräda, lägga på en plastpåse och slå med en kavel.
3. Krydda filéerna med flingsalt och svartpeppar.
4. Hetta upp olivolja och smör i en gjutjärnstekpanna. Stek två-tre filéer åt gången, så att det inte blir för trångt i pannan.
5. Var inte rädd för att ha medelhög temperatur. Vänd filéerna ett par gånger, pressa över citron innan du lägger dem åt sidan i en skål och börjar steka nästa omgång.
7. Lägg slutligen tillbaka alla stekta filéer i pannan. Hetta upp dem på nytt, pressa över lite mer citron och tillsätt kapris. Rör om.
Om du vill göra en enkel sås, så som jag gjorde, så går du till väga på följande vis:
Tag upp filéerna och kapris ur stekpannan. Häll i en deciliter torrt, vitt vin, och vispa ur pannan. Tillsätt 1-1,5 deciliter vispgrädde, och pudra över en halv tesked vetemjöl. Vispa medan såsen puttrar några minuter på låg temperatur. Smaka av med några nypor rörsocker strö, och eventuellt mer salt eller peppar. Enkel, och väldigt gott.

Rapport från nyår 2011 - innan jag glömmer

2012-01-10T20:48:00.000+01:00

Ja, jag är väl medveten om att nyår för de flesta av oss redan känns oerhört avlägset. Jag borde givetvis ha tagit mig i kragen, och så snart som möjligt bloggat om vad vi åt och drack. Nu blev det av olika skäl inte så.

Det blev en proppmätt nyårsafton. Våra portioner var denna gång, till skillnad från nyår 2010, helt enkelt för generöst beräknade. Vi orkade inte ens äta de goda ostarna, och pralinerna, de blev til största delen över til nyårsdagen.

Vår lärdom till nyårsafton 2012, som blir den femte i ordningen vi firar tillsammans med vännerna A och M, det är helt enkelt att satsa på aningen färre rätter. Fyra förrätter, en varmrätt, ost och dessert. Det är tillräckligt i sig. Vad gäller dryckerna till maten, så hade jag inte varit inblandad i själva valet, utan hade enbart nöjet att njuta av dem. Jag ska se om jag kan få hjälp av de andra att ta redan på exakt vilka viner vi drack.

Jag ger er de bästa bilderna på det vi åt, så får ni ha i åtanke att bildbehandlingsprogrammet och jag inte är bästa vänner just nu.

Slutligen har jag en efterlysning. Är det någon av er som vet ifall detta är en vanligt förekommande produkt. Krabbcrème kan verka lite märkligt, men det är en grym produkt, och var en fantastisk smaksättare till A's gudomliga krabbsoppa, som serverades med basilikaoljafrästa king crab-klor. Jag ser tacksamt fram emot eventuella tips.

Innan maten åt vi små bitar av brie med karamelliserade valnötter, men de bilderna ska jag förskona er ifrån.

Löjrom med klassiska tillbehör. Altid lika gott

Chévre-panna cottan blev en chévretimbal, och serverades med kallrökt lax, sikrom och gräslök. Gott, men mäktigt.

A's goda fiskpaté, i de fina små grytorna. För stora portioner, men fantastisk smak. Ett mycket lyckat experiment.
Recept kanske kommer?

Krabbsoppan med stort K. Serverad med basilikaoljafrästa king crab-klor. Hur gott som helst, men receptet improviserade A fram medan hon lagade soppan. Jag får väl helt enkelt önska mig att hon ska bjuda på den igen, och då dokumentera mer?

Hummer, alltid lika gott. Här gratinerad med smör,
schalottenlök och bladpersilja.

Anklever med en liten katrinplommon-och balsamicokompott -
om jag inte minns fel?

Och så - oxkinderna.

Slutligen - romglassen med de rommarinerade sultanarussinen

Rödvinsbrässerad oxkind - nyår 2011

2012-01-08T06:00:00.000+01:00

Vi kände oss så nöjda, min man och jag, när vi kom på att oxkind skulle stå på menyn för 2011 års nyårsfirande. När vi kom till vår favorit bland köttbutiker, Sandströms, möttes vi av ovationer, när vi deklarerade att den sedvanliga oxfilén skulle få stå tillbaka för en mer rustik styckningsdetalj.

Vi äter ytterst sällan oxfilé; faktiskt så sällan som två-tre gånger om året, men det har ofta blivit så att valet fallit på just filé till nyår, av gammal tradition och hävd. Märkligt, egentligen, med tanke på hur jag annars väljer kött. Nu skulle jag tro att traditionen för all framtid är bruten.

Detta var faktiskt första gången vi själva tillagat oxkind. Jag har njutit av oxkinder som tillagats av andra, avsevärt mer kompetenta händer. Föga förvånande har jag, i likhet med många andra njutit av en smältande mör rödvinsbrässerade oxkind på Rolfs kök, där den varit ett stående inslag på menyn sedan tidigt 2000-tal. Senast det begav sig, så var det på Högberga gård i samband med Barolo-kvällen i slutet av november, som så förtjänsfullt anordnades av Fredrik på Who Cut the Cheeze. Det var den oxkindsanrättning vi bjöds på den kvällen som vi lät oss inspireras av till vår nyårsmiddag.

Jag måste erkänna att oxkinden trots våra ansträngningar inte blev fullt så bra som den kunnat bli. Vi fegade ur, och en kombination av logistik och nödtvång gjorde att vi avbröt långlagningen lite för tidigt. Vi var helt enkelt tvungna att påbörja tillagningen hemma i vårt eget kök, och senare under dagen förflytta såväl oss själva som vår CrockPot till våra goda vänner, i vars hem vi skulle fira nyårsaftonen. Under senare experiment (jag har fått en liten hang up på just oxkind) har jag kommit fram till att det krävs närmare sex timmars tillagning för att oxkinden ska bli så dallrande mör som jag vill ha den.

Detta recept är nu inte mindre värt på grund av att betyget på nyårsaftons varmrätt blev väl godkänt, om än inte mycket väl godkänt. Jag kan trots allt ge er ledtråden som gör att just er egen tillagning blir perfekt. Inte illa, eller hur?

Det mest fascinerande med själva tillagningen i ärlighetens namn den blandning av slump, och angenäm salongsberusning, som gjorde oss vilda och galna nog att låta rödvinet reducera till vad som måste benämnas som en sirapsliknande konsistens. Den trögflytande, smörblanka rödvinsreduktion ni ser på tallriken på bilden ovan, är resultatet av denna lössläppthet. Jag trodde under en fasansfulla sekunder att reduktionen var förstörd, kanske vidbränd, när jag plötsligt såg att denna av mig aldrig tidigare skådade konsistens. Ni kan säkert föreställa er min lättnad, då jag insåg att jag oroat mig i onödan.

I glasen hade vi Fratelli Revello Barolo 2007 DOCG, ett fantastiskt vin, som dessvärre inte kan beställas från Systembolaget. Det gick med andra ord ingen nöd på oss, denna 2011 års sista kväll.

Rödvinsbrässerad oxkind med smörig
rödvinsreduktion (4 portioner)
2 oxkinder à cirka 725 gram styck
salt och vitpeppar
3 schalottenlökar, delade
2 morötter, grovt delade
10 stjälkar bladpersilja
stjälkarna från 0,5 kruka rosmarin
2 lagerblad
1 flaska Nebbiolo av medelkvalitet
rörsocker efter smak
smör efter smak
1. Putsa oxkinderna efter tycke och smak. Tag dock inte bort allt fett.
2. Lägg lök, morötter, persiljestjälkar, lagerblad och rosmarin i botten av en CrockPot (eller i en gruta av emaljerat gjutjärn).
3. Salta och peppra oxkinderna runtom, och placera dem ovanpå grönsakerna.
4. Häll över rödvinet. Lägg på locket och ställ in din CrockPot på tillagning på lägsta effekt i 6 timar. Alternativt: Lägg på locket på din emaljerade gjutjärnsgryta, och ställ in den på 80 grader ugnsvärme i 6 timmar.
4. Plocka varsamt upp oxkinderna ur grytan, så att de inte ramlar isär, och täck över dem med alufolie.
5. Sila ned vätskan ur grytan i en kastrull. Reducera vätskan tills den tjocknar. Smaka av den med rörsocker, och eventuellt salt och vitpeppar. Blanka av den med en generös klick smör.

Som tillbehör serverade vi en liten pytt, som vi förberett tidigare under dagen. Den bestod av fint tärnade, hastigt blancherade morötter, knaperstekta tärningar av rökt sidfläsk, sant rostade, hackade hasselnötter. Samtliga dessa ingredienser transporterades förvarade i plastpåsar. Därefter stektes de på, i sidfläskets eget fett, strax innan serveringen. En fluffig puré gjordes på potatis, rotselleri, stora mängder smör samt en skvätt gammaldags mjölk. Vi åt, och vi njöt. Mycket godare än så blir det inte.

Helt klart rätt val

2012-01-07T06:00:00.000+01:00

Den brokiga blandningen av maträtter på vårt fredagsbord fodrade ett vin som tål att paras med många olika smaksensationer.

Helt enkelt - ett vin som skulle klara av att hantera baconlindade rökta musslor, obscena mängder vitlök, kronärtskocksbottnar, räkor med saffran, vitlök och chili, tre sorters italiensk salami (varav en med stark chili), marinerade kalamataoliver, samt en ordentligt lagrad appenzeller.

Ett något eklektiskt hopplock, kan tyckas, men de olika komponenterna fungerade faktiskt utmärkt bra tillsammans.
Det vin som i vårt tycke fungerade så strålande i denna kontext, det var:

Langhe Nebbiolo Fontanafredda (nr 22300).
Rekommenderas varmt; vare sig ni ska äta baconlindade musslor och räkor i gudagod marinad, eller ej.

Räkor i gudagod marinad - fredagsmat i repris

2012-01-06T16:15:00.000+01:00

Jag väljer att återblogga detta otroligt enkla och goda recept på räkor i grym marinad. Receptidén dök upp i mitt huvud i april förra året, då jag hade hågen ställd på leverans av fredagstapas som inte blev av.

Med en minimal ansträngning skapade jag en rätt som blev så god, och så uppskattad, att den nog måste betecknas som något av det bästa jag bjudit på. Jo, jag hade nämligen dessa räkor i marinad som en av rätterna på min födelsedagsbuffé, en månad senare, och de blev minst sagt uppskattade.

Just i kväll ska vi utöver dessa räkor äta både charkuterier, baconlindade rökta musslor, marinerade ronärtskocksbottnar, någon god liten ost, och givetvis nybakade surdegsbaguetter.

Jag tror inte det blir öl till maten denna gång, snarare något rödvin. Men, den vårfagra fredagskväll i april förra året då vi första gången åt dessa räkor, pressade vi citron över dem, och dessutom vi svalkade våra strupar med

San Miguel (nr 88007) vi hällde i glasen.

Den som inte har små, torkade röda chilifrukter i sina kryddgömmor, kan med fördel pröva att använda chilifakes eller sambal oelek. Jag tror det kan funka minst lika bra.

Räkor i gudagod marinad
1 kilo räkor
0,75-1 dl neutral olivolja
0,5 gram saffran (1 kuvert)
3 vitlöksklyftor, finhackade
2 st smulade peperoncini; små, torkade chilifrukter
0,5 dl bladpersilja, finhackad
citronklyftor
färskt bröd till serveringen; gärna surdegsbaguetter
1. Blanda olivolja, saffran, vitlök och chili i en kastrull, och värm på försiktigt under omrörning. Det är mycket viktigt att inte oljan blir för het, så att vitlöken börjar brynas!
2. När det börjar småbubbla i olja, drar du kastrullen från plattan och låter innehållet svalna.
3. Skala under tiden räkorna, och blanda sedan ned dem i oljan tillsammans med den finhackade bladpersiljan. Låt alltsamman stå och ta smak av varandra i åtminstone 15 minuter, innan det är dags att äta.

Romglass med romarinerade sultanarussin

2012-01-05T20:36:00.000+01:00

Trots att jag gjort hemlagad glass i ganska många år, och under dessa år tycker mig ha tilägnat mig ganska mycket kunskap i ämnet, så finns det alltid nya handgrepp och knep att lära sig. Vår nyårsglass 2011 var en romglass, smaksatt med fin 25 år gammal rom, och till denna serverades Saltås fantastiskt goda sultanarussin, vilka fått ligga och dra i rom i över ett dygn. Som dekoration hade min vän A gjort eleganta virvlar av smält socker, som vi kunde sticka ned i glasen.

Att smaksätta glassmet med alkohol, det är en konst i sig. Alkoholen påverkar glassens fryspunkt. Det gäller dessutom att ta det varligt, så att smaken inte blir för dominant. Förra årets punschglass lärde mig en hel del, men punsch skiljer mycket från rom. Den simmiga, sockerstinna punschen reagerade helt annorlunda med glassmet än romen.

Rikligt med äggulor, och ett blad gelatin, det är en grundförutsättning för den här typen av glass. Vid detta tillfälle ville jag också för första gången pröva att ha glukos i glassmeten. Jag tycker mig ha klarat mig ganska bra utan denna produkt, men då den påstås minsta risken för kristallisering, tyckte hag det kunde vara på sin plats att ge den en chans.

Helt oproblematiskt är detta inte för mig, då sockret i mina glassmetar är så mycket mer än enbart sötning. Det är lika mycket en smaksättare. Jag väljer sockret omsorgsfullt. Rörsocker strö, eller ljust muscovadosocker? Eller, kanske farinsocker? Då är det inte helt oproblematiskt att ösa glukos i smeten.(Just i denna smet kom jag alldeles för sent op att jag skulle ha tagit ljust muscovadosocker i stället för rörsocker strö. Det ska jag göra nästa gång.)

Eftersom jag inte visste vilken mängd som var lagom, prövade jag med en halv deciliter. Mängden rom var jag också en smula osäker kring, men det blev en hel deciliter. Den som vill ha en mildare smak kan minska mängden till 0,75 deciliter.

Nu har jag orerat en hel del kring själva tillagningen. Ni undrar säkert hur resultatet blev? Smakade det bra? Ja, absolut. Det blev en härlig glass, med vuxen smak. Det tog lång tid för den i glassmaskinen, och jag fick låta mig nöja med en betydligt lösare konsistens än smeten vanligtvis får, då jag stjälpte ned den i den skål den skulle förvaras i i frysen. Jag rekommenderar definitivt fler experiment med att smaksätta glass med alkoholhaltiga drycker, men - helt okomplicerat, det är det inte. Inget för nybörjare, om jag ska uttrycka mig riktigt klart och tydligt.

Slutligen måste jag än en gång be om ursäkt för den usla bilden. Även fast just denna glass inte direkt var färgstark, och sultanarussinen är ju - russin. Ljusbruna. Jag jobbar på att försöka lära mig detta nya bildbehandlingssätt.

Romglass med rommarinerade sultanarussin
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång
0,5 dl glukos
1 dl rörsocker strö eller ljust muscovadosocker
8 äggulor0,75-1 dl ljus, lagrad rom (kylskåpskall)
1 dl Saltå sultanarussin
0,5 + 0,5 dl ljus,lagrad rom
1. Hetta upp grädde, mjölk, urskrapad vaniljstång och des frön samt glukos i en kastrull.
2. Vispa rösocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken.
3. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten får inte börja koka.
4. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.
5. Häll russinen och 0,5 dl rom i en burk. Tryck ned russinen i romen. Sätt på ett lock, och låt stå över natten eller i varje fall ett par timar. Tillsätt sedan resterande halva deciliter rom, då russinen absorberat den första slurken.
6. Tillsätt kylskåpskall rom til glassmeten, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Glöm inte att fiska up den halva vaniljstången.
7. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar.
8. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
9. Tag ut glassen en kvart innan den ska ätas. Forma kulor med en glasslev som du doppar i hett vatten. Dekorera med de rommarinerade russinen.

Svartvinbärsgranité - lånad

2012-01-05T06:00:00.000+01:00

Det är inte jag som står för nyårsgranitéerna, det är inte heller jag som nyårsdukar, fixar och dekorera tallrikarna så vackert. Det är min grymt duktiga vän A, som nog får kallas för en natural born kallskänka.

Just recept på granitéer är något som efterfrågats, under årens lopp, då jag bloggat om att vi ätit sådana, men inte kunnat dela med mig av recept. Denna gång är det emellertid annorlunda. Jag har recept på hela två granitéer. Däremot har jag bara bild på svartvinbärsgranitén, då alla bilder på champagnegranitén tyvärr blev för usla för att publicera.

På tal om bilder, så kan jag meddela att jag under julen bytt från PC till Mac, och jag är inte kompis med de verktyg för bildbehandling som finns i iPhoto.

Jag gör så gott jag kan. Ni får ha översende. Ett inlägg med en bild, om än ful, är ju alltid roligare än ett bildlöst inlägg.

Svartvinbärsgranité, 4 portioner
1,5 dl vaten
0,5 dl koncentrerad svartvinbärssaft
1 tsk citronsaft
3 msk vodka
1. Koka upp ingredienserna, och låt koka i någon miut.
2. Häll i en form, låt svalna och frys in. Hur lång tid detta tar, beror helt på din frys.
3. Rispa i graniten några gånger medan den blir fryst, för att få till den eftersträvade kristalliknande konsistensen.
4. Fördela i fyra små skålar, och servera omedelbart.
Champagnegranité, 4 portioner
2 dl champagne
1 tsk citronsaft
1 msk socker
1. Koka upp ingredienserna, och låt koka i någon miut.
2. Häll i en form, låt svalna och frys in. Hur lång tid detta tar, beror helt på din frys.
3. Rispa i graniten några gånger medan den blir fryst, för att få till den eftersträvade kristalliknande konsistensen.
4. Fördela i fyra små skålar, och servera omedelbart.

Jag invigde min julklapp med fulaste fisken

2012-01-03T22:11:00.003+01:00

Ni känner nog vid det här laget till att sej är en av mina absoluta favoritfiskar. Jag tycker kort sagt att den är fantastisk. Det enda negativa är, som ni säkert vet, den aningen tråkiga färgen. Å ena sidan kan jag förstå om den gråa kulören avskräcker. Sejen kan i rått tillstånd se närmast gråbrun ut, om den råkar ligga bredvid kolja eller torsk i fiskdisken. Å andra sidan kan jag ändå inte förstå att man endast på grund av färgen skulle välja bort denna välsmakande, prisvärda fisk, som man dessutom kan köpa med gott samvete i dessa tider av utfiskning.

Det kändes helt enkelt väldigt rätt att inviga min fina julklapp med att laga en riktigt god rätt av sej; en rätt som passar lika bra att bjuda på till vardag som på helgen. Snabbare och enklare än så här blir det knappast. Jag brassade på, med såväl vitt vin i såsen som räkor och hackade ägg på toppen, men den som vill och föredrar kan i stället smaksätta såsen med fiskbuljong, och helt sonika hoppa över något av garnityren. Eller, hoppa över båda, och i stället klippa färsk dill över anrättningen strax innan den ska serveras.

Likadant är det med mitt val att servera ris till fisken. Jag har helt enkelt fått en överdos av kokt potatis, och längtar för tillfället inte alls efter denna knöl. Givetvis passar det alldeles utmärkt med kokt potatis, pressad potatis eller ett fluffigt mos till rätten i fråga.

Var och en följer sin smak. Men, lyd gärna mitt råd, och ge sejen en chans, om du inte redan tillhör dess vänkrets. I min familj är vi fiskälskare, och barnen förknippar sej med goda smaker. Om de kan, så kan nog även någon vuxen frälsas över till den rätta sidan, eller hur?

Sej i vitvinssås med ägg och räkor
700 gram sejfilé
salt och vitpeppar
1 schalottenlök, finhackad
1 dl torrt vit vin
1 nypa rörsocker strö
2 dl vispgrädde
1 msk vetemjöl
2 kokta ägg, grovt hackade400 gram räkor med skal
1. Byxa filéerna, det vill säga skär bort den strimma som kan innehåla rester av ben efter maskinellt filéande. Skär också bort den tunna biten längst ut på filén. Skala räkorna.
2. Salta och peppra filéerna, och vik dem dubla.
3. Smält smöret i en traktörpanna eller låg, emaljerad gjutjärnsgryta.
4. Fräs den hackade schalottenlöken i smöret så att den börjar mjukna. Häl över vinet, och låt det puttra med löken.
5. Häll över grädden, salta och peppra helt lätt. Pudra därefter över vetemjölet med hjälp av en liten sil, medan du samtidigt vispar.
6. Lägg filéerna i såsen, och lägg på locket. Sänk värmen ordentligt, jag lät filéerna tillagas på läge 2 av 12.
7. Tag av locket efter cirka fem minuter, och vänd försiktigt filéerna med hjälp av en stekspade. Låt dem försiktigt sjudas i ytterligare två-tre minuter.
8. Strö över de hackade äggen och räkorna preis innan fisken ska serveras. Öl är gott att dricka till.

Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna

2012-01-02T19:16:00.000+01:00

Nytt år, ny mat, nya idéer; även om jag är lite trög för tillfället så är det precis så det förhåller sig.

Ut med det gamla, in med det nya. Bort med bullar, kakor och godis, och in med riktig mat. Och, som ni nog noterat, med en ny bakgrund, som jag antar att man antingen gillar starkt eller finner motbjudande? Oavsett, så är det den ni kommer att se den närmaste tiden.

Jag återkommer, mycket snart.

Nyårsmenyn 2011

2011-12-30T20:25:00.000+01:00

Varje år blir jag lika förvånad över att nyåret kommer så snabbt inpå julhelgen. Det borde inte komma som någon överraskning, men faktum kvarstår - nyår kommer som något av en överraskning. Lite lätt överrumplade har vi rådgjort med våra goda vänner som vi firat de senaste nyåren med, och utan minsta bekymmer enats om en passande meny för nyårsafton 2011.

Vi lider alla av en känsla av utmattning, efter en krävande höst och en intensiv decembermånad. Detta är inte året då vi experimenterar och tar ut svängarna. Nu är våra gemensamma nyårsmenyer inte direkt kända för att vara oortodoxa. De brukar innehålla de givna råvarorna, de som många av oss inte vill vara utan. I skrivande stund inser jag att vi nog varit ganska kreativa, trots allt. Ta bara en sådan sak som att den närmast obligatoriska oxfilén bytts ut mot oxkind, i en liten flört med varmrätten jag och min man avnjöt på Högberga gård i november. Chèvre-panna cotta är inte heller det något vi tiogare lagat i nyårssammanhang, men någon gång ska vara den första. Jag delar med mig av menyförslaget så här långt, och återkommer givetvis med kompletterande beskrivningar, och mer exakta dryckesval, samt givetvis vissa recept.

Varje år råkar jag ut för att några hamnar här då de söker på olika rätter, och efterfrågar recept på rätter som vare sig jag eller min man lagat. De är det enda dilemmat med våra nyårsmenyer. Sådant som jag inte själv lagat, vill och kan jag inte heller blogga recept på. Våra köksskickliga goda vänner är makalösa matlagare, men de är inte matbloggare, och dokumenterar således inte så som matblogare gör. Det kan jag inte heller begära att de ska göra. Dessa receptlösa rätter får i stället tjäna som inspiration, och det är inte det sämsta - eller hur?

Slutligen vill jag, i år som alla tidigare år, tipsa om den största tjänst man kan göra sig själv inför nyårsdagen. Laga en bolognese, en chili eller kanske en lasagne. Att ha middagen färdig just på nyårsdagen, det är helt enkelt oslagbart.

Brie med karamelliserade nötter
champagne

Löjrom med klassiska tillbehör, serverad på smörstekt brioche
champagne

Chèvre- panna cotta med kallrökt lax och sikrom
champagne

Gratinerad hummer
champagne

Krabbsoppa
champagne

Ankleverterrin med tillbehör
champagne

Granité

Rödvinsbräserad oxkind med potatispuré, smörfrästa morotstärningar, sidfläsk och hasselnötter med rödvinsreduktion

Fratelli Revello Barolo 2007 DOCG

Granité

Tre utvalda ostar från Mi Piace, serverade med cogna, senapspäronkompott och rödlöks- och marsalakompott
Tokai

Romglass med rommarinerade russin
Rom

Kaffe, avec och praliner från Chokladfabriken

Julklappar för köksbruk

2011-12-29T12:34:00.000+01:00

Det verkar nästintill ha blivit en tradition, att jag får någonting användbart i gjutjärn från Le Creuset i julklapp av min man. I år var jag helt oförberedd, när jag öppnade paketet, och fann en sådan vacker och användbar gryta som den ni ser ovan.

Jag har spanat på denna modell, som flitigt används av Jamie Oliver i Jamie's 30 minute meals, men har faktiskt aldrig sett någon i verkligheten. Min man kom över det sista exemplaret på Cordon Bleu (den välsorterade butiken med den snorkiga personalen).

Själv led jag länge, ända til sista veckan inan jul, av såväl idétorka som tidsbrist. Slutligen släpade jag mig iväg in till stan, och hade då sådan tur att jag faktiskt fick tag på precis det jag letade efter. Numera är jag så ovan vid att köpa böcker annat än via nätet, att det närapå vare ett äventyr att besöka vanliga boklådor.

Jag misströstade en kort stund, men på tredje försöket, i den stora Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, fick jag slutligen tag på Jamie's Great Britain, kokboken jag var ute efter. Utöver denna härliga bok köpte jag också den ovanligt snygga skärbräda ni kan se här nedan. Vi komer nog snarast använda den för uppläggning, då den nästan känns för snygg för att använda. Drivor av tunna skivor av goda charkuterier gör sig säkert ypperligt bra mot denna svarta bakgrund, med styckningsscheman i vitt.

Vad kan man säga, annat än att vi har ett stort gemensamt intresse? Det är onekligen ganska trevligt att köpa de föremål till varandra, som man lika gärna själv hade fått i julklapp.

Jul i en liten ask

2011-12-24T06:00:00.001+01:00

Äntligen julafton!

Jag ska fatta mig kort, om det nu mot förmodan är någon som är inne och läser så här på julafton. Tack för alla fina kommentarer och mail jag fått av er läsare under denna advent. Det är alltid värt besväret att lägga ned det jobb som krävs för att få en sådan här kalender till ståmd, tro inget annat. Jag har inte förtagit mig. Snarare ser jag redan fram emot nästa års kalender, nu när jag fått smak på att vara ute i god tid.

Under många år hade jag som tradition att tidigt på julaftons morgon gå upp och sätta en saffransdeg, för att kunna bjuda på nybakat till morgonkaffet. Nu firar vi inte jul hemma, vilket innebär att jag kan strunta i alla värdinneplikter och kanske till och med få en liten sovmorgon.

Jag illustrerar inlägget med bilder på en liten konfektask jag gav bort härom dagen. Det var många år sedan jag ägnade mig åt att vika kartonger, fylla dem med godsaker och skänka bort som julgåvor. Nu blev jag riktigt inspirerad, då jag av en slump hittade denna länk, med en enkel och fin beskrivning, som snabbt påminde mig om hur det var jag brukade göra.
Julgodiset, det känner ni kanske igen från tidigare blogginlägg? Mjölkchokladtryffel med päroncognac, vit ischoklad med saffran och pepparkakskanderade mandlar och Mamie Eisenhower.

Jag önskar er alla en fröjdefull jul!
Vi ses på andra sidan helgen.

En ostfavorit, och ett glöggtips

2011-12-23T06:00:00.001+01:00

Jag och min familj anlände till Göteborg i går kväll vid sjutiden, efter en mörk och regnig bilfärd. I morgon ska vi till Lisebergs julmarknad, om vädergudarna så tilåter. Eftersom prognosen inte ser alltför munter ut och det snarare verkar bli regn och rusk, så finns det en god chans att vi i stället hamnar på något av stadens alla trevliga muséer.

Mina fina planer för kalendern kollapsade någonstans i helgen som gick. Av denna enkla anledning har veckans bilder varit tagna på kvällstid, med den då ofrånkomliga lejongula färgskala som mina enkla bildbehandlingstalanger inte kan rå på. Recepten har det dock inte varit något fel på; det tröstar jag mig med.

Nu ska jag kurera min rosslande hosta, och njuta av min mammas goda mat, ända fram till tredjedag jul. Min kökstjänst kommer bestå i att jag kommer assistera vid måltiderna, snarare än producera; ja, med undantag då för att vår äldste sn fyller nio år på juldagen, och helst av allt vill ha min lantpaté till middag. Hur skulle jag kunna neka honom detta?

I dag blir det inte något recept från mig, men i stället två riktigt bra tips. Många av er känner säkert redan till den fantastiska danska mögelosten vid namn Blå Kornblomst, eller Blåskimmel, som den också kallas? denna ost är en av mina absoluta favoriter, som jag gärna tar rejäla bitar av på helgens frukostsmörgås. Osten råkar också uppskattas av den danske smørrebrødskungen Adam Aamann, som är en förebild för mig och många andra. Han serverar den med ett tillbehör som jag själv tyvärr vare sig lagat eller haft möjlighet att smaka, nämligen hasselnötsnougatine. Som tur är har min matbloggandevän Anna Billing både smakat, lagat och inte minst bloggat om detta tillbehör, som ju låter något rent otroligt läckert.

På tal om Adam Aamann och smørrebrød, så blev det av ovan nämnda skäl inget av min trevliga idé smørrebrød i advent. Jag sparar mina idéer, och kan kanske återkomma med smørrebrød i januari - vem vet?

Nu är det emellertid fortfarande advent, och den som vill pröva en glögg som sticker ut en smula, och som dessutom passar alldeles sanslöst bra till ostar, så rekommenderar jag Ripa Starkvinsglögg med smak av peppar & chili (nr 96009).
Glöggen är gjord på fylligt italiensk rödvin, har en trevlig hetta i smaken, och inte minst i eftersmaken, utan att för den skull vara påträngande stark. Den tiltalade mig i allra högsta grad, och den passar kanske särskilt bra att seeveras till långlagrad hårdost.
Varför inte servera denna goda dryck med uppskurna hårdosttärningar som tilltugg till glöggen? Skippa pepparkakor, russin och mandlar, och följ mitt exempel, så lovar jag er en härlig smakupplevelse.

I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2010, bloggade jag om det enkla vörtbrödet. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugotredje december 2009 och 2008.

Bourbon fudge

2011-12-22T06:00:00.001+01:00

Jag hittade detta recept hos mina bloggvänner ragazze-tjejerna, och då närmare bestämt Elin. Det lät för gott för att inte prövas. Som tur var läste jag också kommentarerna under inäggget. Det är inte alltid så givande att läsa kommentarer, men just i detta fall var det till stor hjälp.

Det råkade nämligen bli så att jag, i likhet med en annan person som prövat receptet, inte kokade upp det till tillräckligt hög temperatur under tillräckligt lång tid. Då var det bra att ha läst att det gick att skrapa ned den halvlösa smeten i kastrullen, och koka om den.

Vid en sådan omkokning finns det en stor risk för att fudgen blir grynig och smulig. Jag tror att jag slapp detta, tack vare att jag tillsatte glukos vid omkokningen. Efter andra försöket kan jag nämligen stoltsera med en alldeles fantastisk god bourbon fudge, smaksatt med min favoprit-bourbon, Maker's Mark.

tveka nu inte att pröva detta recept, även fast jag varit ärlig med hur jag själv misslyckades vid första försöket. Jag lyckades trots allt rädda fudgen, och dela med mig av mina erfarenheter.

Denna makalöst goda fudge blir sannolikt en julfavorit hos oss. Smaksätt med whisky, om du så föredrar. Cognac borde fungera bra, det också.

Jag vill bara avslutningsvis skriva några väl valda ord om det svåra i att mäta temperatur på kokande mat med en digitaltermometer. (Det kan vara mycket svårt att mäta temperaturen på smeten när den kokar. Jag lyckades inte mäta upp till högre än 110 grader, i den bubblande och glödheta smeten. Efter det lät jag den koka våldsamt. Jag rekommenderar också att man kokar upp smeten efter att alkoholen blandats ned. (Se i receptet)

Bourbon fudge
1 burk kondenserad mjölk (ca 400 gram)
1,5 dl gammaldags mjölk
420 gram ljust muskovadosocker
115 gram smör
50 ml Maker's Mark
1. Förbered en mindre ugnsform med att klä den bakplåtspapper. 2. Blanda mjölk, socker och smör i en kastrull och värm så att det smälter. Fortsätt att koka upp tills smeten blir 116 grader med en termometer. Detta tar ca 10 minuter.
3.Ta kastrullen från plattan. Vispa smeten i 10 minuter för hand. Efter ca 2 minuter hälls bourbon ner. Häll ut i ugnsformen. Låt svalna och skär upp i bitar. Förvara i kylskåp.

I dag för ett år sedan, den tjugoandra december 2010, bloggade jag om ett fruktbröd till julens ostar. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugoandra december 2009 och 2008.

Förmodligen världens godaste vaniljkola

2011-12-21T06:00:00.000+01:00

Tro inte att jag överdriver; jag är fullständigt allvarlig. Denna kola blev helt fantastisk. Väl medveten om att det går tretton kolarecept på dussinet så här års, sticker jag helt fräckt ut hakan, och hävdar, att om du bara ska göra en enda sorts kola till jul, så låt det då vara den här. Min egen vaniljkola må vara blott en variant på varianter, men den är en alldeles sällsynt strålande variant.

Vad är hemligheten? Eller, snarare hemligheterna? Jo, det är följande fyra ingredienser:
Rörsocker strö, som i mitt tycke är det godaste sockret, det jag använder allra mest.
Härnäst har vi glukossirap, denna användbara produkt, som hittills bara funnits att köpa i små förpackningar, och fram till bara för något år sedan fanns den enbart på Apoteket i juletid. Nu finns den i flaska från Dansukker, i vanliga matbutiker. Kolan blir mjuk och len, och sockrar sig inte.

Viktigast är kanske ändå de två smaksättarna - vaniljstången och flingsaltet. Kolan hade varit godtagbar även utan saltet, men med saltet blir den så där underbart fin i smaken, på det där sättet som tilltalar mig så otroligt mycket.

Ni har läste det om och om igen, denna december. det känns kort sagt som att flingsalt varit ett genomgående tema, och kanske har det verkligen varit så? Söta saker behöver en liten sälta för att balansera; somliga mer än andra .

Det blev inte mindre roligt av att jag fick kökshjälp av äldste sonen, både med att koka kolan, och med att förpacka den. Han fyller nio på juldagen, och är med andra ord såpass stor att han faktiskt på riktigt är till hjälp, samtidigt som jag passar på att undervisa honom så mycket det bara går. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, eller hur?

Förmodligen världens godaste vaniljkola (cirka 48 stycken)
2 dl vispgrädde
1 dl ljus sirap
1 msk glukossirap
3 dl rörsocker strö
100 gram smör
0,5 vaniljstång
0,5 tsk flingsalt
1. Snitta vaniljstången, och skrapa ur fröna.
2. Lägg fröna och den urskrapade vaniljstångren i en kastrull, och blanda ned övriga ingrediensern.
3. Koka upp, och sjud sedan smeten tills den precis passerar 120 grader.
4. Häll smeten i en form klädd med bakplåtspapper. Låt svalna, och ställ sedan in kolan i kylskåpet ett par timmar.
5. Dela kolan i remsor på längden, och därefter på bredden. Vik in kolorna i bakplåtspapper, cellofan eller dylikt. Förvara kolorna i en burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den tjugoförsta december 2010, bloggade jag om mina första kycklingleverpastej. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugoförsta december 2009 och 2008. Dessutom bloggade jag om min förtida julklapp, som nu är en så självklar del av vårt kök och vårt matbord att jag knappt kan minnas hur det var innan den fanns i min ägo; än mindre förstå att det bara är ett år sedan jag fick den.

Mamie Eisenhower - tredje gången gillt

2011-12-20T06:00:00.002+01:00

Vad återstår nu? Två arbetsdagar, julavslutning, och därefter en resa ned till Göteborg på torsdag. Jag har ju inte gjort annat än bakat och lagat julgodis under december månad, men merparten av dessa godsaker är för längesedan uppätna, inte minst av tacksamma arbetskamrater, som får hjälpa till med överflödet.

Det som ska ätas till jul, det vill jag inte göra förrän några dagar innan. Således var det julgodisfabrik här i köket i kväll. Jag blev otroligt sugen på en godsak jag lagade redan i första kalendern 2008, nämligen de små nötchokladkolarutorna som går under namnet Mamie Eisenhower. Nu tror jag bestämt att jag lagat den hittills bästa versionen av dem. Några små justeringar av grundreceptet, och resultatet är en typ av julgodis som vare sig går att kategorisera som kola, fudge eller knäck. Något alldeles mitt emellan, kanske?

Sedan någon vecka har jag en digital kökstermometer i min ägo; på tiden, skulle man kunna tycka. Nu försöker jag vänja mig vid att använda denna. Resultatet höll nästan på att bli att jag brände vid smeten, men jag insåg vart det barkade innan det var för sent.

Det är min smala lycka att det finns skalade, lätt rostade hasselnöter att köpa i butik. Att rosta och skala hasselnötter måste vara något av det tråkigaste och mest hopplösa som finns. Ge er inte på det, det säger jag bara. Det är bara att pröva sig fram, om man vill lägga i någon annan typ av nötter. Kanske salta jordnötter? Inte någon av mina favoriter bland nötter, men de skulle nog kunna bryta fint mot det söta.

Ett år experimenterade jag med själv valnötter, men de smakade inte tillräckligt mycket, i jämförelse. Hasselnötter ska det vara, om jag får välja jag. Och, så klart, en rejäl nypa flingsalt i smeten.

Mamie Eisenhower - tredje gången gillt
100 gram smör
1,5 dl vispgrädde
250 gram rörsocker strö
0,5 tsk flingsalt
1,5 dl mörk sirap
125 gram 70% mörk choklad
175 gram skalade, rostade hasselnötter, hackade (cirka 3 dl)
2 tsk Dansukker vaniljsocker
1. Värm grädde och smör i en kastrull.
2. Tillsätt sirap, socker och salt. Rör samman, och koka upp.
3. Lägg i chokladen, och låt den smälta ned under omrörning.
4. Koka konsistensen blivit tjock och seg, och smeten klarar ett vattenbad. Detta motsvarar ungefär 110 grader.
5. Sikta ned vaniljsockret, under omrörning. Rör därefter ned de hackade hasselnötterna.
6. Häll massan i en form som du smort eller klätt med bakplåtspapper.
7. Låt stelna, och skär därefter i rutor. Förvara i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den tjugonde december 2010, bloggade jag om bittermandelskorpor med pistagenötter. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tjugonde december 2009 och 2008.

Mjölkchokladtryffeltårta med rostade nötter och flingsalt

2011-12-19T06:00:00.000+01:00

I lördags hade vi goda vänner på middag. Vi bjöd på mat som helt saknade anknytning till svensk julmat, vilket faktiskt kändes väldigt skönt. Som avslutning på middagen åt vi denna fantastiska tårta, och då slog det mig att den fungerar strålande bra även under julhelgen. Choklad är helt enkelt aldrig fel.

I vår familj är juldagen först och främst vår äldste sons födelsedag, vilket innebär att julfirandet får stå tillbaka under dagen, till förmån för tårtkalas och tillbörligt födelsedagsfirande. Just i år kommer jag baka denna tårta, då den seglat upp som den chokladälskande äldste sonens absoluta favorit.

Faktum är att jag blev påmind om tårtan tidigare i veckan, då en läsare mailade och desperat efterlyste receptet. Den har nämligen bloggats tidigare, denna tårta, men då på alltommat.se. Nu får en en välförtjänt comeback, för detta är kort sagt något av det godaste i chokladväg som jag bakat.

Tårtan är enkel att göra, kan lagas i förväg och räcker till många. Bättre än så kan det knappast bli, vare sig under julstress eller under resten av året, inte sant? Och - om det skulle vara så någon av er eventuellt funderar på nyårsefterrätten redan nu, så är denna tårta absolut en kandidat.

Mjölkchokladtryffeltårta med rostade nötter och flingsalt
Förberedelser: 30 minuter
Tillagningstid: 30 minuter
Montering: 10 minuter
Tårtbotten
2ägg
3 dl rörsocker strö
2 tsk ekologiskt vaniljsocker
0,5 tsk salt
1 dl kakao
150 gram smält smör
120 gr vetemjöl (cirka 2 dl)
Mjölkchokladtryffel
1 dl grädde
50 gram smör
300 gram mjölkchoklad
75 gram hasselnötter
75 gram pecannötter
flingsalt efter smak
1. Sätt ugnen på 175 grader. Fäst ett bakplåtspapper i botten på en springform, och smöra pappret och formens kanter.
2. Vispa ihop ägg, rörsocker, vaniljsocker och salt.
3. Tillsätt den smälta smöret, och blanda väl.
4. Blanda kakao och vetemjöl, och rör i det i smeten.
5. Häll smeten i springformen, och grädda i nedre delen av ugnen i 30 minuter. Kakan kommer att gunga och verka lös när du tar ut den, men det är helt i sin ordning.
6. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt grädden, och blanda. Det ska bli varmt, men inte sjuda.
7. Bryt chokladen i mindre bitar, och vispa ned dem i kastrullen så att det blir en tjock, jämn tryffelsmet. Drag kastrullen från plattan, och låt tryffeln svalna och stelna.
8. Grovhacka nötterna, och rosta dem försiktigt i en het panna. Låt dem svalna.
9. Låt gärna tårtbotten vara kvar i springformen, och helst stå i kylskåpet över natten, innan du brer på tryffeln. Tryffeln kan stå framme i rumstemperatur, i plastad kastrull. Bred tryffeln jämnt över tårtbotten.
10. Förvara tårtan i kylskåp fram till någon timme innan den ska serveras, och strö på nötterna och flingsaltet strax innan den ska avnjutas.

I dag för ett år sedan, den nittonde december 2010, bloggade jag om knäck extra allt. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från nittonde december 2009 och 2008.

Fjärde advents-snurror

2011-12-18T15:05:00.000+01:00

Jag ville baka vetebröd med smak av jul, men utan saffran. Det tog mig inte lång stund att komma på den perfekta fyllningen, som i grund och botten har ett starkt släktskap med fyllningen i mina saffranssnurror från förra året.

Resultatet blev en bulle som tilltalade hela familjen. Kort sagt - snurror av saftig och luftig vetedeg, generöst smaksatt med kardemumma, med en pepparkakssmakande fyllning av russin, farinsocker och smör. Det kunde knappast bli fel, och det blev det heller inte.

Möjligtvis blev bullarna aningen välgräddade, men det är trots allt så jag föredrar dem.

Det är inte nödvändigt att strö på vare sig farinsockret innan gräddningen, eller florsockret innan serveringen, men det blir trots allt både gott och vackert. Degen räcker till sexton generösa bullar, men den som vill kan givetvis göra fler, och mindre.

Lite kuriosa: jag har länge retat mig på att jag inte kunnat få in två muffinsplåtar bredvid varandra i ugnen. I går kom jag äntligen på att det går att haka dem i varandra, så att båda plåtarna går in. Jag ställde helt enkelt en raden i muffinsplåten i ena raden på den andra plåten. Märkligt, att jag inte tänkt på detta tidigare. Plåtarna fungerar väldigt bra när man vill att bullarna ska bli höga, i stället för breda.

Fjärde advents-snurror (16 stycken)
2,5 dl gammaldags mjölk, lätt ljummen
50 gram jäst
1 dl råsocker
1 stk nystött kardemumma
0,5 tsk salt
0,5 stort ägg*
omkring 500 gram vetemjöl (cirka 8 dl)
100 gram rumsvarmt smör
Fyllning
1,5 dl Saltå russin
75 gram rumsvarmt smör
4 msk farinsocker
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 msk kanel
2 tsk ingefära
1 tsk nejlikor, malda
1 nypa flingsalt
0,5 ägg* att pensla bullarna med
extra farinsocker, som strös över bullarna innan gräddning
(florsocker av rorsocker att pudra över bullarna, innan de ska serveras)
1. Smula ned jästen i en bunke.
2. Lös upp jästen i den ljumna mjölken.
3. Blanda i socker, salt och kardemumma.
4. Rör därefter ned ägget i blandningen.
5. Tillsätt mjölet, och arbeta ned det i degvätskan. Tillsätt därefter det rumsvarma smöret, och arbeta degen riktigt smidig.
6. Låt degen jäsa övertäckt i närmare en timma. Mixa under tiden samman ingredienserna till fyllningen.
7. Värm upp ugnen till 200 grader.
8. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Kavla ut degen till en stor rektangel.
9. Bred ut fyllningen jämnt över degen. Vik sedan degen enligt bilderna i detta recept.
9. Lägg snurrorna i formar, och placera dessa i muffinsplåtar, eller ställ dem på en vanlig plåt. Pensla snurrorna, och strö över farinsocker.
10. Grädda i mitten av ugnen i 10 minuter. Låt snurrorna svalna, och pudra därefter lite florsocker av rörsocker över dem, innan de ska serveras.

I dag för ett år sedan, den artonde december 2010, bloggade jag om Tariq Taylors fantastiska saffransmandlar. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från artonde december 2009 och 2008.

Vit ischoklad med saffran och pepparkakskanderade mandlar

2011-12-17T06:00:00.000+01:00

Så här års kan det bli lite väl mycket saffran. Allt smaksätts med saffran - bakverk, drycker, mat och konfekt. Trots detta kunde jag inte låta bli att pröva på att smaksätta ischoklad gjord på vit choklad med saffran. Tur var det, för resultatet blev faktiskt riktigt bra. Detta fungerar; saffranssmaken kompletterar verkligen den vita chokladen, och smaken blir otroligt fin.

Det är absolut inte nödvändigt att dekorera dessa små ischokladformar, men jag kunde inte låta blir. Jag rostade hackad mandel, strödde över socker och kryddor, vilket resulterade i de pepparkakskanderade mandlar som syns på bilden. Min ischoklad fick stelna en smula, och jag tryckte därför dit en bit mandel. Om man strör på de hackade mandlarna lite tidigare, kan man i stället strö dem över formarna.

Detta är helt enkelt ytterligare ett exempel på oerhört lättlagat julgodis., vilket inte är det sämsta, när nu julhelgen närmar sig i hög fart. Tillsammans med de övriga ischokladsorterna jag lagat till här i advent, bildar denna vita ischoklad med saffran en både läcker och vacker kvartett.

Vit ischoklad med saffran och pepparkakskanderade mandlar (cirka 28 stycken)
200 gram vit choklad
75 gram smör
0,5 gram saffran
35 gram mandel (ungefär 0,5 dl)
2 msk rörsocker atrö
1 tsk kanel
0,5 tsk ingefära
2 krm nejlikor
en rejäl nypa flingsalt
1. Smält smöret över vattenbad, och häll i saffran. Blanda tills saffranet löser sig i smöret.
2. Bryt chokladen i bitar, och låt den smälta och blandas med smöret under omrörning. Stäng av spisvärmen när chokladen börjar smälta på allvar, och fortsätt röra.
3. Skeda i ischokladen i formarna med hjälp av exempelvis ett matskedsmått.
4. Hacka mandeln, och rosta den varsamt i en torr panna. Häll över socker, salt och kryddor, och låt sockret smälta under omrörning.
5. Häll upp nötterna på ett bakplåtspapper. Hacka i mindre bitar när de svalnat.

I dag för ett år sedan, den första december 2010, bloggade jag om mina adventsskorpor med ingefära och farinsocker. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från första december 2009 och 2008.

Mjölkchokladtryffel med päroncognac

2011-12-16T06:00:00.001+01:00

Dessa små tryfflar är mycket nära besläktade med förra årets tryffelfavorit, de härliga amarettotryfflarna. Nu råkar jag inte enbart vara svag för amaretto, utan även för päroncognac. Det är något med dess smak som tilltalar mig så otroligt. Att föra över denna smak till en tryffelsmet föll sig således ganska naturligt för mig.

Just denna tryffelsmet fantastiskt fin och följsam att arbeta med. När smeten är nylagad kan man tro att något är fel. Ska den verkligen vara så lös? Ja, det ska den; och tro mig, den stelnar alldeles så som den ska. Lättast är det att ta smeten direkt ur kylskåpet, och sedan skopa upp den med en dessertsked, varefter den lättast rullas till tryfflar med behandskade händer. Engångshandskar är för övrigt ett ovärderligt köksredskap.

Jag hade en ambitiös tanke kring att doppa tryfflarna i smält choklad, som omväxling. Föga förvånande slutade det som så ofta med att jag, trots högre ambitioner, rullade dem i cacao. Varför inte? Det blir gott, och det ser rätt så snyggt ut, trots allt.

Så länge man inte ska bjuda på alltför många tryfflar som utseendemässigt liknar varandra, så är cacao den snabbaste och enklaste lösningen för att täcka tryfflar. Det vill säga, om man bortser från att det går att spritsa tryffelsmet ned i små fina formar, så som jag och äldsta dottern gjorde här. (Då gäller det för övrigt att använda ett stjärnformat spritsmunstycke, och gärna garnera med något tjusigt. Annars kan det hända att tryfflarna liknar något helt annat än vad som var avsikten.)

Någon kanske undrar vad man kan ta för smaksättare, om man inte tycker om eller har en flaska päroncognac i sin ägo? Jag kan bara rekommendera att man prövar sig fram,utifrån tycke och smak, och vad man själv råkar ha för flaskor stående i skåpet. Det enda man bör vara försiktig med, det är mängden alkohol, så att smeten trots allt inte blir för lös, eller för starkt smaksatt.

Mjölkchokladtryffel med päroncognac
1,5 dl vispgrädde
50 gr smör
300 gr mjölkchoklad
3 msk pärnocognac
0,5 dl rörsocker flor
1 dl cacao, att rulla tryfflarna i
1. Värm och blanda försiktigt smör och grädde i en kastrull. Det får inte koka.
2. Bryt chokladen i bitar, och rör ned i kastrullen. Blanda noga, så att chokladen smälter.
3. Sikta ned florsockret, och blanda i det.
4. Rör slutligen ned päroncognacen.
5. Låt blandningen svalna, och därefter stå i kylskåp i åtminstone två timmar.
6. Skopa upp tryffelsmet med hjälp av en dessertsked. Rulla till kulor, och doppa dessa i cacao.
7. Förvara tryfflarna i en tätslutande burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den sextonde december 2010, bloggade jag om tjinuski deluxe. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sextonde december 2009 och 2008.

Missa inte min apelsinkaka med vallmofrön och apelsinglasyr

2011-12-15T22:18:00.002+01:00

Mitt senaste bidrag på Julegott är en julkaka som blev rent otroligt god, närmare bestämt en apelsinkaka med vallmofrön och apelsinglasyr.

Jag har aldrig tidigare bakat något liknande, och den gjorde helt klart succé hos barnen. Tveka inte att pröva denna fina kaka, som jag vågar påstå sticker ut en smula bland de gängse julkakorna.

Mina drömmars knäck

2011-12-15T06:00:00.002+01:00

Denna mina drömmars knäck var nära att ta knäcken på mig . Detta skriver jag, väl medveten om att formuleringen närapå tangerar göteborgshumor. Jag hade spanat dunt på diverse bloggar, och noterat att många häller sin klnäck i ischokladformar. Sådana formar är betydligt snyggare än de vanliga, trista knäckformarna, så - jag gjorde likadant.

Föreställ er min skräck, när knäcken till en början inte gick att få ur formarna. Katastrof! I min närapå hjärtflimmerframkallande stress basunerade jag ut min förtvivlan på twitter. Där formulerade jag mig så illa att det skulle kunnat tolkas som att min vän Anna Billing oförtjänt fick klä skott för min form-frustration. En av de vackra bilder jag låtit mig inspireras av var, nämligen, bilden som föreställer hennes obeskrivligt, för en kärsbärsälskare närapå överjordiskt lockande körsbärsknäck med maradskasirap. Detta var ytterst klantigt av mig, vilket jag djupt beklagar.

Jag kan meddela att just min knäck, efter att ha förvarats i kylskåp, absolut går att få ur aluminiumformarna. Jag anbefaller dock de gamla vanliga, småfula knäckformarna. Det blir lite lugnare så. Tipsa mig gärna, om någon har stött på lite fagrare knäckformar, som inte är alltför rymliga (man vill ju inte få munnen så full av knäck att talförmågan sätts ur funktion i flera minuter).

Vad är det då som gör denna min knäck till mina drömmars knäck? Smaken, så klart. Det är bittermandelessens, och rostade, lätt saltade solrosfrön, som gör knäcken så fantastisk. Men, om det nu skulle vara så, att du inte råkar vara förtjust i smaken av bittermandel, så vågar jag lova att solrosfröna i sig är nog för att förhöja smaken på alldeles vanlig knäck.

Solrosfröna år absolut inte någon ersättare för den sedvanliga mandeln i knäcken. Nej, de är snarare en förbättring. Det är helt enkelt väldigt mycket godare med solrosfrön, än med mandel - jag lovar.

Edit: min gamla flaska med bittermandel arom (inte essens) är säkert femton år gammal. Den fungerar lika bra för det.

Bittermandelknäck med rostade solroskärnor
2 dl rörsocker strö
2 dl vispgrädde
2 dl mörk sirap
5 droppar bittermandel~~essens~~arom
1 dl rostade solrosfrön
1. Koka upp rörsocker, grädde och sirap. Låt blandningen koka till 120-125 grader om du vill ha en mjukare knäck, och till 140-145 om du vill ha en hård knäck.
2. Rör i bittermandelessensen, och därefter de rostade, lätt saltade solrosfröna.
3. Fördela knäcken i formar. Tyvärr kan jag inte ange exakt antal, men - kanske ett fyrtiotal?

I dag för ett år sedan, den femtonde december 2010, bloggade jag om lingontryffel med vanilj och vodka. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från femtonde december 2009 och 2008.

Tranbärskakor

2011-12-14T06:00:00.000+01:00

Vare sig nytt eller originellt; bara en riktigt god liten småkaka. Torkade tranbär är så otroligt goda, och jag kan bara inte förstå att jag inte för längesedan kom på att stoppa dem i en sådan här liten frasig läckerbit.

Till jul vill jag och många med mig gärna ha några sorters småkakor att bjuda på, och denna kommer garanterat göra succé - tro mig. De saftiga, syrliga tranbären är som gjorda för att stoppa i en söt kaksmet. Kakorna är otroligt lättbakade, och jag rekommenderar nästan att dubblera receptet på en gång, om de ska räcka längre än över dagen.

Själv gillar jag att baka en liten mindre sats, som genast går åt, vid första bästa fika. Nybakade småkakor till kaffet är en verkligen en riktig lyx.

Tilläggas ska, att dessa kakor, precis som vaniljkakorna med sälta, bakades under en helg på landet för några veckor sedan. Som vissa av er kanske minns, hade jag lyckats glömma hushållsvågen hemma. Tag det således lite varligt med mjölet i kakdegen. Detta är givetvis helt beroende på hur fasta ni vill ha era småkakor.

Avslutningsvis vill jag passa på att påminna er om mina inlägg under rubriken "Baka med barn" på Julegott, Dansukker julsida. Barnens julbröd - det enkla vörtbrödet och Barnens enkla tryfflar är vad som hittills publicerats i mitt namn. Ytterligare två godsaker kommer dyka upp innan jul.

Tranbärskakor
1 dl rörsocker strö
100 gram smör
100-125 gram vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
50 gram torkade tranbär (cirka 1 deciliter
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Rör ihop rumsvarmt smör med råsocker.
3. Blanda vetemjöl och bakpulver, och arbeta in i degen. Pröva dig fram med hur mycket mjöl du vill ha.
4. knåda slutligen ned de torkade tranbären.
5. Forma degen till två korvar, cirka 4 centimeter i diameter. Skär en skiva av degen, och provbaka i 9 minuter, så ser du om du behöver arbeta ned mer mjöl, om önskar en fastare småkaka.
6. Låt kakorna svalna på plåten och förvara dem i en lufttät burk.

I dag för ett år sedan, den fjortonde december 2010, bloggade jag om Weronicas vita kladdkaka med saffran. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från fjortonde december 2009 och 2008.

Julens fina fläskfärsbullar, med senap och kryddpeppar

2011-12-13T06:00:00.000+01:00

I dag, den trettonde december, tänker jag inte blogga om något särskilt som anknyter till Lucia. Det är det så många andra som gör. I stället blir det riktig julmat i advent, i form av fläskfärsbullar.

I påskas, när jag bloggade på alltommat.se, delade jag med mig av ett riktigt bra recept på påskens fläskfärsbullar. Jag sparas det för en återbloggning längre fram, men här kommer i gengäld ett precis lika bra recept. Som ni säkert förstått vid det här laget, är jag väldigt svag för just fläskfärs. Den är saftig och smakrik, och vad passar bättre till julbordet än att helhjärtat satsa just på griskött?

Hela familjen föll för dessa små bullar, som jag hade smaksatt med söt, grov senap och kryddpeppar. Inget märkvärdigt eller krångligt, men - så gott. Jag skulle till och med vilja gå så långt som till att utmana alla fläskfärsskeptiker att ta sig an detta recept, bara för att bevisa en gång för alla att griskött är det främsta köttet.

Edit: en läsare mailade och undrade, och - jo, jag steker mina köttbullar ganska hårt. Det är en ren smaksak, som så mycket annat.

Julköttbullar anno 2011 - fläskfärs,
kryddpeppar och senap
500 gram fläskfärs
1 ägg
0,25 dl ströbröd
0,5 dl vispgrädde
2 msk söt, grov senap
0,5 tsk nymortlad kryddpeppar
0,5 gul lök, riven
salt och lite svartpeppar
smör till stekning
1. Blanda ägg, grädde, ströbröd, kryddpeppar senap och och riven lök. Låt stå och svälla i 10 minuter
2. Krydda fläskfärsen med salt och lite svartpeppar, och blanda ned i äggsmeten.
3. Fukta handflatorna och rulla små, fina bullar. Stek dem i smör tills de fått vacker färg runtom.

I dag för ett år sedan, den trettonde december 2010, bloggade jag om mina adventsskorpor med ingefära och farinsocker. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från trettonde december 2009 och 2008.

Kycklingleverpastej, julen 2011

2011-12-12T07:11:00.000+01:00

Nu byter vi ämne en smula, och fjärmar oss från småkakor, ischoklad och tryfflar. Jag börjar som ni ser veckan med något lite mer matnyttigt.

Trots att jag lagat till ganska många patéer och kycklingleverpastejer, så blir jag alltid lika lättad och nöjd då resultatet faktiskt, än en gång, blir så bra som jag hoppats. Det är trots allt ingen självklarhet att saker och ting ska gå vägen. Mina misslyckanden känner jag sällan någon större lust att blogga om. Jag berättar hellre om tillagningsmetoder som faktiskt fungerar, och ge lyckade resultat.

Denna kycklingleverpastej är näst intill idiotsäker. Bara för att frångå det jag alldeles nyss skrev, så kan jag berätta att jag misslyckats med receptet vid ett enda tillfälle, och då glömde jag att blanda i äggulorna i smeten. Gör inte det, det säger jag bara.

Det finns mängder med recept på hemlagad leverpastej. Ofta använder man sig då av kalv-, ungnöt- eller svinlever. Något sådant recept har jag inte på lut; inte ännu, i varje fall.

Detta recept innehåller som ni vid det här laget förstått kycklinglever. Dessa små levrar är enklare att hantera än de ovan nämnda. Dessutom tror jag mig veta, av egen erfarenhet, att kycklinglever är ett bra sätt att börja närma sig lever, om man inte är så rutinerad. De är små och mjuka, enkla att putsa bort fett och senor ifrån, och de går löjligt lätt att mixa till en smet i en vanlig liten matberedare.

Lite kryddpeppar i smeten ger pastejen en alldeles lagom smak av jul. Njut den med på baguette med cornichonger, eller varför inte på vörtbröd, med vanlig, hederlig ättiksgurka? Alldeles oavsett, så är detta en ovanligt god liten pastej.

Kycklingleverpastej med cognac, kryddpeppar och kantareller
Förberedelser: cirka 20 min
Tillagning: 40 min i ugn
250 gram kycklinglever
flingsalt och svartpeppar
1 msk smör + 75 gram smör
2 schalottenlökar, finhackade
1 liten vitlöksklyfta, finhackad
0,5 dl cognac
1,5 dl vispgrädde
cirka 0,5 dl torkade kantareller, löst packade
8 kryddpepparkorn, finstötta i mortel
2 stora äggulor
1. Sätt ugnen på 150 grader. Smörj en pastejform eller en liten brödform.
2. Blötlägg svampen i lite hett vatten.
3. Fräs finhackad schalottenlök och vitlök på medelvärme i en matsked smör.
4. Häll över cognacen, och låt den koka in. Tillsätt grädden, och låt också den koka in så att konsistensen liknar en fast stuvning. Rör då ned resterande 75 gram smör.
5. Putsa kycklinglevern, och hacka den grovt. Krydda med salt, svartpeppar och kryddpeppar.
6. Tag upp svampen ur vattnet, och finhacka den.
7. Mixa kycklinglevern och äggulorna tillsammans med den finhackade svampen.
8. Mixa därefter ned innehållet i kastrullen. Se till att alltsammans blandas väl.
9. Häll pastejsmeten i formen, och lägg på locket, eller täck brödformen med aluminiumfolie, som du sticker några hål i med en kniv.
10. Tillaga pastejen i 150 grader i 40 minuter. Låt den svalna med locket på, och förvara den sedan i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den första december 2010, bloggade jag om mint chocolate chip cookies. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tolfte december 2009 och 2008.

Ischoklad på mjölkchoklad, med rosépeppar och flingsalt

2011-12-11T06:00:00.002+01:00

Man kan nog lugnt säga att 2011 är året då ischokladen gjort sitt återtåg in i mitt liv. Ja, inte bara återtåg, utan närapå segertåg, med tanke på hur förtjust jag blivit i de sorter jag hittills prövat. Det började med ischoklad på mörk choklad med chili och kardemumma, och fortsatte med ischoklad på vit choklad med anis och pistagenötter. Idag vill jag presentera en ischoklad på mjölkchoklad, smaksatt med rosépeppar, och garnerad med finstött rosépeppar och flingsalt.

Min inspiration ska jag inte undanhålla er. Det finns en rosépepparpralin på Chokladfabriken, som jag i många år njutit av. Denna ischoklad är så klart bara en blek kopia av en fin handgjord pralin, men i all enkelhet är den faktiskt en riktig fullträff. Det är något motsägelsefullt med rosépeppar. Denna omoderna krydda, som kan vara så fantastiskt god i lagom mängd, men som alltför lätt kan bli otroligt påträngande och plågsamt intensiv. Jag hade tur, för min smaksättning av chokladen blev väl avvägd. Det fungerade därför att dekorera med ytterligare lite rosépeppar, samt en gnutta flingsalt.

Just flingsalt får väl närmast beskrivas som ett genomgående tema bland mina skapelser denna advent? Det är inte så konstigt, då en nypa salt ofta är den detalj som fulländar smaken på många sötsaker. Så också i detta fall.

Ischoklad med rosépeppar och flingsalt (cirka 40 stycken)
200 gram mjölkchoklad
75 gram smör
1 tsk rosépepparkorn, finstötta
1 tsk rosépepparkorn stötta i mortel med 0,5 tsk flingsalt
1. Smält smöret tillsammans med finstött rosépeppar.
2. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smöret så att den smälter, och alltsammam blandas väl.
3. Fördela i aluminiumformar, gärna med hjälp av ett matskedsmått.
4. Låt ischokladen stelna en aning, så att utan inte är alltför blöt. Fördela med hjälp av teskedar en liten gnutta finstött rosépeppar och flingsalt på toppen av varje ischokladform.
5. Förvara ischokladen i en lufttät burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den elfte december 2010, bloggade jag om två sorters fikonkompott, en med cognacsglögg och kanel, och en med stjärnanis. Lika goda båda två, och perfekta till julens ostar, och inte minst som presenter i juletid. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från elfte december 2009 och 2008.

Saffransbrytbulle med fyllning av mandel, farin och vanilj

2011-12-10T06:00:00.000+01:00

Det har varit mycket på sistone. Min tillvaro är ganska heltisk just nu, och det har märkts på de alltför flitigt förekommande felen i texterna här på bloggen. En läsare vid namn Renée påpekade igår till min stora tacksamhet att jag gjort några missar i länkningarna tillbaka till tidigare års adventsinlägg. Nu hoppas jag att det är ordning och reda igen, och skulle ni upptäcka något som inte stämmer, så hoppas jag att ni uppmärksammar mig på det, så jag har en chans att rätta till felen.

På tal om fel, så kan jag berätta att jag gräddade denna brytbulle för kort tid, när jag bjöd på den på jobbet i förra veckan. Jag hade kalljäst bullen över natten, och tänkte fel, när jag inte insåg att den kylskåpskalla brytbullen behövde längre tid att gräddas än jag beräknat. Bortsett från denna i mitt tycke ytterst pinsamma och irriterande detalj, så var det en alldeles strålande god bulle. Jag har prövat mig fram och bakat saffransbröd med såväl mandelmassa som vit choklad, men - jag kan tycka att det blir för mycket.
För sött.

Genom att mixa sötmandlar med farinsocker, sirap och vanilj, får jag en fin nötsmet, med lite mer modest sötma, som smaksättning till bullen. Det är både snyggt och bekvämt att göra en stor brytbulle, men givetvios går det lika bra att göra saffransbullar i pappersformar.

Sedan jag fick en ny kollega, H, som inte tål nötter, tänker jag mer och mer på nötfria alternativ när jag bakar. Just i detta fall är jag helt övertygad om att man skulle kunna blanda solroskärnor i fyllningen. Kanske inte mixa dem släta, utan i stället röra ned dem hela i sockret och smöret. På samma sätt kan man strö solroskärnor ovanpå, som dekoration. Definitivt värt ett försök, eller vad säger du, H (om du nu läser detta)?

Saffransbrytbulle med fyllning av
mandel, farin och vanilj
2 paket jäst
2 dl råsocker
1 tsk salt
1 gram saffran (två kuvert), stött i mortel med en nypa socker
5 dl gammaldags mjölk, rumstempererad
200 gram smör
1 ägg
1 kilo vetemjöl (drygt 10 dl)
200 gr sötmandel, grovt mixad
150 gram smör, rumsvarmt
1 dl farinsocker
0,5 dl mörk sirap
0,25 tsk flingsalt
2 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 msk Maizena
1 ägg till pensling
100 gram flagad mandel till dekoration
1. Lös jästen i mjölken.
2. Blanda ned socker, salt, saffran och ägget.
3. Arbeta ned mjölet.
4. Täck över degen, och låt den jäsa i 45 minuter.
5. Blanda under tiden ingredienserna till fyllningen, genom att mixa mandlar och farinsocker.
6. Tillsätt flingsalt, sirap, vaniljpulver och smör, och fortsätt mixa tills alltsamman bildat en jämn smet.
7. Sätt ugnen på 200 grader, och smörj en rymlig ugnsform på cirka 40 gånger 50 centimeter, om du vill baka en brytbulle.
7. Stjälp upp den färdigjästa degen på ett mjölat bakbord. Dela degen i två jämnstora delar.
8. Kavla ut varje degbit till en stor rektangel, och bred på hälften av smeten.
9. Rulla ihop, och dela i femton delar.
9. Uprepa med den andra degbiten.
10. Placera bullskivorna i pappersformar, om du vill göra bullar. Om du vill göra en stor brytbulle, lägger du sex bullar i fem rader, jämnt fördelade i ugnsformen.
11. Låt bullarna jäsa i 15 minuter. Pensla därefter med uppvispat ägg, och strö över flagad mandel.
12. Grädda den stora brytbullen i mitten av ugnen i 30 minuter. Passa den, så att den inte blir för mörk. Täck i så fall ytan med alufolie.
13. Bullarna gräddas i mitten av ugnen i ungefär 12 minuter.

I dag för ett år sedan, den tionde december 2010, bloggade jag om adventsrillette anno 2010. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tionde december 2009 och 2008.

Vit ischoklad med anis och pistagenötter

2011-12-09T06:00:00.001+01:00

Det här är inget publikfriande recept. För det första måste du gilla vit choklad, för att uppskatta dessa små godsaker. Under åren har jag insett att det faktiskt är färre än man kan tro som uppskattar detta. Själv kan jag nog klassa mig som en person som har ett ambivalent förhållande till chokladvarianten i fråga. Denna gång blev det emellertid riktigt bra.

Som jag nämnde i det tidigare ischokladinlägget här i advent, så är jag inte särskilt förtjust i cocosfett. Jag använder mig därför av smör i ischoklad. Detta lede till att smeten blir mer trögflytande. Således använde jag mig framgångsrikt av ett matskedsmått, när jag skopar upp smeten och fördelar den i formarna.

Formarna, ja, det är en eftergift för mina impulser tidigare i höstas. Jag är ingen storkonsument av bakformar eller kökspynt, men dessa kunde jag inte motstå. Det vete sjutton om de var värda sitt pris, men de är en fröjd för ögat. Min bestämda känsla är att de rymmer mer än de sedvanliga ischokladformarna, så, om du använder sådana räcker smeten sannolikt till fler formar.

För det andra (det tog mig ända hit att bli klar med mitt resonemang) så bör du uppskatta anis, om detta recept ska vara mödan värt. Själv är jag barnsligt förtjust i anis, ända sedan barndomens brödkryddor, och inte minst också de där ovala, vackra askarna med violtabletter, i vars mitt det fanns ett helt aniskorn.

Men - om du nu råkar tillhöra skaran som uppskattar såväl vit choklad som anis, då är detta definitivt en godsak för dig. Pistagenötterna? Ja, de bidrar med både färg och smak. Faktum är att jag till en början mest såg dem som vacker dekoration, men de kompletterar smaken på ischokladen på ett alldeles ypperligt vis. Hoppa inte över dem, det säger jag bara.

Vit ischoklad med anis och pistagenötter (28 formar)
200 gram vit choklad
75 gram normalsaltat smör
2 tsk anisfrön, grovt stötta
25 gram pistagenötter, hackade
1. Smält smöret över vattenbad.
2. Rör ned de stötta anisfröna i smöret.
3. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smöret, så att de smälter, och alltsamman blandas.
4. Fördela smeten i ischokladformar med hjälp av exempelvis ett matskedsmått.
5. Dekorera med hackade pistagenötter.

I dag för ett år sedan, den nionde december 2010, bloggade jag om cocostryffel med kardemumma. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från nionde december 2009 och 2008.

Vaniljkolakakor med sälta

2011-12-08T06:00:00.000+01:00

Detta är inget mindre än mina drömmars vaniljkolakakor. Täckta av ett tunt, knaprig lager farin, och med en pikant sälta, är de så smältande sega att jag skulle kunna äta dem till middag, med en liter Gammaldags mjölk som dryck, om jag inte hade varit en så mogen och behärskad kvinna. De kanske inte ser så upphetsande ut vid första anblicken, men - ni skulle bara veta hur ljuvliga de är. Jag tänkte dessutom en del på min kollega K, som förra året blev så förtjust i mina läckra, men minst sagt knapriga butterscotch cookies. Dessa vaniljkolakakor med sälta är både enklare att baka, och aningen snällare mot tänderna.

Jag har experimenterat mig fram till dessa kakor på olika sätt, och fick först inte riktigt till det. När det slutligen gick vägen, kändes det närmast ironiskt. Anledningen till denna känsla är att jag befann mig på landet, och att jag var närapå förtvivlad över det faktum att jag glömt ta med mig min elektroniska köksvåg från stan. Denna min förmodligen viktigaste bland kökets utensilier; min ovärderliga hjälpreda, och försäkring om att inga ingredienser tillsätts i godtycklig mängd.

Vårt kök på landet skulle nog av många betraktas som relativt fullutrustat. Vi har dubbletter av det mesta vi äger i stan, men vad gäller köksvågen, så har jag alltså för vana att släpa den fram och tillbaka. Av denna anledning fick jag mäta och väga lite mer på en höft; så som jag faktiskt avskyr att göra.

Av denna enkla anledning vill jag be de av er som läser här, och som faktiskt lockas att baka dessa kakor, att följa mitt råd: tagdet varligt med vetemjölet, och provbaka en kaka eller två. Bara genom att be er att göra detta kan jag känna mig någorlunda trygg i förvissningen om att detta recept faktiskt går att upprepa.

Och - jag kan lova er, att jag aldrig, aldrig mer kommer glömma att ta med mig vågen till landet.

Vaniljkolakakor med sälta

225 gram rumsvarmt smör
1 dl (75 gram)rörsocker strö
2 tsk ekologiskt vaniljpulver
~~250~~ 200-225 gram vetemjöl (cirka 4 dl)
3 tsk bakpulver
0,5 dl farinsocker strö
cirka 2 tsk flingsalt
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda smöret med rörsockret och vaniljpulvret.
3. Arbeta därefter ned vetemjölet. Degen ska vara smidig, men inte för fast.
4. Dela degen i fyra delar. Rulla ut varje del till rullar med cirka 5 cm i diameter.
5. Skär degen u ungefär 0,5 cm tjocka skivor. Placera skivorna på bakplåtsklädda plåtar, omkring 24 stycken per plåt.
6. Strö farinsocker över kakorna och smula flingsalt ovanpå.
7. Grädda kakorna i mitten av ugnen i 7-8 minuter. 8. Låt kakorna svalna på plåtarna, och förvara dem sedan i tättslutande burk.

I dag för ett år sedan, den åttonde december 2010, bloggade jag om mina saffranssnurror . Herregud, så goda de var! Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från åttonde december 2009 och 2008.

Ischoklad för vuxna - chili och kardemumma

2011-12-07T06:00:00.000+01:00

Jag kan börja med att klargöra att det inte på många år ens föresvävat mig att göra ischoklad. Det är inte en sötsak som jag längtar efter i advent, och jag identifierade för många år sedan orsaken till att det förhåller sig så. Låt oss säga som det är - blockchoklad och cocosfett är inte ingredienser som tillsammans skapar magi i min mun. Vad händer då om man däremot använder choklad av avsevärt bättre kvalitet än den som numera inte ens får heta blockchoklad, utan endast block? Om man tar sådan choklad, och använder smör i stället för cocosfett, då blir smaken en helt annan, det förstår vem som helst.

Just i det här fallet tog jag mörk choklad, smör, torkad chili och kardemumma. Resultatet blev bra; till och med riktigt bra. Den som så önskar kan givetvis använda mer chili än jag valde att göra. Min avsikt var att chilin skulle bidra med djup och en liten subtila hetta i eftersmaken. Chilin ska helt enkelt förvirra den som inte känner till denna ingrediens ingår, och få honom eller henne att börja fundera över vad som kan tänkas vara den hemliga ingrediensen. Kardemumman, ja, den talar för sig. Kardemumma är gott, choklad är gott, och tillsammans blir de helt enkelt ännu godare.

De små hjärtformade ischokladformarna slet jag till mig vid ett hastigt besök på Åhléns tidigt i november. Jag fick ett ryck, lite olikt mig, och kände att det här med rekvisita, det kanske jag borde ägna mig lite mer åt. Vid det här laget känner ni annars igen vårt porslin och våra karotter här hemma. Det finns inte så mycket att byta emellan. Gläd er därför lite extra åt denna min ansträngning, när inte bara hittade dessa formar, utan också rotade fram det minsta av mina små fat på fot.

Lite läckert blev det, eller hur?

Ischoklad för vuxna - chili och kardemumma (28 formar)
200 gram mörk choklad, 70%
75 gram normalsaltat smör
1 liten, torkad röd chilifrukt
0,5 tsk grovt stötta kardemummakärnor
28 torkade chilifrön eller 1 tsk grovt stött kardemumma
1. Smält smöret över vattenbad. Tillsätt chili och kardemumma.
2. Bryt ned chokladen i smöret, och blanda så att allt smälter samman.
3. Använd ett matskedsmått, och fördela chokladsmeten i formarna. Dekorera med ett chilifrö, eller kanske lite extra krossad kardemumma.
4. Låt stelna, och förvara i lufttät burk i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den sjunde december 2010, bloggade jag om cocosglass med lime. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sjunde december 2009 och 2008.

Mjölkchokladtryfflar med cognac, espresso och flingsalt

2011-12-06T06:00:00.000+01:00

Espresso och flingsalt är en otroligt fin smaksättare choklad, så som i gårdagens recept på den fantastiska chokladkakan, som minst sagt gjort succé när jag bjöd på den. Jag blev så nöjd med kakan, att jag tillät mig att fortsätta på samma tema. Jag gjorde en stor sats tryffel till en julmarknad för någon vecka sedan, och jag kan säga så mycket som att cognac tog chokladen, espresson och flingsaltet till ännu högre höjder. Så klart, skulle jag kunna tillägga.

När det kommer till att rulla tryfflar kan jag ofta känna mig aningen lat. Jag, som inte drar mig för att tillbringa timmar i köket, inbillar mig ofta att kladdet och rullandet med tryfflar knappt är värt besväret. Jag tror jag är lite skadad av alla år då jag planlöst improviserade fram julgodisrecept. Det var innan jag började matblogga.
Bloggandet medförde disciplin, dokumentation och receptanalys. Det kanske inte låter så lustfyllt, men faktum är att det är just precis vad det är. Tryggheten i att veta att receptet fungerar, och att det går att upprepa det goda utan att behöva chansa eller höfta sig fram.

Tryfflarna på bilderna är (förhoppningsvis) för längesedan uppätna. Jag gav inte bort alla till julmarknaden, utan sparade några till oss här hemma. Så här ska tryfflar vara. Smakrika, lagom stora och vare sig för hårda eller för lösa.
Nu funderar jag bara på vilken kväll jag ska ställa mig och laga till fler.

Mjölkchokladtryfflar med cognac, espresso
och flingsalt (cirka 75 stycken)
ca 100 bitar
2 dl vispgrädde
100 g smör
600 g mjölkchoklad
0,5 dl cognac
3 msk espressopulver (frystorkat, på burk)
0,5 dl florsocker av rörsocker1,5 dl cacao + 2 tsk finkrossat flingsalt + 1 msk espressopulver att rulla tryfflarna i1. Koka försiktigt upp grädde och smör i en kastrull, på låg värme. Blanda väl under tiden.
2. Tillsätt epressopulvret och cognac.
3. Ta kastrullen från värmen. Bryt chokladen i bitar, och rör ned den i smeten.
4. Låt tryffelsmeten svalna, och sedan stelna i kylskåp i åtminstone två timmar.
5. Skeda upp smeten, och forma tryffeln till runda kulor.
6.Rulla tryffelkulorna i en blanding av cacao, espressopulver och fint smulat flingsalt.
7. Lägg tryfflarna i en tättslutande burk, och förvara dem i kylen.

I dag för ett år sedan, den sjätte december 2010, bloggade jag om fantastiska saffransdrömmar. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sjätte december 2009 och 2008.

Chokladkaka med espresso och flingsalt

2011-12-05T06:00:00.002+01:00

I år är första året jag haft adventskalender, och verkligen legat steget före. Haft möjlighet att ta foton i dagsljus, skrivit upp mängder av idéer redan tidigt i höstas, och dessutom faktiskt - kunnat experimentera och pröva mig fram. Ja, jag har till och med bakat vissa saker flera gånger, då den ursprungliga idén inte riktigt föll så väl ut som jag både hoppats och livligt föreställt mig.

Så låg det till i just det här fallet. Fallet med den sega chokladkakan med espresso och flingsalt. Den läckra, lockande drömmen, som jag först bakade med en annan sorts socker, som en kul idé. Det blev inte alls som jag tänkt mig, så - jag gick tillbaka till mitt kära, pålitliga rörsocker strö, sockret som ger den rätta konsistensen åt såväl exklusiva, chokladspäckade brownies, som denna klassisk cacaosmaksatta kaka ur min barndoms skafferi.

Denna kaka har pimpats åtskilligt av mig under årens lopp. Från strösocker till rörsocker strö; från margarin till smör, och från vanillinsocker till äkta vaniljsocker. Den har bestrukits med tryffel, och den har till och med serverats som födelsedagstårta. Sådan är utvecklingen i köket - många recept förändras med tiden, och blir faktiskt bara bättre och bättre, ju mer åren går.

Nu har jag fört denna, min älskade kaka, till ytterligare en kulinarisk nivå. Tro mig, med generösa mängder espressopulver i smeten, och flingsalt på toppen, fick denna kaka mina arbetskamrater att stöna unisont av pur fikaglädje.

Vågar du låta bli att pröva?

Chokladkaka med espresso och flingsalt
2 ägg
3 dl rörsocker strö
2 msk äkta vaniljsocker
2 msk espressopulver
0,25 tsk flingsalt
4 msk Fairtrade cacao
100 gram smält smör
90 gram vetemjöl
0,5 tsk flingsalt att strö över kakan
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Kläm ett bakplåtspapper mellan botten och kanten på en springform, och smörj därefter pappret och kanterna generöst med smör.
3. Vispa samman ägg, rörsocker, vaniljsocker, espressopulver och flingsalt.
4. Blanda ned det smälta smöret.
4. Sikta över cacao och vetemjöl, och vänt noga ned dessa i smeten.
5. Häll smeten i formen.
6. Grädda kakan i fem minuter, innan du strör över flingsaltet. Kakan behöver få en yta, annars sjunker saltet delvis ned i kakan, och den visuella effekten blir sämre. 7. Grädda kakan i ytterligare max 25 minuter. Provstick gärna; den ska vara lite blöt i mitten.
. 8. Låt kakan svalna, och helst stå till sig ett par timmar, innan den ska ätas. Allra godast är den dagen därpå.

I dag för ett år sedan, den femte december 2010, bloggade jag om en paté i advent, samt dess tillbehör, lingoncumberlandsås, spetsad med glögg. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från sjätte december 2009 och 2008.

Smörkola-panna cotta med lingon i gelé

2011-12-04T06:00:00.002+01:00

En liten kul detalj med detta i mitt tycke alldeles fantastiska recept, det är att jag har haft det ute på provlagning hos en bloggvän. Jag hade nämnt tillkomsten av dessa vackra små godsaker i ett annat sammanhang, och möttes av sådan entusiasm från personen i fråga, att jag genast erbjöd mig att dela med mig av receptet innan det rent formellt publicerats här på bloggen.

Till min stora glädje uppskattade hon, och de personer hon bjöd att smaka, dessa panna cottor lika mycket som jag själv gjorde. Lite lustigt är också att reaktionen från såväl mina barn, som från de barn i hennes sällskap som smakade, var densamma. De tyckte helt enkelt att lingonen i gelé var för syrliga. Själv tycker jag att balansen mellan panna cottans sötma och ett syrligt tillbehör är det som fulländar desserten i fråga. Jag vill bara förvarna om att det förhåller sig på detta vis, för då kan ju den som så önskar söta lingondrickan en smula.

Jag lagade faktiskt butterscotch pudding tidigare i höstas, med ganska katastrofalt resultat. Vackert, men rätt så äckligt, skulle man nog kunna kalla det hela. Dessa små smörkola-panna cottor är en värdig upprättelse. Den smöriga kolasmaken med sin sälta finns där, tack vare den löjligt enkla kombinationen av grädde, farinsocker och flingsalt. Hur gott som helst - helt enkelt.

Smörkola-panna cotta med lingon i gelé (25 stycken)
5 dl grädde
1 dl farinsocker
0,5 vaniljstång; delad och urskrapad
2,5 gelatinblad, generöst blötlagda
0,5 tsk flingsalt

125 gram lingon
1 dl Finnerödja koncentrerad lingondricka
1 dl vatten
1,5 gelatinblad
1. Börja med att blötlägga gelatinbladen till panna cottan.
2. Värm grädde, farinsocker, fröna från vaniljstången och saltet i en kastrull. Vispa ned gelatinet, så att det löses upp och blandar sig.
3. Låt blandningen svalna, och fördela den sedan i 25 små snapsglas av plast. Enklast gör man detta om man packar glasen tätt i en form, och häller i gräddblandningen med hjälp av en kanna.
4. Ställ in panna cottorna i kylskåpet i minst en timma.
5. Förbered gelén genom att blötlägga gelatinet, värma lingondrickan och vattnet i en kastrull, och lösa upp gelatinet i vätskan. Låt svalna till åtminstone rumstemperatur, gärna kallare.
6. Fördela lingonen i panna cotta-glasen, och häll därefter över gelén. Börja med en struken tesked per glas; fördela sedan den lilla skvätt som blir över där det passar.
7. Förvara panna cottorna i kylskåp i åtminstone en timma, innan de kan serveras. De går att förbereda en eller två dagar innan de ska ätas, men förvara dem då övertäckta med plstfolie.

I dag för ett år sedan, den fjärde december 2010, bloggade jag (passande nog) om . Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från fjärde december 2009 och 2008.

Glöggkokt aprikosmarmelad till osten

2011-12-03T06:00:00.007+01:00

I år kände jag för att pröva ett nytt tillbehör till osten. Jag är svag för långlagrade svenska hårdostar, och det var just sådana jag hade i åtanke, när jag kom på att jag ville pröva att matcha aprikoser och vit glögg. När jag skapade marmeladen hade jag Västerbottensost, eller ännu hellre Falbygdens 178 Reserva i tankarna, men det var innan en ny stjärna dök upp på den långlagrade hårdosthimlen. Jag syftar på Falbygdens Gran Reserva, en herrgårdsost som lagrats i hela 36 månader. För en person som mig blir det inte mycket bättre än så här. Jag äter med förtjusning importerade dessertostar, men långlagrade svenska hårdostar har en särskild plats i mitt hjärta. Eller, snarare i min mun och min mage.

Jag kunde haft mer ingefära i receptet, den saken är säker. Tveka inte att komplettera min kortfattade ingredienslista, om du så vill. Givetvis kan den som inte vill ha ingefära välja att avstå från den. Säkert hade det också varit gott att låta en kanelstång eller två koka med i kastrullen.

Det här får väl sägas vara en typisk trevlig hemlagad gåva att ta med sig till en glöggfest? Mögelost och pepparkakor i all ära - stavar av hårdost med denna aprikosmarmelad är i mitt tycke precis lika gott.

Jag använde mig som alltid av ekologiska, osvavlade aprikoser. Man svavlar aprikoserna just för att de ska behålla sin vackra färg, men jag tycker marmeladen fick en mycket aptitretande nyans, mitt val till trots.
Glöggkokt aprikosmarmelad till osten
250 gram ekologiska, osvavlade torkade aprikoser
5 dl vit glögg
2 rejäla skivor färsk ingefära
1. Tärna de torkade aprikoserna mycket smått.
3. Blanda aprikosbitarna med glögg och ingefärsskivor i en kastrull.
3. Låt alltsamman koka på låg värme i minst en halvtimma, tills glöggen reducerats, och blandningen antagit en marmeladliknande konsistens.
4. Fördela blandningen i väl rengorda burkar. Full burkarna hela vägen upp. Förslut dem, låt dem svalna, och förvara dem sedan i kylskåp.

I dag för ett år sedan, den tredje december 2010, bloggade jag om pepparkakskryddad panna cotta med hjortron i hjortronglöggsgelé. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från tredje december 2009 och 2008.

Lussekatter för alla smaker

2011-12-02T06:00:00.004+01:00

Vi råkar ha några familjemedlemmar i de mindre storlekarna som inte uppskattar saffran. Själv har jag något vagt minne av att långt tillbaka i barndomen ha ratat saffransbullar. Annars vet jag inte om det är särskilt vanligt bland barn i allmänhet?

I år bestämde jag mig för att alla ska kunna uppskatta adventsfikat lika mycket. Därför valde jag att baka två sorters bullar. En med saffran, och en med nystött kardemumma. Båda är goda, på sitt sätt. Båda är bakade på samma fantastiska vetedegsrecept; samma recept som mamma i alla år bakat på och samma recept som jag åtskilliga gånger bloggat om.

Nu tar vi det igen, för säkerhets skull, om någon mot förmodan skulle ha missat det. Glöm nu allt vad Kesella heter. Sådant strunt behövs inte. Jag har frälst tillräckligt många med detta recept under årens lopp, för att självsäkert våga påstå att det är världens bästa recept.

Jag råkar också vara av åsikten att nybakat är godast. Att ha frysen full med bullar, det är inte min melodi. Vi bakar, äter, och om det mot förmodan blir något över - då fryser vi in det. Därför ger jag er bara recept på halv sats med bullar. Om ni vill baka mer, och inte orkar tänka, så länkar jag till det första inlägget jag skrev om denna i mitt tycke överjordiska vetedeg.
Håll tillgodo.

(Jo, två saker till. Även om receptet är bäst, så fortsätter jag så klart att utveckla det. Jag arbetar ned rumsvarmt smör i degen sist av allt, och jag blötlägger russinen så att de inte ska bli brända i ugnen. Det var bara det.)

Lussekatter för alla smaker - två sorters bullar
2,5 dl gammaldags mjölk, lätt ljummen
1 paket vanlig jäst
1 dl råsocker
1 paket saffran + en gnutta socker eller 1 stk nystött kardemumma

0,5 tsk salt
1 stort ägg (hälften till degen, hälften till att pensla med)
~~omkring 300 gram~~ 500 gram vetemjöl (cirka 8 dl)
100 gram rumsvarmt smör
ca 0,5 dl blötlagda russin, att garnera med
1. Smula ned jästen i en bunke.
2. Lös upp jästen i den ljumna mjölken.
3. Blanda i socker och salt. Stöt saffran lätt i en mortel, med en nypa socker, och blanda ned den eller nymortlad kardemumma i degen.
4. Rör därefter ned ägget i blandningen.
5. Tillsätt mjölet, och arbeta ned det i degvätskan. Tillsätt därefter det rumsvarma smöret, och arbeta degen riktigt smidig.
6. Låt degen jäsa övertäckt i närmare en timma.
7. Värm upp ugnen till 200 grader.
8. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Dela degen i två delar, och dela därefter varje degbit i åtta bitar. Forma dem till lussekatter. Garnera med russin. (Man kan låta dem jäsa 15-20 min om man vill, men det är inte nödvändigt.)
9. Pensla lussekatterna, och grädda dem därefter strax under mitten av ugnen i 10 minuter, eller tills de fått vacker färg. Låt svalna på galler under en bakduk.

I dag för ett år sedan, den andra december 2010, bloggade jag om månskenskaka - en mjuk pepparkaka för 2010. Följ länken, så finner du också länkar till blogginläggen från andra december 2009 och 2008.

Cookies med havre, kanel, torkade blåbär och pumpafrön

2011-12-01T06:00:00.003+01:00

Årets första adventsrecept är på cookies som egentligen passar lika bra året om. Även fast vi gått in i advent, behöver vi inte överdosera med julsmaker så till den milda grad att vi hinner tröttna redan innan Lucia?

Torkade bär är inte något jag har tidigare erfarenhet av att baka med. Det blev godare och mer smakrikt än jag hade förväntat mig. Kanske av den enkla anledningen att smaken koncentreras lika mycket i torkade bär, som den gör i torkade svampar? Kombinationen av kanel, torkade blåbär och den nötiga smaken från pumpafröna blev precis så bra som jag hoppades. Pumpafrön måste för övrigt vara det perfekta smaksättningssubstitutet för alla nötallergiker.

Ljust muscovadosocker är en flitigt använd produkt i mitt kök. Om du inte råkar ha just detta socker hemma, så går det bra att använda rörsocker strö i stället. Vanligt vitt socker, däremot, ger inte samma goda smak.

Servera kakorna med en kopp kardemummakaffe, eller varför inte med Dufvenkrooks blåbär- och lingonglögg?

Cookies med havre, kanel,torkade
blåbär och pumpafrön
100 gram smör, rumsvarmt
125 gram rörsocker strö
1 ägg
1 tsk kanel
1,5 dl havregryn (50 gram)
125 gram vetemjöl (lite drygt 2 dl)
0,5 dl pumpafrön (40 gram)
70 gram torkade blåbär
2 nypor flingsalt
1 tsk bakpulver
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa smör och muscovadosocker, och tillsätt ägget.
2. Rör ned de övriga ingredienserna.
3. Klicka ut matskedsstora kulor av smeten på plåtar klädda med bakplåtspapper.
4. Grädda i nedre delen av ugnen i 10 minuter.
5. Låt kakorna svalna på en bricka. Förvara dem i en lufttät burk. De går givetvis bra att frysa.

Jag tror ni kommer känna igen er

2011-11-30T22:14:00.000+01:00

Nu har ag klätt bloggen i adventsskrud. Årets adventskalender kommer fungera på samma sätt som kalendrarna gjort de senaste tre åren:

* Ett recept varje dag, till och med julafton.
* Länk till samma datum föregående år, och därigenom länkar till 2009 och 2008 års kalendrar. Lite kuriosa, med andra ord, för alla de av er som inte var ned på den tiden.
* Gott om sötsaker och bakverk, men även en del inslag av mer matig karaktär.
I år kommer jag ge mig på att pröva att baka danska rågbröd, som jag sedan ska toppa med fina pålägg. Smørrebrød i advent, helt enkelt.

Vad mer? Ja, det får ni helt enkelt se, allt eftersom december fortlöper.

Välkomna, och håll till godo!

November sög musten ur mig

2011-11-29T21:19:00.000+01:00

Det är sista dagen i november i morgon. Jag ser verkligen fram emot månadsskiftet. Inte för att jag tillhör skaran som lider av novembermörkret i sig, nej, det handlar snarare om att det varit en tung månad, rent arbetsmässigt. Vi är nog många som känner oss lite urlakade.

I morgon börjar en av de mest intensiva, men samtidigt trevligaste, tiderna på året. Just i år kan jag bara klappa mig själv på axeln, och säga tack och lov till det faktum att jag varit ute i god tid och har en hel rad med färdiga recept och redigerade bilder, som ligger och väntar på att publiceras. Om jag inte hade varit så förutseende, så vete sjutton ifall det hade blivit något i år. Åtminstone hade det inte blivit i samma omfattning sim tidigare.

Under december månad kommer jag njuta av glögg och godsaker; var så säkra. Faktum är att vi tjuvstartade redan i kväll, barnen och jag. Äldste sonen och jag drack Kiviks Hallonglögg. De yngre barnen drack varm svartvinbärsaft; morfars hemkokta. Jag har i likhet med många andra bloggare fått hem smakprov på Kiviks olika sorters lättglögg, och vi ska beta av dem, en efter en. Hallonglöggen var faktiskt riktigt god. Ja, det vill säga, den smakar ju egentligen inte glögg så som jag som vuxen vill ha det, om jag får välja fritt. Givetvis är den söt, så söt som glögg generellt sett är, och inte är innehållsförteckningen så särskilt fantastisk.

Ändå måste jag ge glöggen godkänt, då den fyller en lucka i sortimentet. Jag dricker betydligt hellre den än många andra lättglöggssorter. En vanlig tisdagskväll, då man bara vill ta en liten stillsam fika, passar den riktigt bra.

Julegott

2011-11-29T06:00:00.000+01:00

Redan tidigt i somras blev jag, som jag tidigare nämnt, tillfrågad om jag ville vara med och producera några blogginlägg till Dansukkers julkampanj. Nu är det bara några dagar kvar tills aktiviteterna och blogginläggen drar igång på Dansukkers inspirationssajt Julegott - Sveriges sötaste julsida.

Med min erfarenhet av att i flera års tid ha haft en egen julkalender här på SMASKENS, så kändes det kul att få användning för några av alla idéer jag sparar på under året. Jag har aldrig, under något år, hunnit få utlopp för alla idéer under de blott 24 dagar som utgör advent.

Mina inlägg kommer ni hitta under kategorin Baka med barn. Jag ska göra mitt bästa för att försöka hålla koll och tipsa er om när mina blogginlägg dyker upp.

Lägesrapport

2011-11-28T07:44:00.001+01:00

Här råder febril aktivitet, på alla plan. Vi har överlevt första advent; nu är det mental nedräkning till på torsdag, och startskottet för årets mest intensiva månad. Om det är lite tyst här inne, fram tills dess, så vet ni vad det beror på.

En fantastisk kväll

2011-11-27T16:18:00.001+01:00

Det blir inte några bilder tagna av mig, då jag med gott samvete lämnade kameran hemma, för att i stället kunna ägna mig fullständigt åt att njuta av gårdagskvällen. Ibland måste man hänga av sig rollen som matbloggare en smula. Nu blev det ändå lite matbloggsprat, då det efter en stund visade sig att jag hade en trevlig läsare vid samma bord.

Jag vill egentligen bara rikta ett varmt tack till Fredrik, som lyckades ordna en otroligt trevlig kväll, med grymma ostar från Mi Piace. De makalösa vinerna talade för sig själva, och måltiden kvalar lätt in bland det godaste jag ätit i år. Vad sägs om det här:
Nebbiolobräserad oxkind, gårdsbiff från Örebro, färsk chorizo, kompott på kastanjer, morot och sidfläsk och en grymt len mandelpotatispuré?
Låter inte det alldeles makalöst gott, så säg?

Vi beställde viner från Fratello Revellisom serverats under kvällen genom Xwine, och jag kommer med största sannolikhet skriva om dessa viner framöver.

Tack än en gång, Fredrik! Det här gjorde du otroligt bra. Du är minst sagt en strålande bloggvän.

Så här ska jag tillbringa kvällen

2011-11-26T17:05:00.003+01:00

Bilden är lånad.

När detta inlägg publiceras, sitter jag och min man på tunnelbanan, på väg till en hemlig destination. Det vill säga, jag vet mycket väl vart vi är på väg, men för min man har det fram tills nu varit en ytterst välbevarad hemlighet.

För över en månad sedan nappade jag på Who Cut the Cheeze-Fredriks inbjudan. Så - vi är på väg till Högberga gård på Lidingö, för en fantastisk kväll i ostens, vinets och matens tecken, med tema Piemonte och närmare bestämt vingården Fratelli Revello.

Fredrik har kommit med små aptitretare under tiden fram till det magiska datumet. Det har handlat om en unik marmelad tillverkad av pressrester från vintillverkning, om en långlagrad marinerad ost, och inte minst att denne köksmästare och Semifinalisten till Årets Kock 2012, Tommy Eriksson på Högberga Gård ligger bakom kvällens meny.

Förväntningarna är höga, minst sagt höga, för att uttrycka sig milt. Jag ser helt enkelt fram emot en fantastisk kväll.

Bilden är lånad.

Allt om Bloggreceptboken

2011-11-24T09:19:00.005+01:00

I dag släpps Bloggreceptboken, så det är bara att skynda sig att ladda ned den. Gratis är den, dessutom. Det är bara att ladda ned den.

Jag är jätteglad över att ha fått vara med i detta projekt. Däremot tänker jag inte skriva så mycket mer om det hela just nu, för det har Fredrik redan gjort så bra.

Tack Anton och Fredrik för att ni rodde i land detta projekt!

Vad sägs om det här?

2011-11-23T06:00:00.002+01:00

Ibland är jag mer än lovligt trött på mataffären närmast mitt jobb. Jag är trött på utbudet, samt inte minst på den flagrant höga förekomsten av varor med kort - eller till och med passerat - bäst före-datum, som krängs till låga priser.

Det finns guldkorn, det gör det. Hel anka i frysdisken, och ofta bra priser på ostar. Samt, då och då, fynd i stil med det ni ser ovan. Vi pratar här om grön currypasta, 400 gram, till det facila priset av 21 kronor.

Vi är inte storkonsumenter av currypasta, men någon gång om året brukar jag ställa mig och själv göra Nigel Slaters grymma currypasta. Nu kunde jag emellertid inte hålla mig ifrån att pröva denna produkt. Inte så mycket på grund av priset, som på grund av innehållsförteckningen. Se själva, så förstår ni vad jag menar.

Hur den smakar, det återstår att se. Kanhända blir det en kycklingsoppa med grön curry här framöver.

Olycksfall i arbetet

2011-11-22T12:35:00.005+01:00

Den närmaste tiden kan det hända att jag både en och två gånger slinter på tangenterna, med följd att jag under några panikslagna sekunder har ett ofullständigt, prematurt adventsblogginlägg publicerat här på SMASKENS. Det hände alldeles nyss, för övrigt.

Ha överseende med detta, är ni snälla. Det rör sig helt enkelt om olycksfall i arbetet. Eller, som man också kan kalla det, ren och skär klantighet. Det gäller att komma ihåg att kolla datumet på blogginlägget innan det ska placeras i kö till schemalagd publicering. Inte svårare än så.

Men, så mycket kan jag säga, att jag hoppas att årets upplaga av min adventskalender ska vara den bästa hittills. Om jag nu vågar skriva så, utan att det straffar sig.

En befogad återbloggning: korvkurs hos Sandströms kött och chark

2011-11-22T06:00:00.002+01:00

Här kommer ännu en återbloggning från min tid på alltommat.se. Korvkursen jag gick i höstas var fantastiskt inspirerande. Tråkigt nog så har vi ännu inte kommit oss för att börja experimentera med egen korvtillverkning, men, det kommer - jag lovar. Under tiden får ni hålla tillgodo med inlägget här nedan.
Inlägget publicerades ursprungligen 2011-09-24.

Ser ni hur lycklig jag var? Jo, jag var verkligen lycklig, när jag stegade ut från Sandströms butik i torsdags kväll. I handen höll jag en kasse full med sex olika sorters fina korvar, ett recepthäfte med åtta olika korvrecept, samt minnet av en otroligt trevlig och lärorik kväll.

Jag vill noga påpeka, för att undvika eventuella misstankar, att jag absolut inte är sponsrad för att skriva detta. Jag betalade min kurs med egna pengar, och jag har en flerårig god relation till Sandströms och deras ypperliga produkter.

Korvkursen hölls av trevlige och duktige Joachim Sandström. Att det gå så lätt och okomplicerad till att guida sex korvnoviser genom alla mått och steg i korvtillverkning bara under ett par timmar en vardagskväll, det hade jag aldrig kunnat tro.

Först blev vi välkomnade med lite tilltugg. Därefter blev vi slumpmässigt tilldelade varsitt korvrecept. Man fick byta, om man så ville. Själv bytte jag merguez mot Toulouse; fläskälskare som jag är. Toulouse är en fläskkorv som antingen enbart kryddas med vin, salt, vitpeppar och socker, eller också ,ed dragon och dijonsenap. Jag valde den sistnämnda varianten.

Nästa steg var att väga upp (i mitt fall fläsk-)kött och späck, mala detsamma i den stora kvarnen, och därefter blanda samman de kryddor och det vin som skulle smaksätta korven.

Det malda köttet och späcket knådades med lätt hand samman med smaksättarna. Sedan var det dags att trä fjälstret på korvhornet och hantera den minst sagt burdust stora korvstoppningsmaskinen. Detta var sannerligen en upplevelse i sig.

När korvsmeten väl hamnat i fjälstren, fick vi lära oss hur vi skulle snurra korvarna. Därefter pickade vi dem, och fördelade i påsar - vi skulle ju dela med oss till varandra, så att vi fick smaka på flera varianter.

Kvällen korvskörd utgjordes av:

Toulouse med vitvin, senap och dragon
Fänkålssalsiccia
Viltsalsiccia
Merguez
Chorizo
Cajun

Mina fina korvar! Jag var stolt som en mor. Denna kurs har verkligen inspirerat mig, och uppfyllt alla mina förväntningar. Vårt projekt i höst är att skapa ett eget alldeles eget recept på grovmalda frukostkorvar. Min man och jag är lika motiverade att se till att detta går från idé till verklighet.
Jag ber att få återkomma...

Potatisgratäng à la Toulouse - fredagsmat på en söndag

2011-11-21T06:00:00.002+01:00

Herregud, vilken helg! Bandyskola, schackturnering, nioårskalas, bandymatcher och ju jutsu-träningar. "Som man bäddar får man ligga", tänker kanske några av er, och det kan jag verkligen inte argumentera mot. Däremot förväntar jag mig närmast stående applåder för det geniala recept jag trollade fram igår; denna makalöst goda gratäng, som avnjöts på söndagskvällen av vår trötta, men nöjda, familj.

Jag lagade till en potatisgratäng med överbliven korvsmet. Inte vilken korvsmet som helst, nej, det var den smet som blev över från Toulouse-korvarna jag stoppade under korvkursen hos Sandströms tidigare i höstas. Denna kurs dokumenterades i ett av mina blogginlägg som gått i graven, i samband med att jag försvann från alltommat.se. Det förtjänar att återbloggas, redan den här veckan.

Hur kan jag blogga ett recept med en återanvänd korvsmet, och förvänta mig att ni ska intressera er för ett recept där jag höftar fram en snarlik fyllning? Svaret är ganska enkelt: därför att det faktiskt verkar som att ni litar på mitt goda omdöme. Och, jag axlar det förtroendet med viss förtröstan, efter som jag trots allt har gjort liknade saker tidigare. Vi kan kalla det korvsmetskopiering.

Jag har bloggat om salsiccia-substitut i form av såväl pizza, pastasås och lasagne. De av er som testat dessa rätter, har varit nöjda. Därför vågar jag mig på att återskapa också smaken av Toulouse. Om ni tycker lika bra om fläsk, senap och dragon som jag gör, då är det här definitivt något för er.

Potatisgratäng à la Toulouse
1,8 kilo mjölig potatis
smör till gratängformen
salt och svartpeppar
500 gram fläskfärs, gärna grovmald
0,5 dl torrt, vitt vin
salt och vitpeppar
0,5 tsk finriven vitlök
1 msk dragon i vinäger
1 tsk torkad dragon, smulad
2 msk dijonsenap
2 msk grovkornig dijonsenap (a´láncienne)
cirka 5 dl vispgrädde
skorpsmulor till gratineringen
1. Blanda först av allt en smidig smet av fläskfärs, vin, senap och kryddor.
2. Sätt ugnen på 200 grader.
3. Smörj gratängformen.
4. Skala och skiva potatisarna i cirka 3 millimeter tjocka skivor.
5. Lägg hälften av potatisskivorna i gratängformen. Krydda med salt och svartpeppar
6. Smula fläskfärsen över potatisen.
7. Täck med resterande mängd potatisskivor. Krydda återigen med salt och peppar.
7. Häll över grädden, och strö sedan över ströbröd.
8. Tillaga gratängen i nedre delen av ugnen i 50 minuter, eller tills potatisarna är mjuka och gratängen fått fin färg.
9. Vinterns favoritsallad passar bra att servera till.

Bloggreceptboken

2011-11-20T06:00:00.000+01:00

Ni misar väl inte Bloggreceptboken? Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att det dykt upp något nytt här i högermarginalen på bloggen. Där annonserar jag för Bloggreceptboken, ett fantastiskt kul initiativ från Fredrik på Who Cut the Cheeze och Anton på Matlykka, som driver nätbutiken Lykka för köksredskap, och allt därtill.

Bloggreceptboken är en bok med matbloggares recept. För att citera förordet:

"Bloggen skapar möjligheter till att inspirera och dela med sig på ett personligt sätt. Det finns inte några måsten. Mat och matlagning är individuellt och bloggen lyckas förmedla det, medan kokböcker ofta blir för strikta och TV-kockar för svåra att relatera till. Både mat och internet handlar om människor och därför uppstår det något så spännande när dessa ingredienser kombineras.
Bloggreceptboken är en manifestation för alla dessa fantastiska matbloggar. Bloggrecept- boken är också en hyllning till det fria ordet och hur drömmar kan gå i uppfyllelse. Det går faktiskt att använda det som du brinner för till något som skapar glädje för andra men också till egna alldeles nya karriärsmöjligheter."

Just det sistnämnda har väl jag personligen inte så goda erfarenheter av - men, jag skriver gärna under på allt det andra.

Bloggreceptboken släpps som PDF, så registrera er gärna redan nu på Bloggreceptboken.se, så skickas den till er så snart den är klar.

Udon-nudlar på hemmaplan

2011-11-19T06:00:00.001+01:00

När vi var i London tidigare i höstas, smakade jag för första gången på udonnudlar. Man skulle kunna tycka att det var onödigt att åka ända till London för att smaka dessa nudlar, eftersom det går alldeles utmärkt på hemmaplan. Nu krävdes det emellertid en utlandsresa, samt ett besök på restaurang KOYA, för att jag skulle få upp ögonen för dessa läckerheter.

I måndags kom jag hem till vad jag trodde skulle bli en ganska vanligt förekommande rätt i vårt hushåll. På morgonen hade jag och min man planerat att middagen skulle bestå av spagetti och tomatsås. Jag öppnade ytterdörren, och sniffade sökande efter dofterna av vitlök, tomat och olivolja. I stället kände jag aromer från kycklingbuljong och ingefära.

Min hade låtit hemkokt kycklingbuljong få sjuda i en kvart med ingefära, chili och vitlök. Därefter lät han det strimlade köttet från en färsk kyckling sjuda i buljongen.
Udonnudlarna fick koka i mycket generösa mängder lättsaltat vatten. När de var klara, hällde han av vattnet de kokat i ned i en bunke. Nudlarna sköljdes därefter i rikligt med kallt vatten, för att få bort all överflödig stärkelse. De kalla nudlarna värmdes sedan helt hastigt i sitt kokvatten, innan de skulle serveras.
Nudlarna lades i botten av rymliga skålar; kycklingbitarna fiskades upp ur sin buljong, och lades ovanpå dem. Därefter fylldes skålarna på med den heta buljongen, och alltsamman toppades med grovt strimlad salladslök.

Fantastiskt gott. Det är sådan här mat jag vill komma hem till i vinter, huttrande och ruggig efter ett par timmar vid bandyplanen.

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller, rosmarin och Västerbottensost

2011-11-18T06:00:00.000+01:00

I tisdags kväll skulle jag ut och äta med två vänner. Jag var inte hemma förrän klockan var närmare halv sex. Det första jag gjorde, när jag hängt av mig kappan, det var att slänga ihop en köttfärssås. Inte till kvällens middag, nej, så mycket tänkte jag inte curla familjen just den kvällen (även om det händer ibland, om sanningen ska fram). Köttfärssåsen var tänkt till lasagne kvällen därpå. Jag kanske är lite udda, men att komma hem till en färdig färssås, och bara behöva koka en bechamel, montera lasagnen och låta den tillagas i ugnen - det är för mig närapå snabbmat. Kanske för att jag saknar tidsuppfattning i köket?

Jag hade en idé kring hur jag stillsam ville variera köttfärssåsen. Det här är ju så nära standardmat man kan komma. Ibland måste man chocka sina smaklökar, om än utan större dramatik. Således blev det vare sig sardeller, kycklinglever, fänkål eller rökt sidfläsk som fick smaksätta denna sås. I stället tog jag rosmarin, trattkantareller i såväl färskt som torkat skick, vitt vin, lagerblad, och slutligen avsevärt mycket mindre av tomatkonserv än vad jag brukar. Resultatet blev, utan att överdriva, rent otroligt gott.

När jag handlade ingredienserna till lasagnen i söndags, ledde mig rosmarinen och trattkantarellerna till att välja Västerbottensost som smaksättare i såsen och som täcke på lasagnen. Detta var helt klart rätt val. Bèchamelsåsen kryddades dessutom med en gnutta muskot. Jag tycker det blir så gott.

Att saker och ting inte alltid blir som jag tänkt mig, och, att jag borde dubbelkolla att jag verkligen har hemma det jag tror mig ha hemma, det är en läxa jag säkert kommer att lära mig. I varje fall någon gång i livet. Dock inte denna gång. Av den enkla anledning att jag hade färre lasagneplattor kvart i paketet ärn jag räknat med, fick det bli en vid, men låg lasagne. Faktum är att det var riktigt bra att det blev så. Ibland kan det bli så stabbigt med för höga lasagner. Kanske är det, med andra ord, lika bra att jag ibland glömmer att dubbelkolla skafferiet?

Lasagne på nötfärs med vitt vin, trattkantareller,
rosmarin och Västerbottensost
1 kilo nötfärs
3 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
200 gram färska trattkantareller, finhackande
1 dl torkade trattkantareller, lätt smulade
olivolja
4 dl vitt vin
1 kruka rosmarin
2 lagerblad
salt, svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö
1 burk Mutti krossade tomater
12 lasagneplattor
1. Hetta upp olivolja i en gryta. Fräs schalottenlök och vitlök på låg värme, tills de mjuknat. Tillsätt den finhackade svampen, och låt den steka så att den släpper sin vätska.
2. Lägg i färsen; höj värmen, och finfördela den med en trägaffel medan den fräser. Krydda med salt och svartpeppar.
3. Tillsätt de smulade, torkade trattkantarellerna, rosmarin i hela kvistar, lagerblad, vitvin, rörsocker och tomatkonserv.
4. Låt såsen koka på låg temperatur i en timma. Tag av locket, och låt såsen därefter stå kvar och puttra på eftervärmen.
Béchamelsås med Västerbottensost
50 gram smör
3 msk vetemjöl
salt, vitpeppar och muskot efter smak
5 dl gammaldags mjölk
50 gram Västerbottensost till såsen
100 gram Västerbottensost till gratinering
1. Smält smöret i en kastrull. Drag kastrullen från plattan. Tillsätt vetemjölet, och häll över en deciliter av mjölken samtidigt som mjölet vispas ned.
3. Tillsätt sedan resterande mängd mjölk under fortsatt vispande.
4. Låt osten smälta ned i såsen medan den sjuder och tjocknar.
5. Krydda med salt, vitpeppar och muskot.
6. Montera lasagnen i en smord, vid ugnsform. Varva lasagneplattor, köttfärssås och béchamel i två lager. Avsluta med ett lager köttfärsås, och toppa med 100 gram riven Västerbottensost.
7. Tillaga lasagnen i nedre delen av ugnen på 200 grader i 30 minuter, eller tills osten fått fin färg.

Bara en vanlig gryta

2011-11-16T06:00:00.008+01:00

Det syns på de kvällsmurriga bilderna att det börjar bli vinter. Och - vet ni? Jag har, efter mycket frustration, kommit fram till att det är helt i sin ordning. Jag lever ett vanligt liv, med arbete, och stor familj. Jag kan inte vara hemma på vardagar och fota i dagsljus. Så ser verkligheten ut.

Ibland, när jag lagar vissa rätter, funderar jag på om de verkligen är värda ett blogginlägg. Den här grytan var ett sådant exempel. Först tyckte jag inte att den över huvud taget var värd att skriva om. Det som fick mig att ändra mig, var inte enbart att den blev så god, utan att den är så otroligt enkel att laga. Dessutom slog det mig, att det som är en vanlig gryta för mig, kanske inte nödvändigtvis är detsamma för alla andra.

Denna gången använde jag mig av det mellersta läget på vår Crock Pot. Jag tror det är en relativt korrekt jämförelse att beskriva denna temperatur som en motsvarighet till att ge grytan ett långsamt uppkok på spisen, och därefter låta den koka på låg värme. Givetvis hade det gått bra att långlaga grytan på lägsta effekten på Crock Poten, men nu råkade det vara så att jag tillredde den i söndags eftermiddag, och hade en bestämd tidpunkt då jag gärna ville at middagen skulle vara klar att servera.

Egentligen kunde denna gryta tjäna som ett exempel i en Sås-skola. Tillräckligt många har uttryckt ett önskemål om en sådan, för att jag skulle inse att detta är något jag absolut måste ta tag i. Men, det får kanske bli efter årsskiftet. Nu är det så mycket annat som väntar.

Just denna gång fick jag tag på högrev med ben. Jag gillar det och tycker det är roligare att laga grytor på det än på benfritt högrev, men vad gäller smaken, så är det förmodligen egalt vilken variant man råkar få tag på.

Något av det bästa med att laga till en så hör stor gryta, är att det räcker till två middagar åt oss. Det är ju trots allt så att grytor blir ännu godare, om de får stå några dagar.

En gryta på högrev med ben, morötter,
schalottenlök, champinjoner och rödvin
1,5 kilo högrev med ben, delat i stora bitar
smör till stekning
salt och vitpeppar
8 hela schalottenlökar, skalade
4 morötter, skalade och grovt delade
1 vitlöksklyfta, riven
200 gram champinjoner, halverade
3 lagerblad
4 dl rödvin
0,5 tsk rörsocker strö
3 msk vetemjöl
1 dl vispgrädde
1 tsk kinesisk soja
1. Hetta upp smöret i en gjutjärnsstekpanna
2. Bryn köttet i omgångar, så att bitarna får färg runtom. Krydda dem med salt och vitpeppar
3. Lägg köttbitarna i grytan tillsammans med, schalottenlökarna, vitlöken, morötterna och lagerbladen. Häll i rödvinet
5. Ställ in Crock Poten på mellaneffekt i tre timmar. Alternativt: koka upp grytan på spisen; sänk värmen till medeltemperatur, och låt puttra i uppemot tre timmar.
6. Lyft ut köttet och grönsakerna med hjälp av en hålslev, och lägg dem i en bunke.
7. Pudra över vetemjölet med hjälp av en liten sil; en matsked åt gången. Vispa under tiden flitigt med en visp, så löser sig vetemjölet fint i vätskan.
8. Tillsätt grädde och soja, och låt såsen koka upp och småputtra någon minut.
9. Smaka av såsen, och tillsätt sedan köttet och grönsakerna.
10. Servera gärna grytan med pressad potatis.

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili

2011-11-14T06:00:00.001+01:00

Nej, jag kan inte få nog av kycklingsoppa. Jag tycker helt enkelt att det är något av det bästa man kan äta till middag, i synnerhet nu, när det milda hösvtädret slutligen börjat ersättas av mer vintriga temperaturer. I veckan som gick blev det en variant med risoni, borlottibönor och en gnutta chili. En någorlunda ny soppvariant, som fick en annan textur tack vare pastan och de genom min tillagningstekning ordentligt mjukkokta bönorna.

Risoni är, för de av er som mot förmodan inte känner till det sedan tidigare, sådana här små riskornsliknande pastagryn. Vad risonin gör, är att läcka stärkelse, så att soppan närmast reder sig själv. Dessutom lät jag borlottibönorna koka med ända från början, så att de blev mjuka, och närmast upplästa. Själv har jag ibland rett soppor med just mixade bönor, så detta var en i allra högsta grad medveten strategi från min sida.

Chilin, det var en eftergift för de vuxnas smaklökar. Barnen uppskattade det inte, men ibland tillåter jag mig att vara en smula egoistisk. De fick fiska upp kycklingbitarna och bönorna ur soppan.

Bladpersilja, parmesan och extra svartpeppar är givna tillbehör när jag äter kycklingsoppa. Dagen till ära fanns det dessutom alldeles nybakade baguetter att tillgå. Som så många andra soppor, smakar även denna närmast ännu bättre dagen efter. Givetvis blir upplevelsen en annan om man inte har tillgång till hemkokt kycklingbuljong, men pröva för all del att laga soppan ändå. Det här är strålande höstmat, helt klart.

Kycklingsoppa med risoni, borlottibönor och en gnutta chili
finstrimlat kött från en kyckling på 1,4 kilo(cirka 700 gram)
1 stor gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, rivna
1 liten, torkad pepparfrukt
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti coctailtomater
0,5 dl risoni
1 burk borlottibönor, väl avrunna
salt, svartpeppar
1 tsk rörsocker
0,5 dl finhackad bladpersilja
mer svartpeppar, samt långlagrad parmesanost, till serveringen
1. Hetta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
2. Fräs gul lök, vitlök och chili, tills löken mjuknat, utan att den tar färg.
3. Tillsätt kycklingbuljong, tomatkonserv och risoni. Koka upp, och låt därefter soppan koka på medelvärme i cirka 10 minuter, tills risonin mjuknat. Tillsätt borlottibönorna redan i detta skede, om du vill att de ska bli mosiga.
4. När risonin mjuknat, tillsätt kycklingköttet och borlottibönorna, om du föredrar fastare bönor. Låt soppan småkoka i to minuter, tills kycklingen är hullständigt tillagad.
5. Smaka av soppan med salt, svartoeppar och rörsocker.
6. Servera soppan med bladpersiljan och parmesanosten.

Ragu på långlagad oxlägg med pappardelle (en återbloggning, inför fars dag)

2011-11-12T15:11:00.005+01:00

Kära läsare!
Jag publicerade en hel del riktigt bra recept under min tid på alltommat.se. Den bloggen är nu nedstängd, men inläggen förtjänar att finnas kvar och jag vet att många av er dessutom (av olika skäl) aldrig läste dem.
Jag kommer med jämna mellanrum återpublicera inlägg. Så är nu fallet med denna fantastiska, långlagade ragu på oxlägg, som vi njöt av tidigt i somras. Den passar precis lika bra, om inte bättre, nu i höstmörkret. Kanske passar den särskilt bra att bjuda på imorgon,för att fira alla Fäder runtom i landet? Håll tillgodo.
Inlägget publicerades ursprungligen 20110607.

I tisdags fick slow cookern arbeta igen. Min man hade köpt oxlägg, och vi var helt eniga om att det var en ragu den skulle användas till. Det blir så fantastiskt gott att laga till ragu på långlagat kött, och oxläggen med sitt ben och sin märg ger en alldeles särskilt djup smak till ragun.

Jag bottnade grytan med en soffritto. Ända sedan jag såg på Jamie Olivers 30 minute meals hur han snabbt mixade ihop sin soffritto i mixern, har jag varit en härmapa och gjort likadant. Ovanpå soffritton placerades ett stort lagerblad, och en snörad bukett av restörter; salvia och timjan, som fanns kvar från tidigare övningar i köket. Till detta lades rödvin, krossade tomater, salt, svartpeppar och en gnutta rörsocker. Därefter var det bara att lägga på locket, slå på slow cookerns timer, och låta tilagningen ha sin gång.

När köttet var klart, plockade jag upp det ur grytan. Detta var en utmaning i sig; som vanligt när det kommer till riktigt långlagat kött. Läggen var så mjuk och mör att den hade kollapsat i gryta, om jag inte använt oss av hålslev. Jag repade isär köttet med två gafflar, lade tillbaka det i grytan, tillsatte trippelkoncentrerad tomatpure och lät alltsamman koka ihop, medan pastan blev klar. Därefter monterade vi alltsamman, hällde upp det på ett stort fat, och beskådade mycket nöjda den fantastiska måltid jag med ytterst liten ansträngning skapat.

Detta är en rätt som inte skäms för sig i något endaste sammanhang. Man skulle utan tvekan kunna kalla det tisdagslyx. Vi serverade vår ragu och pappardelle med svartpeppar, parmesanost och ett glas av vardagsfavoriten
Villa Puccini (nr 32417) .

Edit 111116: För den som inte har en Crock Pot, rekommenderar jag att ställa in oxläggen och övriga ingredienser i en stekgryta med lokk på, i kall ugn. Sätt ugnstemperaturen på cirka 80 grader, och låt oxläggen långlaga i 8 timmar. Följ därefter samma instruktioner som när köttet tillagats klart i Crock Poten.

Långlagad ragu på oxlägg med pappardelle
1,2 kilo oxlägg
salt och svartpeppar
olivolja
1 gul lök
1 morot
1 stor selleristjälk
4 vitlöksklyftor
1 stort lagerblad
en bukett av timjan och salvia, ihopsnörd
1 dl rödvin
1 burk Mutti krossade tomater
2 tsk råsocker
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1. Krydda läggen på ömse sidor med salt och svartpeppar.
2. Mixa soffritton; gul lök, morot, selleri och vitlök, till ett fint hack i en matberedare.
3. Ringla olivolja i botten av grytan, lägg i soffritton i botten, tillsätt lagerbladet, örtbuketten och köttet.
4. Häll i tomatkross och rödvin, och strö över råsockret,
5. Lägg på locket, och ställ in Crock Poten på 6 timmar på lägsta effekt.
6. Plocka upp köttet då tiden är ute.
7. Rensa bort ben och fett, och dra isär köttet i småbitar med hjälp av två gafflar.
8. Lägg tillbaka köttet i såsen i grytan, tillsätt tomatpurén och blanda väl.
9. Låt ragun småkoka medan pappardellen blir färdig.
10. Låt pastan rinna av ordentligt, och blanda den sedan genast med ragun.
10. Häll upp alltsamman på ett rymligt fat. Servera med svartpeppar, och rikligt med parmesanost.

Jag tog en genväg

2011-11-11T06:00:00.001+01:00

När man känner sig fredagstrött redan på en onsdag, då vet man varthän resten av veckan barkar. Precis så var det för mig i onsdags, och det är inte utan att jag kände mig en smula förskräckt infört tanken att härda ut i ytterligare två dagar. Kanske är det chocken över att det varit så mulet och mörkt? Jag känner mig alls inte utvilad, trots att jag rimligen borde vara det. Jag arbetade endast en dag under föregående vecka, och var höstlovsledig resterande tid.

Hur trist denna brist på energi än må vara, så sporrade det mig åtminstone till att fundera ut en middag med en genväg. Jag kallar det fredagsmat, helt enkelt därför att det kvalar in i gruppen mat som är lite lagom krävande, den tröttaste kvällen i veckan. Visserligen tycker jag inte det är särskilt besvärligt att kalljäsa en deg (det vet ni, för det återkommer jag ständigt till), men det finns dagar då det är förbaskat bekvämt att bara plocka till sig något som någon annan bakat.

Just den här typen av stora, platta pitabröd, var det väldigt längesedan jag åt. De är otroligt goda i all enkelhet, och de har dessutom en föredömlig innehållsförteckning, bestående av mjöl, vatten, jäst, salt och socker. Inte konstigare än så. Laga till en enkel och snabb köttfärsröra, bred den på bröden, och låt dem tillbringa några korta minuter i ugnen. Smula därefter över fetaost och hackad bladpersilja, om du så önskar, och du har en såväl god som enkel måltid.

Bortsett från att bordsskicket hos vissa lämnade minst sagt en hel del att önska, så var hela familjen nöjd med måltiden. "När kan vi äta den här goda maten igen?", frågade yngste sonen. Ni förstår väl att mitt modershjärta klappade lite extra, efter den komplimangen?

Kryddig nötfärsröra på pitabröd, med feta och bladpersilja
1 stor gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, rivna
olivolja
600 gram nötfärs
salt, svartpeppar
2 msk torkad mynta
1 msk milt paprikapulver
0,5 tsk starkt paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 burk Mutti krossade tomater1 tsk rörsocker strö

2 msk trippelkoncentrerad tomatpuré
0,5 dl vatten
0,5 dl finhackad bladpersilja
2 paket stora, platta pitabröd
1. Sätt på ugnen på 225 grader.
2. Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna, och fräs lök och vitlök mjuka, utan att de tar färg.
3. Tillsätt nötfärsen, och finfördela den i stekpannan med en gaffel, medan den bryns.
4. Strö över de torra kryddorna, och låt dem fräsa med färsen.
5. Tillsätt tomatkonserv, rörsocker, tomatpuré och vatten; blanda alltsamman väl i stekpannan.
6. Låt såsen puttra i fem-tio minuter på låg värme. Blanda till sist ned bladpersiljan.
7. Fördela såsen på sex-åtta pitabröd, och tillaga dem i ugnen i 2-3 minuter.
8. Servera med smulad fetaost och finhackad bladpersilja. Våra barn tyckte det var gott med gräddfil till.

Några ord om konsten att laga en sås

2011-11-09T06:00:00.001+01:00

För några veckor sedan stekte jag fläskkotletter till middag; rakt upp och ned, utan krusiduller. Det var tillbehören som skulle spela huvudrollerna. Precis som förra året lagade min man tidigare i höstas en chutney på gröna tomater och rabarber. Denna typ av chutney är helt fantastisk tillsammans med fläsk, eller varför inte anka? En ytterst ordinär vardagsmiddag i oktober förvandlades till en festmåltid, tack vare att de saftiga fläskkotletterna serverades med chutney och en liten sås på torkade trattkantareller, vitt vin och vispgrädde.

När jag stod och snabbt slängde ihop såsen i fråga, tänkte jag som så ofta på en viss hemkunskapslektion i nionde klass. Jag tänker ganska ofta på just denna lektion. Faktum är nämligen att jag har hemkunskapen att tacka för en hel del.

Vår hemkunskapslärarinna på högstadiet var inte någon leende matmor med förkläde kring midjan och solsken i blick. Nej, hon var en läderartat brunbränd, plågsamt mager och minst sagt sarkastisk kvinna. Hon log aldrig, hon luktade starkt av tobaksrök, och hon drog sig inte för att offentligt håna de i klassen som gjorde misstaget att vid handuppräckning erkänna att de drack standardmjölk och inte hade margarin på smörgåsen; stick i stäv med de i slutet av 1980-talet förhärskande kostråden.

Dessa föga tilltalande egenskaper till trots, lyckades hon verkligen lära oss grunderna för matlagning. Vi gick igenom det mesta: hur man steker, hur man kokar och hur man lagar mat i ugn. Vid flera tillfällen fick vi inför varandra visa upp hur väl vi behärskade dessa olika områden. Det tillfälle som etsat sig fast i mitt minne, var när vi fick stå i en vid ring kring en av spisarna, varefter vi en och en fick gå fram och visa att vi kunde klara av att utföra en klimpfri toppredning med potatismjöl.

Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att beskriva ett traumatiskt minne; snarare tvärtom. Dessa undervisningsmoment, då vi fick visa att vi tagit till oss undervisningen i praktiken, präglades av allvar, och respektfull uppmärksamhet. Faktum är, att så vitt jag kan minnas, så tyckte vi allesamman att hemkunskapen var ett väldigt roligt ämne.

Toppredning, bottenredning eller torredning?. Vi fick frågor på det skriftliga provet, där vi skulle svara vilken metod för redning som var bäst lämpad för olika maträtter. Jag kommer aldrig att glömma frågan som avgjorde att jag fick alla rätt på det skriftliga hemkunskapsprovet:

"Gästerna har precis satt sig vid bordet, middagen ska serveras. Då upptäcker du att såsen i kastrullen är för lös. Vad gör du?"

Svaret var: "Jag rör ned en äggula".

Konsten att reda en sås, är i sanning en konst. En konst i utdöende, skulle man kunna tillägga, och man vill låta lite dramatisk. Vem behöver idag veta hur man reder en sås, när mataffärerna svämmar över att smaksatta mejeriprodukter, färdiga såser i burkar och byttor, samt torkade såser i påsar? Kanske är jag bara fånigt pretentiös, när jag skriver att jag är stolt över att vara grym på att laga till såser? Det må i grund och botten vara vara en basnivå av kunskap i köket, men det är i mitt tycke i dagens läge ändå det som skiljer agnarna från vetet.

Visa mig hur du reder dina såser, och jag sa säga dig vilken typ av matlagare du är. Kan man säga så? Jag säger så.

Ännu en fantastisk senap

2011-11-08T06:00:00.001+01:00

Medan jag fortfarande bloggade på alltommat.se, berättade jag om den dijonsenap smaksatt med grönpeppar som min man köpte med sig från ett besök i Madrid tidigare i höstas. Det är en fantastisk senap, som jag aldrig sett i Sverige. Vi får äta den andaktsfullt, och hoppas att den räcker länge.

Upptäckten av denna senap ledde i sin tur till en god stunds botaniserande på Mailles hemsida, där det förefaller finnas en aldrig sinande uppsjö av varianter på smaksatt senap. Bloggvännen Brysselkakan, hon som hjälpte mig att bli ägare till min nya patéform, var också vänlig nog att köpa med sig en av de senapssorter jag suktat efter:

Dijonsenap med dragon.

Hur underbart som helst, och bara genom att provsmaka den som den är kan jag konstatera att den kommer smaka alldeles sagolikt gott tillsammans med min favoritkorv Toulouse. Är det någon av er som läser här som sett dessa senapssorter i butik här i Sverige? Jag hoppas givetvis kunna få tag på dem utan att behöva lämna landet. Tips emottages tacksamt.

Petite blanquette de poulet a l'estragon

2011-11-07T06:00:00.005+01:00

När vi flög hem från London köpte vi med oss ett nummer av Jamie Oliver's mattidning som reselektyr. Jag kan inte annat än framhålla denna tidning som både snygg, läsvärd och inspirerande. Den hårt arbetande fyrabarnsfadern håller onekligen en hög lägstanivå på det han sätter sitt namn på.

Numret i fråga höll genomgående hög klass, och inspirerade oerhört. Det blev en värdig avslutning på en matspäckad långhelg. För att nu inte driva iväg från ämnet, ska jag se till att komma fram till vad det faktiskt var jag ville berätta, nämligen att jag i tidningen i fråga fick ett stiligare namn på den typ av kycklinggryta som jag med förkärlek lagar vintertid.

Olika varianter på fricassé med dragon har en självskriven plats i vårt kök. Medge att det låter betydligt elegantare och mer imponerande att presentera rätten som petite blanquette de poulet a l'estragon? Det är en underbar gryta, med en fantastiskt mild och samtidigt djup smak. Tillagad med generösa mängder vitt vin, och den finaste hemkokta kycklingbuljong; sista gnuttan citrontimjan från krukan i trädgården, och lagerblad från buketten vi köpte på Borough Market, som hänger på tork i taket.

Fricassén fick en fin syrlighet av citronsaft, som jag varsam balanserade mot de i vinäger inlagda dragonblad jag smaksätter med. Ända sedan Bendel tipsade om denna produkt, har de varit en räddare i nöden när vi behöver smakrik dragon. Dragon i kruka är helt enkelt bortkastade pengar. Det blir grönt i grytan, men smakar inte ett dugg.

Om du saknar tillgång till hemkokt kycklingbuljong, rekommenderar jag att du blandar mjölet till redningen med lika delar rumsvarmt smör, till en beurre manié, som du sedan vispar ned i buljongen. Det ger en fylligare smak till såsen.

Kan man kanske kalla denna gryta söndagsmatlagning, när den är som bäst? Jag tror faktiskt det. Det är när jag äter sådana här grytor, som jag tänker tanken att kyckling kanske är absolut godast när den fått koka? Sedan minns jag sommarens fantastiska, grillade kyckling, och inser att var sak har sin tid.
Nu är det gryt-tid, helt enkelt. Fler kycklinggrytor lär det bli här framöver.

Kycklingfricassé med vitt vin och dragon
2 kycklingar på ca 1,3 kilo
smör och olivolja
salt och vitpeppar
1 stor morot, grovt tärnad
1 stor gul lök, grovt hackad
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 stor stjälk selleri, grovt hackad
200 gram champinjoner, kvartade
4 dl vitt vin
2 lagerblad
en liten bukett aromatisk timjan
4 dl hemkokt kycklingbuljong
2 msk vetemjöl
2 äggulor
1 dl vispgrädde
saften från 0,5 citron
3-4 tsk dragonblad i vinäger, hackade
1. Stycka loss lår och bröst från kycklingarna, och dela dem mitt itu. Själva föredrar vi att också dra av skinnet. Frys in skroven med vingarna till ett buljongkok.
2. Hetta upp olja och smör i en gjutjärnsgryta, och bryn kycklingdelarna runtom, i omgångar. Krydda med salt och peppar, och lägg åt sidan i en skål.
3. Lägg mer smör i grytan, och fräs lök, vitlök, morot och selleri på låg värme tills de mjuknat.
Tillsätt champinjonerna, och låt dem fräsa med, tills också de mjuknat.
4. Häll i vinet, och låt det koka tills hälften återstår.
5. Lägg i kycklingdelarna, lagerblad och timjan, och häll över buljongen. Lägg på locket, och låt koka på låg värme i uppemot en timma.
6. Plocka upp kycklingbitarna och grönsakerna med en hålslev.
7. Sikta ned mjölet i buljongen under flitigt vispande. Vispa samman äggulor och grädde, och blanda ned.
8. Värm på såsen, och smaka av med citronsaften, dragon, sam mer salt och peppar.
9. Lägg tillbaka kycklingdelarna och grönsakerna i grytan, och värm på den.
10. Servera med pressad potatis.

Ett gästspel i advent

2011-11-05T06:00:00.002+01:00

Under december månad kommer ni kunna läsa blogginlägg skrivna av mig för Dansukker. Vi är ett antal matbloggare som blivit tillfrågade om att samarbeta med dem, och resultatet kommer ni alltså kunna ta del av i advent. Jag återkommer givetvis med fler detaljer när det börjar närma sig. Själv är jag riktigt nöjd med mina alster, och det var faktiskt otippat kul att plocka bland rekvisita och porslin, för att försöka skapa adventsstämning redan i början av oktober.

Den största utmaningen för mig var att jag blev tillfrågad specifikt om att skapa några recept på saker som går att göra för barn. Jag är inte alltid så bra på att rent praktiskt ha med alla fyra barnen i köket. Som tur är gick det riktigt bra. Faktum är att det gick såpass smärtfritt, jag ser detta som ett så kallat utvecklingsområde. Vi får väl se hur det går.

SMASKENS finns alltid där

2011-11-04T06:00:00.005+01:00

Jag har glömt att informera er om att v,i i samband med relanseringen, såg till att ordna en mobilanpassad version av SMASKENS. På så vis har ni mig alltid till hands, även i mataffären.

SMASKENS nya design är också anpassad för att fungera iPad-format. För mig är iPaden en bra köksdatorn, när jag behöver ha till gång till alla mina recept.

Mycket nöje!

En vinbärssylt

2011-11-03T06:00:00.002+01:00

Som jag skrev i måndags (publiceringen av detta inlägg blev inte riktigt som planerad), så ville jag göra något annat än en variant på cumberlandsås som tillbehör till patén. Detta öppnar upp för en smula kuriosa. Att jag över huvud taget började experimentera med egna varianter på sagda sås, det tog sin början när jag läste om Anna Billings havtornscumberlandsås; ett gästspel på Taffel, innan hon började blogga på Skånska Skafferiet. Man kan faktiskt säga att det var katalysatorn, som fick mig att börja laga egen paté (här har du förresten en paté utan lever, Fröken Dill!).

Sedan tidigare hade jag vinbär i frysen, som jag köpt för något för länge sedan glömt ändamål. Det är en ren välsignelse för alla oss som saknar tillgång till bärbuskar, att det numera finns trädgårdsbär att tillgå i frysdiskarna.

Röda vinbär, citronsaft, Eau-de-Vie och ljust muscovadosocker. Inte svårare än så. En otroligt god, syrlig sylt blev resultatet av detta hopkok; en sylt som fick ha kvar hela bären. Jag motstod framgångsrikt min förhärskande svaghet för att göra coulis, och det var helt rätt beslut. Sylten har smak och struktur, och förhöjde patéupplevelsen avsevärt.

En rolig detalj är också att den till sin mängd är så väl avpassad just för ändamålet. När patén tog slut, var också syltburken renskrapad.

Kan man använda den här sylten till något annat?, undrar ni kanske. Självklart kan man det. Den lär garanterat vara riktigt fin tillsammans med hemlagad vaniljglass, för att ta ett exempel. Servera då gärna sylten ljummen. En lyxefterrätt, om något.

Vinbärssylt till både glass och paté
225 gram röda vinbär
0,5 dl nypressad citronsaft
0,5 dl Eau-de-Vie
1 dl ljust muscovadosocker
1. Blanda samman ingredienserna i en kastrull.
2. Låt sylten puttra på medelvärme rör om emellanåt.
3. Tag kastrullen från plattan när sylten reducerat och börjar ge ett segare intryck.
4. Häll genast sylten i en väl rengjort glasburk, och förslut. Förvara i kylskåp.

...och nu är jag i Göteborg

2011-11-02T12:00:00.000+01:00

Ja, inte när jag skriver detta, men, när ni läser. Jag tillbringar några dagar i Göteborg tillsammans med våra två äldsta barn, så här på höstlovet. När jag besöker staden jag föddes i, växte upp i och sedan lämnade till förmån för huvudstaden, då njuter jag främst av min mammas hemlagade. Vid detta besök ska jag emellertid göra slag i saken, och ta mig en lunch på Gourmet Korv.

Många gånger har jag spanat in i den lilla lokalen, mest lik ett hål i väggen, när jag stått och väntat på spårvagnar på hållplatsen mitt över gatan. I måndags kväll twittrade en annan exil-göteborgare, Alice Brax (@braxonfood) från årets Restauranggala, och nämnde Gourmet Korv i en tweet. Den påminnelsen tackar jag för. Nu är det hög tid för ett besök. Mina korvälskande barn lär definitivt inte bli ledsna när jag introducerar detta som en av många matrelaterade aktiviteter under höstlovet.

Om en månad smäller det

2011-11-01T06:00:00.004+01:00

Bilderna i detta inlägg är lånade.

Om exakt en månad publiceras det första blogginlägget för 2011 års version av adventskalender på SMASKENS. Jag hoppas att ni är många som ser fram emot detta, för det gör jag. Trots att jag vet hur arbetsamt och stundtals stressigt det kan bli, så förmår ja inte att avstå från denna tradition, som 2011 går in på sitt fjärde år. Tack vare mitt initiativ senhösten 2008 har jag experimenterat fram många familjefavoriter.

Det är med dessa i åtanke jag sannolikt kommer att lyfta fram några särskilt populära alster från tidigare säsonger, sådana godsaker som förtjänar att kallas SMASKENS adventsfavoriter. Vissa saker år bara alldeles för goda för att hänvisas till en plats långt bak i arkivet.

Kanske är det någon av er som har en alldeles egen sådan favorit från tidigare år? Skriv i så fall gärna en kommentar och berätta vad det rör sig om. Och, om det skulle vara så att någon har en önskan, eller en idé, eller kanske ett eget favoritrecept att dela med sig av, så tveka inte att uppmärksamma mig på det. Kanske kan jag dra nytta av er kreativitet, å allas våra vägnar? I så fall gäller regeln äras den som äras bör, givetvis; fattas bara annat.

Jag råkar dessutom ha ett flertal idéer från tidigare adventsomgångar; sådant som av olika skäl inte hanns med eller blev aktuellt att pröva. Dessa ska jag också försöka hinna med i år. Jag ser fram emot advent. Det gäller att njuta i fulla drag, för i grund och botten är det just tiden fram till jul som är den härligaste. Om man bara har tid att njuta av den.

Lantpaté - den perfekta fredagsmaten

2011-10-31T07:15:00.004+01:00

Det var dags för paté igen. Äldste sonen har vid flera tillfällen frågat när vi ska äta denna rätt som står främst bland hans favoriträtter. Nu är säsongen helt rätt för denna typ av mat, och faktum är att hans påminnelse kom som en skänk från ovan. Jag och min man hade redan utbytt åsikter om att vi behöver få in nya rutiner för våra fredagar.

De av er som läst här ett tag vet att vi har en fredagsvana som vi med få undantag håller fast vid. Nu är det ju ändock så, för de flesta av oss, att fredagskvällen är den tyngsta av veckans kvällar. Man är minst sagt trött. Man är hungrig. Tanken vi fick är att försöka se till att underlätta för oss själva, genom att både planera och tillaga fredagarnas middagar i förväg. Det är helt enkelt väldigt skönt att bara kunna plocka fram något färdigt ur kylskåpet.

Det kanske inte låter så snabbt och enkelt för er, när jag beskriver hur jag tillagar paté. I ärlighetens namn så ska jag erkänna att jag lät det ta sin tid. Jag syftar på när jag i godan ro lagade till denna lantpaté, i torsdags kväll. Arbetet förlöpte stillsamt och njutningsfullt. Jag hackade, fräste, mixade och vispade. Dofterna steg i köket. Faktum är att det räcker med att jag plockar fram min fina patéform, för att jag ska bli på oerhört gott humör.

Enda smolket i bägaren var att jag inte hade haft möjlighet att införskaffa riktigt bacon. Jag tittade faktiskt på pancettan i charken på vår lokala ICA-butik, som ett tänkbart alternativ men - tro det eller ej - den var alldeles för mager. Därför fick det bli vanligt bacon denna gång. Jag får helt enkelt ta och köpa mig ett litet lager med finbacon för patébruk, och förvara i frysen, när behovet dyker upp.

När jag sent i torsdags kväll ställde ut patéformen på altanbordet, för att den skulle få stå och svalna över natten, kände jag mig så där fånigt nöjd med mig själv som jag nog egentligen bara gör när jag vet att jag är steget före. Jag kände mig bara aningen mer nöjd när vi skar upp patén på fredagskvällen, och dukade fram dess tillbehör.

Vilka är då dessa tillbehör? För oss handlar det alltid om syltlök, cornichoner, nybakade surdegsbaguetter, smör i stora lass samt någon variant av cumberlandsås, nästan alltid hemlagad. Jag prövade en ny sorts sås denna gång, som fick puttra på spisen medan jag ägnade mig åt att hantera de ingredienser som krävs för att en paté i mitt tycke ska bli riktigt lyckad. Receptet på såsen kommer senare i veckan.

Säga vad man vill, men att sätta en deg på kalljäsning, baka ut och baka av några baguetter, och därefter skära upp redan färdig paté - det är i mitt tycke något av det enklaste i middagsväg jag kan komma på, en fredagskvälll i slutet av oktober.

Lantpaté - andra versionen
150 gram bacon
100 gram färska trattkantareller, mycket finhackade
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, rivna
smör till stekning
0,5 dl Eau-de-Vie
1 ägg
2 msk vetemjöl
1 dl crème fraishe
0,5 dl finhackad bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram färskt sidfläsk, mycket fint tärnat
2 tsk salt
svartpeppar
1. Sätt ugnen på 150 grader.
2. Stek trattkantarellerna i smör i en stekpanna, och lägg dem åt sidan.
3. Fräs schalottenlök och vitlök i generöst med smör. Tillsätt Eau-de-Vie, och låt det koka in nästan helt.
4. Putsa kycklinglevern. Mixa den i en mixerkanna tillsammans med ägge, vetemjöl, crème fraishe, bladpersilja och lökfräset.
5. Blanda fläskfärsen med det finhackade sidfläsket i en rymlig bunke. Krydda med saltet, och med svartpeppar efter smak.
6. Tillsätt de stekta trattkantarellerna och kycklingleverblandningen, och blanda därefter alltsamman med hjälp av elvisp på lägsta effekt.
7. Klä en patéform eller annan avlång form med baconskivorna. Häll ned patésmeten, drag sedan försiktigt med en gaffel genom smeten för att komma åt eventuella luftbubblor.
8. Vik över baconet, och lägg på locket på patéformen, eller täck ugnsformen med alufolie.
9. Ställ formen i vattenbad i nedre delen av ugnen, och tillaga i 1 timma och 15 min.
10. Låt patén svalna, och tag sedan upp den ur formen. Linda in den i plastfolie, och förvara i kylskåp; minst ett dygn, men gärna två. Den är ärligt talat godast efter två dygns mognad.

Min senaste förälskelse

2011-10-30T14:38:00.002+01:00

Jag har en i Bryssel boende bloggvän, som bloggar under namnet Brysselkakan. Hon är en alldeles förträffligt trevlig bloggbekantskap, som bara är ett av många bevis på hur många intressanta personer livet berikats med genom att jag bloggar.

Denna hjälpsamma och generösa kvinna erbjöds sig för några veckor sedan att hjälpa mig i min nöd. Jag hade hittat en fantastiskt fin patéform i stengods, från Le Creuset, och mina eftersökningar visade att det föreföll vara omöjligt att få tag på en sådan i Sverige. När jag vid ett tidigare tillfälle skrev om smaksatt dijonsenap, och vilka sorter jag suktar efter, då erbjöd hon sig att hjälpa mig också med detta.

I går träffades vi, och hon var lika trevlig i verkligheten som på bloggen. Som tur var verkar hon tycka detsamma om mig.

Nu sitter jag här och tittar förälskat på det senaste tillskottet i min Le Creuset-familj. Chockerande billig var den, dessutom. Det går inte att låta bli att njuta meningen på kartongen, "Terrine à foie gras et sa presse". Så mycket gåslever lär det inte bli fråga om, men en patéform i den här storleken, med tillhörande presslock, kommer fylla sin funktion här hemma; var så säkra.

Fredagsmat: en röra på mezeyoghurt, rostad blomkål, hasselnötter och spiskummin

2011-10-28T06:00:00.001+02:00

Det här är ett tappert försök att återskapa den fantastiska lila röran vi fick som tilltugg på restaurang NOPI, i London, i början av september. När vi fick våra menyer, ställdes också en skål med surdegsbröd och en skål med detta fantastiska innehåll på vårt bord.

Jag är väl som matbloggare inte direkt känd för mina vegetariska recept, men det hindrar mig inte från att lyfta fram ett sådant här tilltugg, som i mitt tycke inte bara är en liten förrätt, utan också en perfekt rätt om man till exempel vill servera plockmat som fredagsmat.

På en bord med plockmat i meze-stil skäms inte denna vegetariska röra för sig; inte ett dugg. Pröva själv, så får du se.

En röra på mezeyoghurt, rostad blomkål,
hasselnötter och spiskummin
300 gram små blomkålsbuketter, och små bitar av blomkålsstjälken (motsvarar ett huvud på cirka 500 gram)
olivolja
1,5 dl mezeyoghurt
30 gram (ca 0,5 dl) rostade, finhackade hasselnötter
0,5 tsk spisumminfrön, mortlade
salt, svartpeppar
0,5 tsk flytande honung
1. Rosta blomkålsbuketterna med lite olivolja på 200 grader i en ugnsform, i 10-15 minuter, tills de mjuknat och fått lite färg.
2. Låt blomkålen svalna till rumstemperatur.
3. Blanda mezeyoghurt med hasselnötter, spiskummin och honung.
4. Rör ned blomkålen i yoghurtröran. Det gör inget om den delvis går sönder. Smaka av med salt och svartpeppar, och mera honung, om du så önskar.
5. Servera röran med grissini, små bitar av surdegsbröd, FinnCrisp, eller på lätta dinkelkex.

Ketchupeffektens efterskalv

2011-10-27T18:43:00.001+02:00

Jag hade helt ärligt inte kunnat föreställa mig att blogginlägget jag skrev igår kväll skulle få ett fullt så omfattande genomslag. Detta speglar i sig inte bara aktiviteten i matbloggosfären, utan också hur förödande det är att inte hålla sig inom ramarna för god bloggton.

Det finns gränser vad som är ett adekvat beteende om man utnyttjar sociala medier som en kommunikationskanal.

Nu har Matilda gjort en pudel. Det är i sig positivt, men det handlade aldrig enbart om mig. Det handlade lika mycket om en raljant och otrevlig ton mot mina läsare, och mot andra matbloggare. När detta levereras av en Pr/Marknadschef, då är det inte underligt att effekten inte låter vänta på sig.

Nu ska vi äta middag. I kväll blir det spagetti och hemkokt tomatsås. Om någon undrar, så kan jag svara: ja, såsen är faktiskt tillagad på Muttis krossade tomater. Tro det eller ej.

Hur tänkte du nu, Matilda?

2011-10-26T21:21:00.005+02:00

Jag fick i eftermiddags en kommentar under ketchupinlägget från i söndags, som innehöll en länk. Jag följde länken, och det som stod att läsa i blogginlägget länken ledde till, förvånade mig mycket.

Matbloggosfären kännetecknas i hög grad av en god stämning, och en tillåtande atmosfär. Vad som stod i inlägget i fråga var så långt god stämning och tillåtande atmosfär man kan komma. Så här skriver Matilda Mondolfi, på bloggen Matildas Matparadis.se:

"Lite tragikomiskt och löjligt när en matbloggare: "smakens.nu" och andra matbloggare tillsammans diskuterar den enes recept på makens ketchup och påstår att Heinz är det enda rätta(förutom mannens hemlagade ketchup?! med bl.a smör?! i) och att Mutti -Ketchup, inte smakar något. Antingen har de fel på smaklökarna eller så är de konservativa ut i fingerspetsarna och kör racet inbördes beundran, så jag tar det igen:

Ingen och då menar jag ingen, på den svenska marknaden, vad gäller ketchup innehåller hela 2,2 kg solmogna tomater, helt GMO-fri, utan tillsatser dessutom innehåller Mutti tomatketchup hela 68% tomat jämfört med Heinz 55 %, ; ja , ni kan läsa resten själva. Att påstå att Mutti Tomatketchup inte smakar något och kommer vara ute från hyllorna snart i butikerna är att , få se sig själv bita sig i tungan. De som vill äta en schysst och GMO-fri ketchup med garanterat 100% italienska, solmogna tomater kommer alltid välja Mutti framför Heinz, oavsett vad Smaskens.nu och hennes matbloggs-polare tycker."

Vem är då Matilda Mondolfi, som tyckte så illa om mitt ketchupinlägg, att hon kände sig nödgad att formulera sig på detta sätt? Jo, hon är, som ni kan se nedan, PR/Marknadschef på Matric Italgross, som har generalagentur för Mutti i Sverige.

Anser inte PR/Marknadschefen att man får lov att ha åsikter om deras produkter? Har inte mina läsare rätt att i kommentarsfältet på min blogg yppa sina spekulationer kring produkters eventuella livslängd i butikernas sortiment?

När jag insåg vem som låg bakom blogginlägget, blev jag mycket besviken. Jag har i alla år framhållit Muttis utmärkta produkter i god dager, skrivit uppskattande om dem, och omnämnt dem i otaliga recept. Jag har skrivit om dem så ofta och så odelat positivt att jag inte hade varit förvånad om någon har trott att jag var sponsrad.

Nu råkar det alltså vara en av Muttis produkter, som inte faller mig i smaken. Då kallas mitt blogginlägg, där jag ger uttryck för min personliga smak för "lite tragikomiskt och löjligt".

Det enda som är tragikomiskt och löjligt, det är möjligtvis hur en PR/Marknadschef, en representant för Matric Italgross, gör en fundamental vurpa i sin användning av sociala medier som marknadsföringskanal.

Man upphör aldrig att förvånas.

Långlagad nötbog, med många smaker

2011-10-26T06:00:00.002+02:00

Ibland känns det som jag har prövat att långlaga det mesta. Oftast handlar det om en kötbit, diverse kryddor, någon tomatprodukt och vin. Även denna gång hamnar rätten i fråga inom detta smakspektrum, men jag lyckades faktiskt åstadkomma en aningen ny variant som skiljde sig lite från tidigare äventyr.

Själva nötbogen är i sig en oerhört tacksam styckningsdetalj. Jag gillar den verkligen skarpt. Tidigare har jag använt den mest i grytor. Nu var det hög tid att långlaga den i helt skick. Upplägget var ända från första början att resultatet skulle bli en klassisk kött-sås-potatis-middag. Jag ville med andra ord långlaga köttet med ingredienser som kunde garantera en riktigt bra såsbas.

Det blev så bra som jag trodde. Barnen kunde njuta av sina sedvanliga sås- och potatisorgier, vilket ofta påminner mig om när jag själv växte upp, ,ed en mamma som är grym på att laga till goda såser. I mitt föräldrahem var det inte bara tillåtet, utan det aktivt uppmuntrades att hämta en tesked för att kunna luta tallriken och fånga upp det sista av såsen.

Att kunna laga till en god sås är en konst. I dagens läge känns det ibland som att den konsten är på utdöende. I varje fall om man i mataffärerna begrundar utbudet av smaksatta mejeriprodukter och färdiga såser, såväl i tetror, som påsar eller i pulverform.

Det är så synd, för det är i grund och botten inte en så vidare värst svårbemästrad konst. Det är till och med i mitt tycke vad som kan kallas grundläggande kunskaper i matlagning. Nu ska jag inte blir för långrandig. Jag sparar ämnet till ett annat inlägg.

Vad var det som gav så god smak? Ja, inte var det buljong eller fond. Det var kombinationen av rödvin, balsamvinäger, tomatpuré, schalottenlök, vitlök, lagerblad och finhackad, torkade karljohanssvamp. Många pålitliga smaksättare, som tillsammans blir minst sagt fylliga och mustiga. Ett perfekt sällskap för en fin nötbog.

Långlagad nötbog, med många smaker
1 kilo nötbog
salt och svartpeppar
1,5 dl rödvin
0,5 dl balsamvinäger
2 schalottenlökar, finhackade
3 vitlöksklyftor, rivna
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1 lagerblad
2 msk finhackad, torkad karljohanssvamp
0,5 tsk rörsocker strö
1. Krydda nötbogen runtom med salt och svartpepar. Lägg samtliga övriga ingredienser i boten av grytan, och blanda dem.
2. Lägg ned nötbogen i blandningen, och lägg på locket. Tillaga i Crock Pot på lägsta effekt i 6 timmar.
3. Om du inte har tillgång till en Crock Pot, tillreder du ingredienserna på samma vis som ovan, men i stället i en emaljerad gjutjärnsgryta.
4. Ställ in grytan i kall ugn, sätt ugnen på 80 grader, och tillaga i 8-10 timmar.
5. Plocka upp det färdigtillagade köttet ur grytan. Reducera därefter såsbasen i grytan på spisen, tills omkring 2,5 dl återstår.
6. Sila av såsbasen ned i en mindre kastrull. Vispa ned 0,5 msk vetemjöl. Tillsätt 1,5 dl vispgrädde.
7. Låt såsen koka upp, och smaka eventuellt av med mer rörsocker, salt eller svartpeppar.
Ställ fram nötbogen på ett serveringsfat, och riv isär den i lagom bitar vid serveringen. Servera gärna med pressad potatis och det jag kallar provencalska morötter, det vill säga morötter som kokats med vitlök, slungade i smör och finhackad bladpersilja.

SMASKENS tipsar: Sanpellegrino Chinotto

2011-10-24T11:00:00.000+02:00

Vad kallar man bäst denna dryck? Läsk för vuxna? Sanpellegrino Chinotto har en sådan behaglig bitterhet i sig, samtidigt som den är otroligt läskande. Till färgen må den se ut som en variant på cola, men när man smakar på den inser man genast att detta inte är en sötsliskig dryck, utan en otroligt uppfriskande sådan.

Jag blev tipsad om drycken när jag läste i senaste numret av Gourmet. Vi har tidigare titt som tätt köpt andra varianter av Sanpellegrinos fruktdrycker, men den här var en dittills okänd produkt.

Jag skulle kunna föreställa mig att detta är en dryck man antingen älskar eller avskyr. Själv är jag sedan länge helt såld på såväl Campari som Sanbitter (de små röda flaskorna som bara finns på Systembolaget), så jag är väl inte direkt objektiv bedömare. Nu har vi köpt oss en hel låda på Martin Olsson. Det gäller att fylla förrådet, när man hittar något som verkligen smakar bra.

Min mans goda ketchup

2011-10-23T21:15:00.002+02:00

Vi åt hamburgare till middag i går kväll. Grillade efter konstens alla regler, avnjöts de i hembakade hamburgerbröd tillsammans med alla de tillbehör som behövs för att tilltala familjens minst sagt brokiga smakpreferenser.
Ur gyttret av bland annat salladsblad, French mustard och så kallad hamburgerost, stack två tillbehör ut. Det ena var mitt experiment med att smaksätta hemsmiskad majonnäs med grönpeppar-dijonsenap. Det andra var min mans goda ketchup.

Min mans goda ketchup. En klar underdrift. Jag borde snarare skriva min mans helt vansinnigt delikata, hemlagade ketchup. Trots att jag aldrig varit någon ketchupfantast, har jag alltid uppskattat såsen i fråga till vissa maträtter. Dessutom är jag purist, i det avseendet att jag dyrkar Heinz ketchup. I mitt tycke är det den enda köpe-ketchup värd namnet. Inte ens Muttis ketchup föll mig i smaken, trots min i alla år tydligt uttalade faiblesse för deras tomatprodukter.

Min mans ketchup är så god att jag kan äta den med sked. Tydlig smak av vinäger och tomat, och en balanserad sötma, som man brukar säga. Just sötman och vinägern är väl ganska avgörande för att det ska smaka ketchup, och inte bara tomatsås.

Känner jag min man rätt, så är detta bara den första i raden av ketchup-experiment. Under tiden kan man knappast åstadkomma en bättre eller godare hemlagad ketchup på kortare tid. Se detta som ett grundrecept, om du så vill, och tillsätt själv mer kryddor efter tycke och smak.

Min mans goda ketchup
1 msk smör
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2 tsk sött, rökt paprikapulver
2 burkar Mutti krossade tomater
1 dl rödvinsvinäger
0,5 dl rörsocker strö
0,5 dl mörkt muscovadosocker
2 tsk salt
1. Kör lök och vitlök i mixer till en slät massa.
2. Smält smöret i en kastrull.
3. Häll i lökmassan. Värm blandningen på medelvärme, och rör om. Det får absolut inte ta färg.
4. Tillsätt paprikapulvret, och fräs försiktigt under omrörning i cirka en minut.
5. Häll över tomatkonserv, vinäger, socker och salt.
6. Låt alltsamman koka ihop på medelvärme till ketchupkonsistens, det vill säga omkring en halvtimma, eller så länge som du själv föredrar. Glöm inte att röra runt emellanåt, och passa noga så att det inte kokar för kraftigt.
7. Häll upp i en väl rengjord glasburk, och förvara i kylskåp.

Länka hit, och tävla om en grym kokbok

2011-10-22T06:00:00.000+02:00

Ni läser rätt. Jag utlyser härmed den andra tävlingen i SMASKENS historia. Jag är annars inte alls förtjust i bloggtävlingar. Givetvis har jag inte några som helst synpunkter på vad andra gör, men för egen del lägger jag hellre tid och energi på att laga och skriva om mat, än att administrera tävlingar.

Varför vill jag då lotta ut en kokbok? Jo, därför att jag ödmjukt ber om er bloggkärlek. Jag vill sprida nyheten att SMASKENS är igång igen, och att jag återvänt hit. Av erfarenhet vet jag att det absolut bästa sättet att sprida en sådan nyhet, är genom att få andra bloggare att länka hit. Det är i all enkelhet det hela tävlingen går ut på.

Skriv ett par rader om att jag är tillbaka, länka hit, och skriv sedan en kommentar här nedan där du klistrar in länken till ditt eget blogginlägg. Jag lottar ut boken ni ser ovan, bland de som vill göra mig denna stora tjänst.

Jag köpte ett exemplar av French Brasserie Cookbook helt på känsla, och det visade sig vara en alldeles fantastiskt trevlig bok. Den innehåller klassiska franska köksknep och recept, och kommer garanterat inspirera till goda måltider.

Vinnaren får ett alldeles eget, nytt och fräscht exemplar av boken. Får man önska sig lite bloggkärlek av er?

Minimalistisk pulled pork på picnicbog

2011-10-21T12:00:00.004+02:00

Jag har länge varit skeptiskt inställd till styckningsdetaljen picnicbog. Barnsligt nog är den främsta orsaken att jag tycker namnet är så löjligt. Picnicbog. Varför heter det så? Jag fick förmedlat till mig att det tros komma sig av att styckningsdetaljen i fråga passar bra att röka, och att rökt bog passar bra att äta när man är på picnic. Alldeles oavsett, så är namnet missvisande. Det är ju en alldeles fantastiskt trevlig bekantskap i köket, och dessutom upplyste Griskindspatrik mig om att picnicbog är en benfri del av fläskbogen bakom bogbladet. Det kändes nästan som att jag borde kunnat räkna ut det själv, men det kunde jag alltså inte.

I vilket fall, så hade vi en fin picnicbog i frysen. Vi hade också ett behov av att komma på vad vi skulle äta till torsdagsmiddag. Att plocka ut picnicbogen ur frysen, och bestämma att den skulle förvandlas tikl pulled pork, det var en både praktisk och trevlig lösning på problemet.

Till skillnad från hur jag ofta brukar göra, så konsulterade jag denna gång inte mina egna, tidigare erfarenheter. Inte för att jag kände en obetvinglig lust att experimentera, nej, anledningen var rent krasst att jag hade tidsnöd. Det brann i knutarna. Vad somliga än kan tro, så är jag långt ifrån alltid strukturerad i köket. Det blir många brandkårsutryckningar, även fast jag också kan briljera med långsiktig planering.

Igår morse var det bråttom. Det var bara att freeforma bäst det gick. Jag tror det skulle krävas en aktiv ansträngning för att misslyckas med just pulled pork, och denna min variant höll sig inom säkerhetsramarna med god marginal.

Fördelen med att ha bråttom är att man tenderar att rationalisera bort sådant som är onödigt. Därför kan denna pulled pork nästan kvala in under benämningen minimalistisk. Oavsett, så blev det otroligt gott. Det räckte till sex hungriga familjemedlemmar, och det blev över till åtminstone en ytterligare måltid för fyra.

Om du inte har tillgång till en Crock Pot, en så kallad slow cooker, så långlagar du helt enkelt i en emaljerad gjutjärnsgryta i ugnen. Sätt grytan i kall ugn, sätt ugnen på 80 grader, och plocka ut grytan omkring åtta timmar senare. Därefter följer du bara instruktionerna nedan. Långlagat regerar.

Minimalistisk pulled pork på picnicbog
1 picnicbog på drygt 1 kilo
1 liten gul lö, finhackad
5 vitlöksklyftor, rivna
1 tsk stark, rökt paprika
0,5 msk spiskummin
0,5 msk kanel
0,5 msk rörsocker strö
0,5 dl Johnnie Walker red label
1 burk Mutti krossade tomater
salt och svartpeppar
Blanda lök, vitlök, kryddor, socker, whisky och tomatkonserv i botten av grytan.
2. Dela picnicbogen, och krydda den generöst runtom med salt och svartpeppar.
3. Lägg ned picnicbogbitarna i grytan, lägg på locket, och ställ in Crock Poten på lägsta effekt i 7 timmar.
4. Plocka upp de färdiga köttbitarna, och drag isär dem med hjälp av gafflar, så att du får tunna köttstrimlor. Blanda detta i såsen, och låt köttet suga upp sås i grytan en stund på låg värma på spisen. Rör runt.
5. Servera exempelvis med tortillas, salsa, gräddfil, majs och grönsaker.

Därför kommer jag tillbaka

2011-10-21T06:00:00.001+02:00

Jag vill, utan för många detaljer, försöka förklara varför jag avbröt samarbetet med alltommat.se. Se gärna mina erfarenheter som råd från en som borde vetat bättre, om ni någon gång själva hamnar i sitsen att ni får ett erbjudande som verkar för bra för att tacka "nej" till:

Jag var stolt, smickrad och kände mig utvald när jag blev kontaktad och tillfrågad ifall jag ville börja blogga för alltommat.se. Jag såg det som en möjlighet att få in en fot i den professionella skribentsfären. Dessutom lät det fantastiskt att kunna få ekonomisk ersättning för att göra det jag sedan augusti 2008 gjort gratis på den här bloggen. Den enda tveksamheten var egentligen att jag rent estetiskt tyckte illa om sajten.

När jag flyttade bloggandet till alltommat.se tappade jag oerhört mycket trafik. Faktum är att jag tappade mer trafik än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Efter att jag fått ta del av första månadens besöksstatistik pendlade jag mellan chock och förtvivlan. Orsaken till att så mycket av trafiken stannade kvar på den hör bloggen är att den råkar vara mycket högt google-rankad. Sökmotorrelaterade besök driver helt enkelt på min trafik, på daglig basis, och den trafiken flyttas inte med, bara för att jag börjar blogga någon annanstans.

Utformningen av och utseendet på alltommat.se skrämde också bort många tidigare läsare. Trafikdrivningen till sajten är ett kapitel i sig. Jag sörjde över att dialogen med läsarna och det dynamiska i att få kommentarer till stor del gick förlorad i samband med flytten. Samtidigt kände jag att jag måste se tiden an en smula, och ge det ett par månader.

Droppen var när jag insåg att jag satt med ett avtal som visade sig vara mycket dåligt för mig. Jag hade rent faktiska, kontraktsbundna prestationskrav, men kom inte upp i besöksstatistik så att jag kunde fakturera mer än en enda av de dryga sex månader jag bloggade under annan flagg. Lägg därtill en bristfällig teknisk support och mycket begränsade administrativa rättigheter i Wordpress, så förstår ni varför samarbetet inte kunde fortgå i längden.

Vad har jag lärt mig av detta? Inte mycket, kan tyckas. Det var en dyrköpt erfarenhet, med avseende på min kontakt med er läsare, och mitt självförtroende som matbloggare.

Jag vill avsluta med att länka till ett alldeles strålande bra blogginlägg, som förtjänas att läsas och begrundas.

Nu börjar jag om från början. Tack för att ni följer med mig. (Misströsta inte - det kommer recept också. Redan i eftermiddag.)

Ursäkta röran

2011-10-14T06:00:00.001+02:00

Under den kommande veckan kanske det vissa stunder kommer att se lite underligt ut här på SMASKENS. Jag planerar inte enbart min nystart med avseende på blogginlägg och recept. Jag vill dessutom bygga om, och på så sätt göra sidan mer visuellt tilltalande och inte minst mer användarvänlig.

Det ska helt enkelt bli mer ordning och reda hör inne. Lättare att hitta, lättare att läsa och trevligare att surfa runt.

Ni får helt enkelt ha överseende, ni som trots allt fortsatt att dagligen besöka SMASKENS, trots att jag inte uppdaterat på ett halvår. Ni är några hundra tappra själar som kommer in hit varje dag, och det är jag både glad och stolt över.

Ha tålamod, så ses vi på allvar nästa fredag!

Nystart på SMASKENS

2011-09-22T07:19:00.001+02:00

Från och med 21 oktober 2011 kommer jag återigen aktivt blogga här.

En fullmatad choklad-semifreddo

2011-04-02T21:34:00.000+02:00

Ja, här har ni den; min chokladmättade kreation från i fredags. Mig veterligen har jag aldrig tidigare lagat semifreddo. Jag har då definitivt inte bloggat om det, det kan vi åtminstone vara säkra på. Över huvud taget har jag ett mycket ambivalent förhållande till glass som inte är glass, mitt eget namn på frysta desserter som inte passerat genom en glassmaskin. Jag ska emellertid villigt erkänna, att i det är fallet får jag se mina fördomar komna på skam.

Detta är hur gott som helst. Vansinnigt mäktigt, men otroligt gott. En sådan här sats med semifreddo räcker gott och väl som efterrätt till åtta personer; om den serveras uppskuren på tallrik. Det är inte att rekommendera att ta om. Den som, trots denna varning, framhärdar i att ta om av semifreddon, kommer att finna sig själv i sitsen att nödgas knäppa upp i midjan, och inta ryggläge på soffan, omedelbart efter att sista tuggan slunkit ned i magen.

Två detaljer, angående receptet: Det är oerhört viktigt att inte vispa grädden för mycket. Den ska vara lös, men fluffig. Dessutom hade det varit ännu godare med rostade hasselnötter. Det tar jag nästa gång jag gör denna chokladsemifreddo. Kanske redan till påsk?

Chokladparfait med kanderade valnötter, hackad
choklad och marshmallows (6 stora portioner)
Förberedelser: 20 minuter
Tid i frysen: minst 4 timmar
3 dl vispgrädde
3 äggulor
0,5 dl råsocker
4 msk cacao
50 gram (ungefär 1 dl) valnötter
0,5 dl råsocker
100 gram mörk choklad
30 gram mörk choklad, till dekoration
1 dl mini-marshmallows
Hacka valnötterna grovt. Rosta dem i en stekpanna, på medelvärme. Strö över sockret, höj värmen, och rör om medan sockret smälter och karamelliseras runt nötterna. Häll ut det hela på ett bakplåtspapper, och låt svalna. Tag eventuellt undan några til att dekorera semifreddon med.
Hacka chokladen fint. Vispa äggulor och socker riktigt fluffigt. Blanda ned cacao.
Vispa grädden fluffigt, men löst. Smula ned nötterna i grädden, häll i den hackade chokladen, och rör om. Blanda med äggvispet. Rör ned marschmallow.
Häll smeten i en form; avlång eller rund är en smaksak.
Hacka den mindre mängden choklad grovt, och strö över som dekoration, tillsammans med eventuella sparade, kanderade nötter.
Frys i fyra timmar. Tag fram semifreddon åtminstone 20 minuter innan den ska ätas.

Jag kallar det tomat-bea

2011-04-02T21:32:00.001+02:00

Vi skulle äta ryggbiff, för första gången på länge, och jag kände för att pröva en ny variant på bearnaisesås. Jag älskar hemlagad bea, och nu hade jag fått för mig att det borde kunna smaka bra att laga den på en blandning av tomatvinäger och rödvinsvinäger. Dessutom ville jag ha i färsk rosmarin, och inte minst avslutningsvis blanda i finhackade, soltorkade tomater. Låter det tokigt? Jo, men det var faktiskt riktigt gott.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att också ha i dragon på slutet; det ska trots allt vara dragon i en riktig bea. Denna sås var lika god till köttet, som till att doppa klyftpotatis i.

Många drar sig från att laga till bearnaisesås för att det sägs vara så svårt. Och, ja - visst har det hänt att jag misslyckats, men numera använder jag mig av kylskåpskallt smör, och så struntar jag i allt prat om vattenbad. Det behövs inte. Var lätt på handen, men vispa noga, och lyft kastrullen från plattan med jämna mellanrum; det är mina bästa tips. Ja, och så är det bra att ha en kylskåpskall skål redo, att stjälpa ned såsen i, när den är klar.

Tomat-bea
Förberedelser: 10 minuter
Tillagningstid: 20 minuter
0,25 dl Mutti tomatvinäger
0,25 dl rödvinsvinäger
0,5 dl vatten
0,5 + 0,5 dl finhackade, soltorkade, mjuka tomater
2 kvistar rosmarin, grovt hackade
2 schalottenlökar, grovt hackad
1 stor vitlöksklyfta, grovt hackad
10 vitpepparkorn, grovt krossade
2 äggulor, rumstempererade
cirka 125 gram smör, rumstempererat
flingsalt, vitpeppar
1. Reducera vinägern tillsammans med vatten, schalottenlök, vitlök, vitpeppar och rosmarin och hälften av tomaterna, tills knappt hälften av vätskan återstår. Sila av, låt svalna något, och blanda med äggulorna.
2. Använd er av plattans eftervärme från reduceringen, och höj den möjligtvis till svag värme. Blanda i de återstående tomaterna. Vispa äggule-och vinägerblandningen och börja klicka i smöret, medan du vispar kontinuerligt.
3. Klicka i mer smör, och höjd sedan värmen ytterst lite, medan du noga vispar. Tveka inte att lyfta kastrullen från plattan medan du vispar, för att på så sätt hålla kontroll på temperaturen.
4. Slutligen får såsen en fyllig och fin konsistens. Häll då genast över den i en skål.

En fantastisk eftermiddag på Matlabbet

2011-04-01T18:54:00.004+02:00

Fantastiska, inspirerande Mia.

Jag tillbringade eftermiddagen på Matlabbet, vid Hornstull, här i Stockholm. Anledningen till detta var att jag bjudits in till en receptmakarkurs, ledd av Mia Öhrn. Det hela var ett arrangemang anordnat av Ögon-cacao, med anledning av Årets Bak- och Dessertmästare 2011. Jag har inte för avsikt att delta i denna tävling, men var ändå medbjuden, vilket jag uppskattar - vem tackar nej till att bli coachad av Mia Öhrn?

Det är inte första gången jag skriver om Mia här på SMASKENS. Efter pralinkursen jag gick på Medborgarskolan för nästan precis två år sedan, hyllade jag Mia för hennes egenskaper som kursledare. Jag kan bara konstatera att hon var lika bra, om inte ännu bättre, denna eftermiddag.

I sällskap av en samling andra matbloggare fick jag experimentera utifrån två grundrecept; ett på semifreddo, och ett på sockerkaka. Jag kommer givetvis att publicera recepten på dessa, men nu i kväll vill jag bara bjuda på lite bilder, och förmedla hur trevligt det kan vara att vara matbloggare.

Här ser ni bilder på min chokladsemifreddo med kanderade valnötter, marshmallows och hackad mörk choklad, samt min sockerkaka med apelsin, cocosgrädde, pistagenötter och vit choklad. Den senare gjorde succé på fikabordet här hemma i eftermiddag. Den blev helt enkelt grym.

Tusen tack, Mia Öhrn, Lisa, Petronella, Miriam och Nadja för en riktigt genuint trevlig eftermiddag.

Edit 110404: Jag glömde nämna att Hanna också var med. Fy skäms på mig.

Därför bakar jag aldrig scones

2011-03-31T21:46:00.002+02:00

Varför skulle jag sälv baka, när jag är gift med en man som bakar de mest gudomligt goda scones? Hemligheten ligger i grund och botten inte i receptet, för det finns en uppsjö av recept på just scones. Må så vara att salt är en viktig ingrediens, för jag kan bara inte med för söta scones. Väl medveten om att det säkert finns någon därute som vidhåller att riktiga scones inta ska innehålla salt. Strunt samma. För att det ska bli gott, behövs det en ton av sälta, inte minst för att matcha favorittillbehören cream cheese och björnbärsmarmelad. Eller varför inte smör, och hallonmarmelad? Eller ev lagrad grevé och bitter apelsinmarmelad? Listan kan göras lång.

För att återgå till temat: ingen bakar i mitt tycke så goda scones som min käre make. En sconesfrukost är en, minst sagt, ganska trevlig start på dagen, det tror jag vem som helst är benägen att hålla med om. För oss handlar det ofta om lyxig helgfrukost på landet. Som ni kanske kan se, bakas våra scones i muffinsplåt. Sedan vi började med detta, har vi aldrig velat pröva något annat. Det blir helt enkelt bäst, på det här viset.

Min mans scones (12 stycken, stora)
Förberedelsetid: 10 minuter
Tid i ugnen: 15-20 minuter
smör till muffinsplåten
450 gram vetemjöl(cirka 7,5 vetemjöl)
1,5 tsk salt
1msk socker
3 tsk bakpulver
150 gram kylskåpskallt smör, skuret i centimeterstora kuber
2 dl filmjölk, eller mild naturell yoghurt
Sätt ugnen på 225 grader. Smörj en muffinsplåt. Blanda mjöl, salt, socker och bakpulver i en bunke. Lägg i smörtärningarna. Arbeta in smöret i torrvarorna genom att gnida ingredienserna mellan handflatorna.
När blandningen liknar en grov smuldeg, med små bitar av smör kvar, blandar man i filmjölk eller yoghurt. Det blir bäst resultat av att blanda med handen, och inte med redskap. Det viktigaste är att inte arbeta för länge med degen. Slarva, helt enkelt. Och ingen, ingen elvisp.
Fördela degen i muffinsplåtens fack med hjälp av två skedar.
Grädda sconesen i nedre delen av ugnen i 15-20 minuter. Tag därefter ut dem ur ugnen, och tag efter några minuter upp dem. Lägg dem på ett galler eller en bakhandduk, för att svalna.

Ibland måste det bara gå snabbt

2011-03-30T21:51:00.000+02:00

Jag är ärligt talat lite trött på våra flängiga onsdagseftermiddagar. Vi har ett upplägg som är lite omständigt, men det kommer att se likadant ut resten av våren, så det är bara att gilla läget. Efter bästa förmåga, vill säga.

Utan att fördjupa mig i för läsaren ointressanta logistiska detaljer, så kan jag beskriva det hela så som att barnen äter middag strax efter fem (det vill säga, med våra mått mätt ovanligt tidigt), i luckan mellan två aktiviteter. Jag och min man äter vår middag någon gång efter åttasnåret. Detta gäller just onsdagar, ska jag skyndsamt tillägga. Att äta middag tillsammans är annars en av de få saker jag helst inte kompromissar kring.

Vad skulle vi hitta på i kväll, då? Somliga onsdagskvällar har det har vankats charkuterier och småplock, andra gånger har vi fallit till föga för den gamla räddningsplankan pasta med pesto. Just denna eftermiddag drabbades jag av någon sorts inspiration, och plockade på mig både det ena och det andra, under ett mycket skyndsamt besök i den lokala ICA-butiken. Resultatet kan ni läsa er till här nedan. Pomamore-tomaterna snubblade jag över på Passion för Mat-mässan, och jag tycker att de är grymt goda. Ända sedan dess har jag funderat över att laga något med dem, och nu var det rät tillfälle att gå från tanke till handling.

Det blev gott; väldigt gott. Och det gick snabbt. Ibland måste det bara gå snabbt.

Bavette med kyckling och Pomamore
(för två hungriga vuxna)
Tillagningstid: 30 minuter
2 kycklingfiléer
smör till stekpannan
300-400 gram Bavette (beroende på hur hungriga ni är)
2 vitlöksklyftor, rivna
1 paket Pomamore
1,5 msk Mutti tomatvinäger
flingsalt, svartpeppar
parmesan, vällagrad
Sätt på pastavatten. Dela filéerna i munsbitar. Vi, som är besatta av att alltid köoa hel kyckling, styckar en sådan, och fryser in allt utom filéerna.
Hetta upp smöret i en gjutjärnsstekpanna
Släng pastan i vattnet.
Bryn kycklingbitarna, och krydda med salt och peppar. Häll över tomatvinägern, och låt den puttra in i kycklingen, på låg värme. Stäng av plattan.
Öppna paketet med Pomamore-tomater. Klipp dem i mindre bitar.
Häll av vattnet från den färdigkokta pastan. Häll sedan ned pastan i stekpannan. Blanda med kycklingen. Skeda över Pomamore-tomaterna, men undvik att få med all olja; det blir för mycket. Pilla upp basilika- och vitlöksbitar med en gaffel. Blanda igen, och smaka av med flingsalt och svartpeppar.
Servera med generösa mängder parmesanost, mer svartpeppar för den som så önskar, och ett glas rödvin.

Choklad, bourbon och farin - och lite mer choklad, på det

2011-03-29T21:02:00.001+02:00

Jag har gjort liknande efterrätter tidigare, men denna skiljer sig ändå tillräckligt mycket från de andra för att förtjäna ett eget blogginlägg. Faktum är att det var något av en chansning, eftersom jag när jag redan var igång upptäckte att jag hade betydligt mindre mängder choklad hemma än jag trott. Nu gick det som tur var bra, detta till trots.

Mörk choklad-panna cotta smaksatt med bourbon och sötad med farin, toppad av ett tunt lager vit choklad-panna cotta. En alldeles för lång titel för att det ska vara bekvämt. Vad ska jag då kalla den? Panna cotta black and white?

Nej, men - skämt å sido - det var lite svårt att ge denna godsak ett namn. Den har i varje fall redan en hängiven liten fanclub, bestående av oss som hade nöjet att smaka. Jag har skrivit det förut, och jag upprepar gärna budskapet - dra er inte för att göra sådana här miniatyrefterrätter. Det är inte särskilt mycket krångligare än att göra färre och större; det ser generöst ut, och det uppskattas oerhört av de som blir bjudna. Eller vad säger ni, A och M med familjer?

Jag gillar att låta två olika efterrätter komplettera varandra, så som i detta fall de små chokladskapelserna och de andra panna cottorna, de med blåbärskompott och kaneldoftande havrekrisp. De är precis lika goda, båda två. Och med så här behändiga storlekar, kan man äta många.

Mörk och vit choklad-panna cotta med
bourbon och farin
(40 stycken i miniformat)
Tillagningstid: 30 minuter
Avsvalningstid och tid i kylskåp: 4 timmar
250 gram 70% choklad
3 msk Maker's Mark bourbon
0,75 dl farinsocker
2 krm flingsalt
4 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
5 gelatinblad, generöst blötlagda
150 gram vit choklad
2 dl vispgrädde
1 dl gammaldags mjölk
1,5 gelatinblad, generöst blötlagt
cacao eller riven mörk choklad till garnering
Lägg gelatinbladen i blöt. Bryt chokladen i mindre bitar ned i en bunke. Häll över bourbon.
Värm grädde, mjölk, farin och salt i en kastrull. När blandningen sjuder, vispar du ned de blötlagda gelatinbladen, så att de helt löser upp sig. Häll sedan blandningen, under omrörning, blandningen över chokladen i bunken. Fortsätt sedan röra, tills alltsamman löser sig.
Låt chokladblandningen stå och svalna i en halvtimma. Placera ut 40 små engångssnapsglas på en bricka eller i en form. Fördela sedan chokladsmeten jämnt i formarna. Det är lättast om man häller smeten från en liten kanna, i omgångar. Ställ dem i kylskåp i två timmar.
När panna cottorna stått i kylskåp i en timma, kan du förbereda den vita panna cottan:
Lägg gelatinbladen i blöt. Häll grädden i en kastrull tillsammans med chokladen, och värm försiktigt under omrörning. Blanda ned gelatinet, så att det helt löser sig.
Låt den vita panna cottan svalna till rumstemperatur. Fördela den därefter över de mörka panna cottorna. Ställ tillbaka i kylskåp i ytterligare minst en timma.
Pudra över cacao eller riven choklad precis innan serveringen.

En klassiker, i frukosttappning

2011-03-27T21:18:00.003+02:00

I fredags kom jag plötsligt att tänka på rosenbröd. Numera är jag så fast förankrad, ja, närapå slentrianmässigt låst i mina standardbröd under veckorna; formfranskor till vardagsfrukostarna, och så surdegsbaugetterna till helgen.
De klassiska rosenbröden har länge lyst med sin frånvaro; bortsett från att jag, faktiskt, slängde ihop en rosenbrödsdeg, och bakade oss färskt frukostbröd på nyårsdagen. Det låter kanske rent motbjudande präktigt, men jag tyckte att nyårsfirandet tarvade en ståndsmässig frukost som avrundning.

När jag var liten var rosenbröd synonymt med något min mamma bakade när det skulle vara festligt. När vi skulle ha middagsgäster, och det skulle serveras kuvertbröd.
Mamma bakade rosenbröden med särskilda Tupperware-tillbehör. Dessa inbegrep en särskild, för ändamålet avsett bunke; en bakduk, och ett redskap som man stansade ut och formade bullarnas med. Alltsamman mycket praktiskt och smart, men något sådant har jag inte i min ägo. Jag kan dock tydligt se mamma framför mig, när hon står och förbereder dessa goda små brödbullar. Ibland hände det också att hon i stället för bullar formade långa bröd, som sedan följaktligen skars i skivor.

Rosenbröden penslades med uppvispat ägg, beströddes med vallmofrön, och gräddades tills de blev gyllenbruna.

Namnet rosenbröd kommer sig, så vitt jag vet, av att bröden i original snittas med ett kors på ovansidorna, så att bullarna närgräddas får en dekorativ blomliknande form. Så brukar jag själv inte göra, kanske för att mamma aldrig gjorde så.

Alldeles oavsett, så är detta ett rasande gott frukostbröd. Nu hade jag inte några vallmofrön. I stället beströdde jag bullarna med Maldon-salt. Jag gräddade dem också på muffinsplåt. De blir så särskilt fina då.
I dessa tider av kalljäsning och surdegsbröd, smakar det utmärkt bra med en nostalgitripp, och ett riktigt, klassiskt jästbröd, som omväxling.

Rosenbröd till helgfrukosten (16 stycken)
Förberedelser: 20 minuter
Jästid: 45 minuter
Gräddning: 15 minuter
50 gram jäst
1 tsk råsocker
2 tsk salt
75 gram smör
5 dl gammaldags mjölk
750 gr vetemjöl
1 ägg
Maldon-salt, eller annat havssalt av god kvalitet
rapsolja (varmpressad) till formarna
Smält smöret i en kastrull, och häll i mjölken. Smula ned jästen i en rymlig skål, tillsätt socker och salt, och häll sedan över degvätskan under omröring så att allt löser sig.
Häll i mjölet, och arbeta därefter ihop ingredienserna med hjälp av degkrokar. Täck över degen, och låt den jäsa i 45 minuter.
Ställ en timer på 20 minuter, och sätt då på ugnen på 200 grader. Låt sedan degen jäsa ytterligare 25 minuter.
Strö lite vetemjöl på bakbordet, och stjälp upp degen. Dela den i sexton delar. Forma delarna till bullar. Smörj muffinsformarna med rapsolja, om du vill använda sådana. Placera bullarna i formarna. Pensla dem med uppvispat ägg, och strö sedan en nypa salt över varje bröldbulle.
Grädda i nedre delen av ugnen i 15 minuter. Plocka upp bullarna ur formarna ganska snart efter att de tagits ur ugnen, annars kan de bli fuktiga.
Min muffinsplåt har tolv formar, så jag fick således grädda i två omgångar.

Kött-chockad, på fel sätt

2011-03-25T17:43:00.000+01:00

När jag klev in på Willys i Älvsjö tidigare i eftermiddags, och med raska steg travade bort mot Sandströms butik i butiken, hade jag ingen aning om att det idag är deras sista dag. Jag blev chockad; det är ingen överdrift att använda det ordet i detta sammanhang. Var ska jag nu kunna köpa bra kött på väg hem från jobbet? Var ska jag köpa riktigt god salami till fredagspizzorna?

Kanske är det en tanke för bra för att vara sann, att det skulle kunna gå att driva en bättre köttbutik i Söderort i Stockholm? Jag känner mig djupt sorgsen. Ja, Sandströms finns ju kvar, såväl i Söderhallarna som i Forum Nacka, men för mig är det en stor bit vardagslyx som går förlorad.

I kväll äter vi salsiccia i tomatsås, till butikens ära.

Oss panna cotta-fetischister emellan

2011-03-25T07:31:00.004+01:00

Panna cotta med blåbärskompott
och kaneldoftande havrekrisp.
Det godaste på länge.

Ni får förlåta mig. Det är inte precis första gången jag bombarderar er med ett recept på mini-panna cotta. Ni som läst här ett tag känner till min barnsliga svaghet för både efterrätten i fråga, formatet, och inte minst det stora antalet. Det är inte för inte det finns en egen etikett för Panna cotta på SMASKENS.
Samtidigt är jag kräsen. Panna cotta ska vara krämig, inte stabbig. Tillbehören måste komplettera, och vara välproportionerade.

Ni kanske ändå undrar varför jag en lördag i mars ställer mig och lagar till 40 mini-panna cottor? Svaret är enkelt: middagsbjudning. Det vill säga, om vi har två familjer på besök, och vi sammanlagt är sex vuxna och tio barn, då är 40 små glas med panna cotta inte för mycket. För att vara på den säkra sidan, hade jag också lagat till de små choklad- panna cottorna med bourbon och farinsocker, täckta av vit choklad-panna cotta, som ni ser i bakgrunden. Recept kommer på dessa.

Smakkombinationerna i denna nygamla variant påminde om blåbärspaj. En uppochnedvänd sådan, med vaniljen i form av panna cotta, blåbären i mitten och själva pajen, eller krispet, på toppen. Otroligt gott, och fina kontraster i konsistenserna. Jag kan inte annat än rekommendera denna goda efterrätt; jag är mycket nöjd med resultatet. Den som så vill kan givetvis strunta i att göra miniatyrer, och göra större portioner i stället.

Panna cotta med blåbärskompott
och kaneldoftande havrekrisp
350 gram blåbär
1,25 dl råsocker
1 gelatinblad, generöst blötlagt
8 dl grädde
2 dl gammaldags mjölk
1 dl råsocker
1 vaniljstång; delad och urskrapad
5 gelatinblad, generöst blötlagda
1,5 dl havregryn
2 msk rörsocker strö
2 msk smör
0,25 tsk kanel
Värm fem deciliter av grädden i en kastrull tillsammans med socker och vaniljstång. När sockret löst sig, och grädden är nära att sjuda, drar du den från plattan, och vispar ned gelatinbladen så att de helt löses upp. Häl sedan i resterande tre deciliter grädde samt mjölken, och låt det hela stå och svalna, medan du kokar ihop blåbärskompotten och gör havrekrispet.
Lägg blåbären och sockret en kastrull, och låt det hela koka på medelvärme i cirka 20 minuter. Rör om emellanåt, och sänk värmen, om det kokar för kraftigt. Rör ned gelatinbladet så att det löser sig, när kompotten är klar. Ställ kastrullen åt sidan för att svalna.
Smält smöret i en gjutjärnsstekpanna. Strö i sockret och havregrynen. Stek på medelhög värme under konstant omrörning, så att havregrynen blir brynta och får vacker färg, utan att brännas. Häll havrekrispet på ett bakplåtspapper för att svalna.
Sprid ut fyrtio engångssnapsglas på brickor eller i formar. Fördela därefter panna cotta-smeten i dem. Ställ i kylskåpet för att stelna i åtminstone tre, gärna fyra, timmar. Fördela blåbärskompotten ovanpå panna cottorna, och smula över havrekrispet precis innan serveringen, så att det behåller sin knaprighet.

Vinterns favoritsallad är inte så värst vintrig

2011-03-24T20:09:00.001+01:00

När jag och min man besökte en av Londonrestaurangerna HIX i april förra året, åt jag en enkel sallad på gemsallat, vattenkrasse och tunt skivad schalottenlök, som serverades med en dijonvinaigrette. Det var en av de godaste sallader jag ätit.

Vinterns favoritsallad är inte ens en blek kopia av HIX-salladen, men någonstans tycker jag ändå att de är besläktade. Kanske för att jag konsekvent avstått från vanliga salladsingredienser såsom tomater, paprika och gurka. I stället har jag hållit mig till smaker som kompletterar den diskreta beskan i den otroligt goda gemsallaten. Vintertid längtar jag egentligen mycket sällan efter färska grönsaker och sallad., med undantag från varianter av nedanstående blandning.

Barnen brukar hålla sig till att selektivt plocka ärtskott och päronbitar ur skålen; därför överdoserar jag dessa. Jag ger er inga mängdangivelser, för det skulle nästan bli lite löjligt. Blanda som ni vill, helt enkelt. Dijonvinaigrette, den struntar jag ibland i, om salladen serveras till lite krämigare mat. Den uppmärksamma läsaren har kanske redan noterat att denna sallad kompletterade min isterbandsgratäng; och, hur underligt det än kan tyckas, så passade dessa två så olika företeelser otroligt bra ihop.

Vinterns favoritsallad
gemsallat
ärtskott
skivor av väl mogna päron
tunt skivad schalottenlök
Varva ingredienserna på ett stort fat. Det föredrar jag, framför att servera sallad i skål. Då kan var och en lättare ta för sig av det just den personen helst vil ha.

En oväntad nominering

2011-03-22T21:18:00.001+01:00

Jag är både förbryllad och förundrad, för tydligen har SMASKENS blivit nominerad till ett bloggpris som jag inte kände till, av en tidning jag inte visste fanns. Det vill säga, den finns inte ännu.

Jag är verkligen inte orienterad vad gäller dylika publikationer, men tydligen är detta en ny tidning om trädgård, inredning och mat, som sedan tidigare finns i Danmark, men som nu kommer i en svensk variant.
Se där, lite reklam från mig. Det bjuder jag på.

I vilket fall - tidningen Isabellas verkar gilla SMASKENS, och det kan jag inte vara ledsen för. Om någon känner för att lägga en röst på mig, så går det bra att göra det genom tidningen i frågas Facebooksida. Röstningen pågår från och med fredag den 25:e mars till och med måndagen den 23:e maj.