onsdag 29 februari 2012

Vägen till mitt hjärta går via min mage

I går kväll jobbade jag sent; kom inte hem förrän närmare sju. Redan i dörren möttes jag av gudomliga dofter. Min man hade löpt amok en vanlig tisdagskväll. Det kändes snarare som en fredag eller lördag, när jag blev serverad marinerad, ugnsstekt kyckling, perfekt tillagad risotto med karljohanssvamp; sallad därtill, och kallt, vitt vin.

Vägen till mitt hjärta går helt klart genom min mage. (Om det nu var någon som hade missat detta uppenbara faktum.)

lördag 25 februari 2012

Brownies - det enda recept du behöver

När det kommer till chokladkakor har jag nolltolerans. Jag betackar mig för de alltför vanligt förekommande torra chokladsockerkakorna, och jag får allergiska reaktioner av så kallade kladdkakor, som i grund och botten bara är dåligt gräddad kaksmet.

Jag vill helst få slippa att utsättas för kakor där man varit så snål med cacao att de är beigebruna. Inte heller kan jag med chokladkakor där det saknas salt i smeten. En smula sälta är det som rundar av och, helt enkelt, fulländar chokladkakor; så är det bara.

Efter denna harang, är jag glad och stolt över att åter presentera min grymma fudge brownie med pecannötter och vit choklad. (Ja, det här är en gammal återbloggning från hösten 2008. En välförtjänt sådan, för det här var på den tiden jag bara hade en handfull läsare.)

Denna brownie är tung, saftig och aningen seg; mättad med mörk choklad. Ofta har jag, som på bilderna, smaksatt den med bitar av söt, vit choklad och knapriga pecannötter. Sist jag bakade den avstod jag från nötter, och använde mig av mörk choklad i stället för vit choklad, då jag serverade den med körsbärsglass. Jag kan lova att i stort sett vilken glassmak som helst, som innehåller bär, nötter eller choklad, blir till en otroligt lyxig efterrätt i sällskap av denna i mit tycke perfekta chokladkaka.

Vill man inte servera kakan med glass, så går det givetvis bra med en klick crème fraiche eller vispad grädde; kanske smaksatt med lite cognac eller punch? Extra lyxigt blir det om man ringlar över lite hemkokt chokladsås, eller varför inte kolasås?

Kakan är godast dagen efter att den bakats. Så är det enligt min erfarenhet med de tunga chokladkakorna, och det finaste är, om man önskar baka i förväg, att den nästan är som bäst efter att den varit frusen. Så här års, då det fortfarande är kallt ute, har jag med framgång stält ut den nybakade kakan och snabbt kylt ned den, och då har kunnat serveras efter bara någon timma, med läckert tungt och saftigt innanmäte.

Om ni är chokladälskare av min kaliber, då är detta sannerligen något för er.

Fudge brownies med pecannötter och vit choklad
200 g mörk choklad, hackad
150 g smör, rumstempererat
3 dl råsocker
1 msk äkta vaniljsocker
3 ägg
0,5 tsk salt
60 gr vetemjöl (cirka 1 dl)
4 msk kakao
100 g pecannötter, grovt hackade
100 gr vit choklad, grovt hackad

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda smöret med råsocker, vaniljsocker och salt. Vispa ned äggen, ett i taget.
2. Smörj ett bakplåtspapper och forma det efter en kvadratisk form, 24 gånger 24 centimeter.
3. Smält chokladen över vattenbad, eller i micro, och rör ned den.
4. Sikta över kakao och vetemjöl, och blanda ned dem i smeten.
5. Blanda slutligen ned pecannötterna och den vita chokladen.
6. Häll smeten i formen, och jämna till den med en slickepott.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30-35 minuter, beroende på vilken typ av form du använder. Provstick efter 30 minuter, så att kakan inte blir för välgräddad.
7. Tag ut kakan ur ugnen, låt den svalna, och placera den därefter i kylskåp ett par timmar.
8. När jag delar kakan, brukar jag först skära bort de yttre kanterna, för att det ser snyggare ut. Därefter delar jag den först fyra gånger på längden, därefter fyra gånger på tvären. Kakan är dock såpass mäktig, att den kan serveras i ännu mindre bitar.

fredag 24 februari 2012

En helg med mat och dryck

I eftermiddag tar jag tåget ned till Göteborg, tillsammans med våra två äldsta barn. De ska tillbringa sportlovet där, och själv stannar jag över helgen, för att sedan återvända till Stockholm på måndag eftermiddag. Jag är mycket skeptisk till SJ's förtäring på X2000, så chanserna är stora att jag tar med mig några smørrebrød från Jacobs som färdkost. Det har blivit något av en tradition för mig, när jag åker tåg vid lunchtid eller senare.

Jag kan inte låta bli att fundera kring om inte SJ hade kunnat erbjuda en liknande meny till sina resenärer? Tänk om man hade kunnat förbeställa ett par smørrebrød och en öl när man bokade sin biljett, och sedan hämta dessa i Bistron. Inte vore det väl så omöjligt? I första klass kan man ju förbeställa mat. Här tror jag att SJ skulle ha en hel de att vina på att vara lite mer innovativa.

På lördag ska jag tillsammans med min vän och matbloggarkollega Miss Meister besöka matmässan Passion för mat. Vi besökte mässan förra året, och tillbringade där en riktigt eftermiddag. Jag blev rent ut sagt förtjust i detta evenemang, som är raka motsatsen till den mässa som tidigare hette Det Goda Köket, men som nu går under namnen Mitt Kök, och som går av stapeln varje höst i Älvsjömässan här i Stockholm. Allt det jag saknat på den sistnämnda mässan hittade jag på Passion för Mat. Små utställare, små montrar, generöst med smakprover och en allmänt gemytlig stämning. Färre svulstiga utställningsbås för vin och sprit, och mer av mat.

Det skulle vara alldeles för stereotypt och förutsägbart att försöka formulera någon teori om att det är ett annat kynne på min födelseort, men det ligger kanske ändå något i detta? Främst handlar det givetvis om att Passion för Mat är en mindre mässa, och att den därmed sannolikt tilltalar och möjliggör för mindre företag att ställa ut och visa sina produkter.

Nu finns det givetvis inga garantier för att jag blir lika förtjust i mässan i år, men jag tror att chanserna är goda att jag kommer därifrån med smakupplevelser och en eller annan välfylld kasse.

På lördagskvällen ska jag tillsammans med några vänner besöka Björns Bar, ett av mina favoritställen i Göteborg. Av någon anledning verkar inte deras hemsida riktigt fungera, men här har ni Facebookgruppen. Jag ser lika mycket fram emot mat och dryck som att träffa vännerna.

Av dessa angenäma anledningar önskar jag er en trevlig helg, några timmar i förskott. Det dyker kanske upp något inlägg under helgen, för jag vill inte att det ska eka alltför tyst här inne. Jag ska ta och återblogga mitt bästa på brownies, sådana som jag serverade med körsbärsglassen jag bloggade om härom dagen.

Dessutom måste jag berätta om hur bra det fungerar att laga till fläsklägg i Crock Pot, och hur det blir när man lagar till en variant på pulled pork av resterna från sagd fläsklägg.
På återseende, inom kort.

torsdag 23 februari 2012

Pasta när den är som bäst

Härom kvällen svängde min man ihop denna enkla pastarätt med inspiration från ett recept i Jamie's Italian. Den här sortens enkla recept är verkligen pasta när den är som bäst. Chili, citron, vitt vin, lite tomat; räkor och ruccola. Makalöst gott, och dessutom en rätt som verkligen fungerar året om.

Jag gav genast rätten etiketten Fredagsmat, för det här är verkligen den sorts mat som passar att slänga ihop en fredagskväl, men ett glas vin i ena handen och blicken inställd på helg.

Jo, den passade väldigt bra att äta en söndagskväll med, för den delen. Mitt syfte med Fredagsmat är att samla sådant som jag tror att fler vi kan uppskatta som förslag på en god middag; lagom ansträngande och ambitiös för veckans tröttaste kväll.

Man kan välja att ta enbart mixade, soltorkade tomater eller enbart tomatpuré, men vi valde att ta båda delar. Blanda ned räkfräset och ruccolan i den nykokta pastan, blanda väl, och servera med svartpeppar och parmesan.

Jo, jag vet att man i Italien inte brukar servera parmesan till pastarätter med skaldjur, men jag vill ha det ändå, för jag tycker det smakar så gott.

Spagetti med räkor, tomat, chili, vitlök,
citron och ruccola (4-6 portioner)

Förberedelser: 20 minuter
Tillagningstid: 20 minuter

1 kilo räkor med skal
2 msk olivolja
3 vitlöksklyftor, skivade
4 soltorkade, marinerade tomater
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
2-4 torkade chilifrukter (efter smak)
1 dl vitt vin
400 gram spagetti
skalet från en citron
250 gram ruccola

1. Skala räkorna; skölj och slunga ruccola.
2. Mixa de soltorkade tomaterna med tomatpurén och några matskedar av vinet.
3. Koka upp vatten, och lägg i spagettin.
4. Hetta upp oljan i en traktörpanna eller emaljerad gjutjärnsgryta.
5. Fräs vitlöken och smulade chilifrukter försiktigt i oljan, utan att vitlöken tar färg.
6. Tillsätt tomatmixen i oljan, låt den fräsa med vitlöken, och häll sedan över vinet.
6. Blanda ned räkorna; låt dem bli varma, och suga åt sig såsen.
7. Häll av pastavattnet, och stjälp tillbaka spagettin ned i kastrullen. Tillsätt räkor och ruccola och blanda väl. Servera omedelbart, med svartpeppar och parmesanost til den som så önskar.

onsdag 22 februari 2012

Körsbärsglass, efter många om och men

I höstas fick jag ett varuprov från Ninas mat på en rent makalöst fantastisk produkt, nämligen denna körsbärssirap. Just nu finns sirapen inte i lager, och det är jag den första att beklaga, för den är en dröm för en körsbärsälskare som jag. Några av er minns kanske när jag i lyriska ordalag utgjöt mig över min favoritmarmelad, som det för övrigt nu var alldeles för längesedan jag smakade.

Det är annars lite glest, tycker jag, bland körsbärsprodukterna i butikerna. Nyligen fick jag syn på en körsbärssylt av märket Granny's Secret i min lokala ICA-butik, som jag absolut måste pröva.

Jag blev rent ut sagt överlycklig när jag sent i höstas förstod att det nu finns frysta körsbär av märket Garant att få tag på i vanliga matbutiker. Dessvärre hade jag inte hunnit iväg för att köpa mig sådana när jag skulle laga till glassen, vilket var synd, för de hade säkerligen gjort den ännu godare. Jag satsar på att inkludera bär vid nästa tillfälle. Jag kan komma på mängder av saker jag känner för att laga till av just körsbär, så jag antar att det är lika bra att jag köper på mig ett litet lager, när jag väl kommer mig iväg till butiken.

Det har gått ganska lång tid sedan vi bjöd på körsbärsglass med brownie och körsbärschokladsås som avslutning på en lång och god middag med våra vänner J och J och deras barn. Ännu längre sedan är det jag började drömma om körsbärsglass, så det är sannerligen på tiden att denna bloggpost blev av.

Tur för mig att jag åtminstone hade vett att anteckna mängderna när jag stod vid spisen, för trots att jag brukar berömma mig om att ha bra minne när jag lagar mat, så finns det gränser även för min förmåga att hålla saker i huvudet.

Bättre sent än aldrig, som man brukar säga.

Min körsbärsglass
4 dl vispgrädde
2 dl mjölk
6 äggulor
1 gelatinblad, väl blötlagt
1 dl rörsocker strö
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 dl körsbärssirap

1. Värm grädde, mjölk och vaniljpulver i en kastrull.
2. Blanda ned det blötlagda gelatinbladet, så att det helt löses upp.
3. Vispa äggulorna och sockret fluffigt.
4. Blanda ned äggvispet i gräddmjölken, och vispa sedan flitigt på medelvärme tills glassmeten börjar tjockna.
5. Låt smeten svalna. Blanda ned körsbärssirapen, och ställ sedan smeten i kylskåpet för att svälla några timmar; helst över natten.
6. Ställ en burk eller en form i frysen, innan du kör glassen i glassmaskinen.
7. Stjälp ned glassen i den kalla formen eller lådan, och ställ in den i frysen ett par timmar. Servera gärna med körsbärschokladsås.

Körsbärschokladsås
1 dl körsbärssirap
0,5 dl rörsocker strö
1 dl vispgrädde
100 gram mörk choklad

1. Låt körsbärssirapen koka ihop i en kastrull tills 2/3 återstår.
2. Blanda ned sockret och grädden, och koka upp.br>3. Tag kastrullen av plattan. Bryt ned chokladen i kastrullen, och vispa tills allt blandats ordentligt.
4. Låt såsen svalna. Om den blir lite för fast och seg, så värm, den försiktigt igen, eventuellt med ytterligare en skvätt grädde.

tisdag 21 februari 2012

Smaskens äter ute (kors i taket)

Lunch på RIS
.

För några veckor sedan utlokaliserade vi våra två yngsta barn till mina föräldrar i Göteborg, och lekte sedan tvåbarnsfamilj i nästan en hel vecka. Det går inte riktigt att beskriva skillnaden mellan att vanligtvis ha fyra barn, och att endast ha två barn i huset. Veckan kändes närmast som en sorts semester. Inte för att våra två yngsta är särskilt besvärliga, tvärtom, utan snarare på grund av att tillvaron med endast en nioåring och en sjuochetthalvtåring i jämförelse är så otroligt lättsam, när man som vi är vana vid att räcka till för fyra barn.

Bortsett från att i största allmänhet ta igen oss, så tog vi också med våra två äldsta barn på restaurangbesök. Detta händer ytterst sällan, för vi tillhör definitivt inte de som ofta tar med sig barnen och för att äta. Vi valde att besöka Indian Garden, på Västgötagatan här i Stockholm. Tidigare låg på samma adress en ganska så ordinär indisk restaurang. Jag åt lunch där ibland, om jag hade vägarna förbi i jobbet.

Indian Garden är raka motsatsen till den förra inrättningen, nämligen en riktig finkrog. Vi var nöjda med såväl service som med mat. Barnen fick dela på två milda kycklingrätter, medan min man och jag njöt av en baltikyckling samt palak paneer. I synnerhet måste jag rekommendera den sistnämnda; indisk färskost med spenat, lök och paporika i en currykryddad tomatsås, som var något rent otroligt god.

Jag är ju inte känd som någon restaurangbloggare, och antalet krogbesök jag gjort i Stockholm under det senaste året kan lätt räknas på ena handens fingrar. Faktum är att jag åt ute fler gånger i London föra året än jag gjorde i Stockholm. Trots detta, eller kanske snarare just på grund av detta, känns det särskilt roligt att kunna recensera ett restaurangbesök.

Nu bar det sig inte bättre än att jag redan nästföljande fredag befann mig på Söder, och lyckades med konststycket att få till en lunchdejt med min man. Han har i lyriska ordalag beskrivit de luncher han ätit på restaurang Ris, belägen på Hallandsgatan, bara ett stenkast från ovan nämnda Indian Garden, och en av grundarna till Ris är före detta kock på Indian Garden.

Just den fredag då vi åt där var det aningen kaotiskt i köket. En kock var ledig, och ny personal innebar långsamare betjäning. Trots detta smakade maten alldeles utmärkt bra, och personalen urskuldade sig vid upprepade tillfällen över att vi och alla andra gäster fick vänta.

Min man tyckte inte att maten smakade riktigt lika bra som den brukade. Jag har ju inget annat än detta hittills enda besök att jämföra med, men om det brukar smaka ännu bättre än det i mitt tycke gjorde, så är denna lunchrestaurang ett absolut måste för alla som gillar indiskt och befinner sig på Söder. Själv kommer jag bege mig dit igen, så snart jag har vägarna förbi.

måndag 20 februari 2012

Souvlaki i snöfallet

Vintergrillning har sin tjusning.

När jag som ung var au pair på Island under ett år, förstod jag att grillning där var något av en nationalsport, och det var en ganska säregen upplevelse att känna doften av grillkol i hela grannskapet och se otaliga små rökpyramiden stiga mot den klara kvällshimlen, med fjällen i bakgrunden, under frostnupna vårkvällar.

Gårdagens grillning i snöfall hade väl inte så mycket med just detta minne att göra, bortsett från upplevelsen av att kylig luft och doften av grill inte riktigt passar som hand i handske. Det var ändå ganska stämningsfullt att sitta och titta ut genom vardagsrumsfönstret på grillglöden utanför. Kanske inte riktigt lika stämningsfullt för min käre man, som var den som stod ute i snöfallet, men likafullt en väldigt lyckad grillpremiär.

Köttet var var fantastiskt fint. Jag hade för första gången på länge varit hos Sandströms, och där fått tag på karré från Havor Gård på Gotland. Vi köpte för övrigt vår julskinka därifrån, och det är helt ärligt den saftigaste och finaste skinka jag någonsin köpt och tillrett.

Souvlaki i sommarljus.

På grund av årstideb valde vi, av förklarliga skäl, något andra tillbehör än de vi vanligtvis avnjuter till souvlaki. Jag gjorde en enkel sallad på röd paprika, Fontanas goda, ekfatslagrade fetaost och bladpersilja. Min man marinerade champinjoner. Tzatziki fick det förstås bli, trots att vi annars värjer oss från att köpa gurka vintertid. Lite halloumi fick också åka med på grillen. Att slänga ihop en deg och baka egna pitabröd var, som ni förstår, en självklarhet.

Som lite kuriosa kan nämnas att jag förmodligen måste vara en av de få svenskar som aldrig satt min fot på en klassisk, grekisk turistort. Innan föregående sommar, då souvlaki var något av det mest flitigt förekommande på vår grill, hade jag ingen som helst relation till denna rätt. Nu är det däremot en av mina absoluta favoriter, och helt klart rätt val för att dra igång grillsäsongen 2012.

Min mans souvlaki
1,5 kilo fläskkarré, skuren i mindre bitar
2 dl olivolja
1 dl citronsaft
6 vitlöksklyftor, rivna
2 msk torkad oregano
2 msk torkad mynta
1 tsk nymald svartpeppar
1 msk Maldonsalt

1. Blanda olivolja, citronsaft och kryddor till marinad.
2. Lägg köttet i marinaden, blanda väl, och låt vila en timma.
3. Trä köttet på grillspett.
4. Tillaga på direkt grillning; cirka 2 gånger 2 minuter på varje sida; vänd flera gånger, för bästa resultat.

Sommarens grillsstunder är något vi ofta längtar till,
under den långa vintern.

söndag 19 februari 2012

Räkor i stark sås - prefekt plockmat

Dessa räkor i stark sås upptäckte jag en gång i tiden i en av de kokböcker som under årens lopp betytt mest för mig. När jag fyllde sjugofem år önskade jag mig boken Medelhavsmat för svenska kök, så, då var en fantastisk och för mig närapå revloutionerande upplevelse. Den har sedan troget figurerat som inspiratör under åren.

Några smärre justeringar har skett frå min sida, men receptet är på det stora hela snarlikt det ja en gång i tiden föll för. Ni vet att jag helst lagar mina egna såser och marinader, och detta är inget undantag. Alla färdigköpta räkor i stark sås bleknar i jämförelse med dessa, det vågar jag lova.

Räkorna har serverats som förrätt, bjudits på buffé och serverats som plockmat på fredagar (så som fredagen som gick). Lätta att laga till, tacksamma att servera och alltid lika uppskattade. Det blir inte mycket bättre än så, eller hur?

Räkor i stark sås
Förberedelser: 20 minuter
Tillagningstid: 10 minuter

1 kilo räkor med skal
4 msk vatten
2 msk olivolja
4 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
4 msk balsamvinäger
1 msk Eau-de-Vie
2 schalottenlökar, finhackade
1 stor vitlöksklyfta, riven
1 tsk flingsalt
0,5 tsk rörsocker strö
2 msk dill, finhackad
2 msk bladpersilja, finhackad
2 tsk sambal oelek

1. Skala räkorna.
2. Blanda samtliga övriga ingredienser i en kastrull.
3. Koka upp blandningen, och låt den småputtra i fem minuter.
4. Tillsätt räkorna, blanda väl, och lyft kastrullen från plattan.
5. Låt räkorna svalna i sin sås, och ställ därefter in dem i kylskåpet, om du inte panerar att genast servera dem. Någon form av lantbröd passar bra till.

torsdag 16 februari 2012

Nutellagifflar - frukostnjutning på hög nivå

Tanken på att baka nutellagifflar har legat och grott i min fantasi en längre tid. I min värld är detta precis den typ av godsak som bäst förgyller en helgmorgon, och skapar en rent himmelsk frukostupplevelse.

Samtidigt som jag planerade att göra slag i saken, och förverkligen dena min frukosthägring, läste på Söta Saker om Månadens sötsak - frukost. Therésia Erneborg är så otroligt produktiv, skicklig och inte minst trevlig, och jag läser bloggen med den största behållning. Däremot har jag inte förrän nu känt ett sug att själv bidra. Dessa makalösa gifflar är helt enkelt alldeles för goda för att inte spridas till en potentiell större publik än er, mina egna bloggläsare.

Gifflarna i sig är en flirt med de tapenadegifflar jag ofta bakade förr, och återupptäckte i samband med ett födelsedagsfirande för några år sedan. Typiskt nog har jag inte bakat dem sedan dess. Jag misstänker dock starkt att det inte kommer dröja lika länge innan jag åter bakar denna söta variant med nutella.

Egentligen är detta en självklar deg att kalljäsa över natten, men jag måste erkänna att jag ibland tycker att det kan vara lite svårare att hantera och kavla ut kalljästa degar. Kanske kommer det sig av att jag borde låta dem stå framme och jäsa till sig lite extra i rumstemperatur, innan jag ger mig på dem?

Vis av tidigare erfarenheter satte jag denna gång degen samma morgon. Den här typen av degar, med ganska stor mängd jäst, jäser väldigt fort. De är ju raka motsatsen till allt vad långjäsning och surdegar heter, men var sak har sin tid. Degen kräver ett fast men lätt handlag när den ska hanteras, särskilt då när degbitarna ska lossas och formas till gifflar. Jag vill inte påstå att de är svårbakade, men kanske ändå inte något jag skulle rekommendera för nybörjare.

Med en så söt och smakstark fyllning som Nutella, tycker jag inte att degen i sig ska vara alltför söt. Jag gjorde därför en vetedeg med endast en gnutta rörsocker. Att strö flingsalt ovanpå gifflarna blir en fin kontrast, och förhöjer verkligen smakupplevelse - hoppa inte över det.

hela familjen njöt i fulla drag; barnen med iskall mjölk i glasen, och vi vuxna med nybryggt kardemumma kaffe i kopparna. Låter inte detta som en riktigt lyxig start på dagen och helgen, så säg?

Nutellagifflar (16 stycken)
Förberedelser och jästid: cirka 50 minuter
Tillagningstid: 15 minuter

1 paket jäst
5 dl gammaldags mjölk
2 tsk flingsalt
1 msk rörsocker strö
cirka 750 gram vetemjöl
75 gram rumsvarmt smör
1 uppvispat ägg till pensling
1 liten burk Nutella (à 400 gram)
extra flingsalt at strö över

1. Lös upp jäst, salt och rörsocker i mjölken.
2. Tillsätt mjölet, och arbeta samman degen i en degblandare.
3. Tillsätt därefter smöret, och låt det blandas in i degen.
4. Låt degen jäsa övertäckt i 40 minuter. Värm under tiden på ugnen til 200 grader.
5. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbod. Knåda samman den helt lätt, och dela i två delar.
6. kavla ut varje del till en vid cirkel med knappt 0,5 centimeters tjocklek. Dela med degskrapa eller slö kniv degen i åtta ungefär lik stora tårtbitar.

7. Fördela en rågad matsked Nutella vid den breda änden på varje degbit. Rulla därefter samman degbiten med hjälp av degskrapa eller slicepott. Forma till en giffel, med degänden nedåt, och placera på en plåt klädd med bakplåtspapper. Lägg inte fler än sju giflar på varje plåt, så slipper du att de jäser in i varandra under gräddningen.
8. Pensla gifflarna med uppvispat ägg, och strö flingsalt över.
9. Grädda strax under mitten av ugnen i 15 minuter. Låt gifflarna svalna en kort stund på ett galler, innan det är dags att sätta tänderna i dem.

onsdag 15 februari 2012

Fredagsmat: strozzapreti med kyckling, äggulor grädde, parmesan,
citron och bladpersilja

Fredagens middag blev vare sig den traditionella pizzan eller dess vikarie charkuteribrickan. I stället drog jag mig till minnes en lyckad pastarätt som jag lagade för några år sedan, men som sedan fallit i glömska. När jag nu lagade en variant på rätten i fråga, gjorde jag vissa justeringar, och vips, så hade jag en närapå nytt recept.

Jag inbillar mig inte att ni gar samma precis samma varor i era skafferier och kylskåp som vi har, men för vår del gör tillgången på en mängd stapelvaror att en sådan här middag i princip enbart kräver ett inköp av en hel kyckling.

I vårt skafferi finns pasta, i fruktskålen finns citroner, och i kylskåpet finner vi såväl grädde, äggulor och parmesan som bladpersilja. Summan av kardemumman blir att det inte krävs någon ansträngande shoppingrunda för att sno ihop en riktigt god, och faktiskt även snabb, fredagsmiddag.

Om du inte har lust att stycka och bena ur en kyckling, så rekommenderar jag att du använder lårkycklingfiléer. Vad mig anbelanganr så är strozzapreti den stora favoriten bland de korta pastasorterna, men både penne och tortiglioni fungerar bra som ersättare. Det fins egentligen inget svårt moment med denna rätt. Tänk bara på att tillsäta cironskalet och böadpersiljan det sista du gör. De blir godast så.

Till maten drack vi ett vin från Systembolagets tillfälliga sortiment:
Simboli Gewürztraminer (nr 95864) - en ren chansning utifrån det något begränsade utbudet i just den butik jag var hänvisad till, men det var ett vin som visade sig passa utmärkt väl till just dessa smaker.

Strozzapreti med kyckling, äggulor grädde,
parmesan, citron och bladpersilja (4-6 portioner)

Förberedelser: 10-15 minuter
Tillagningstid: 15-20 minuter

strimlat kött från en hel kyckling (motsvarande drygt 600 gram)
3 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
olivolja och smör
saften från en citron
1,5 dl vispgrädde
5 äggulor
1,5 dl finriven parmesanost
salt och svartpeppar
skalet från en citron, fint zestat
0,75 dl hackad bladpersilja
parmesanost och svartpeppar till serveringen
400 gram strozzapreti

1. Koka upp saltat vatten till pastan.
2. Heta upp smör och olivolja i en emaljerad gjutjärnspanna eller rymlig traktörpanna. Fräs schalotenlök och vitlök mjuka, utan att de tar färg.
3. Häll i pastan i vattnet.
4. Tillsätt det strimlade kycklingköttet, och fräs det tills det är genomstekt.
5. Häll över citronsaften, och låt den koka in.
6. Blanda grädde, parmesanost och äggulor i en skål. Krydda med salt och svartpeppar
7. Häll av allt pastavatten, och häl sedan tillbaka pastan ned i kastrullen. Tillsätt kycklingen och gräddblandningen, och blanda väl, så at pastan täcks och suger åt sig.
7. Tillsätt sist av allt det rivna citronskalet, och blanda ned det. Stjälp upp pastan i en panna eller på ett rymligt fat, och strö över den hackade bladpersiljan. Servera omedelbart, tillsammans med parmesanost och mer svartpeppar til den som så önskar.

tisdag 14 februari 2012

Nya vänner i matbloggosfären?

Ända sedan den ganska usla, men ändock användbara sajten Bloggtoppen hackades och stängdes ned i slutet av oktober förra året, har jag saknat ett ställe där jag kan botanisera bland Matbloggar. Där fanns otroligt nog fler än tusen registrerade svenska matbloggar.

Trots sin ålderdomliga design och sin tveksamma trafikmätning var sajten i fråga en veritabel guldgruva när det handlade om att ha lite koll på vilka matbloggar som var up and coming, och inte minst kunna botanisera bland nytillskott i denna vår konstant expanderande sfär.

Jag ska inte ens ge mig på att gissa hur måmga nya matbloggar som startas upp varje vecka, men nog är det et flertal, det vågar jag nog gissa. Själv har jag sedan många år favoriter jag följer. Somliga har jag träffat många gånger och blivit vän med. Andra skribenter jag tycker mig ha fått en närapå vänskaplig relation tilltrots att jag aldrig träffat dem i verkliga livet. Det är det som den fantastiska bieffekten av att blogga.

Nu skulle det vara både spännande och intressant om ni ville ge mig era bästa matbloggtips. I höger kolumn här på bloggen, en bit ned, syns de bloggar jag redan upptäckt och följer. Vad har jag missat? Ni känner mig nog såpass väl vid det här laget att jag tror ni kan avgöra vad som tilltalar mig. Jag ser fram emot era tips.

måndag 13 februari 2012

Smaskens på Facebook - varför då?

Ni är i skrivande stund lite fler än 550 personer som gillar Smaskens.nu på Facebook. Varför ska man gilla Smaskens på Facebok, undrar kanske någon? Det främsta skälet jag kan ange är att jag lägger ut länkar till mina inlägg. Nu finns det emellertid många andra sätt att få meddelande om att ett nytt inlägg publicerats här på bloggen.

Vad mer? Jo, det som skiljer Smaskens på Facebook från Smaskens-bloggen är att jag understundom publicerar annat. Sådant som jag kan känna är för litet eller för smalt för att få bli ett blogginlägg. Det kan till exempel vara bilder, tips, eller länkar till äldre inlägg, när jag själv lagar en sådan rätt till middag.

Jag får också allt som oftast feedback från läsare, och kan även glädjas åt att se att ni inte sällan länkar mina länkar vidare till era vänner. Det är alltid lika roligt och smickrande.

Jag tror att detta mitt sätt att använda Facebook som ett komplement till bloggen snarast kommer att öka. Det är just därför jag vill tipsa er om att gruppen i fråga finns.

söndag 12 februari 2012

Favorit i repris: Sega cookies med
cocos och mjölkchoklad

En vacker sommardag i juli ställde jag mig och bakade några av de godaste kakor jag någonsin åstadkommit. Jag kallar dem cookie, då deras likar inte står att finna i vår svenska småkakstradition, utan snarare i de influenser vi fått från det amerikanska sättet att baka.

Just dessa cookies, som innehåller såväl cocos som mjölkchokladpellets och den omistliga ingrediensen salt, smakar förförande gott redan som smet. Har man väl börjar smaka på smeten, får man ha god självdisciplin. Risken finns annars att man inte får samma antal kakor som jag anger i receptrubriken.

Som alltid är tidsangivelsen för gräddning ungefärlig. Det handlar både om hur just din ugn fungerar, och om hur välgräddade du föredrar dina kakor. Jag skriver åtta till tio minuter, så får var och en vakta sina kakor bästa förmåga.

Allra godast är de givetvis när de är nygräddade, och precis har svalnat. Givetvis går kakorna utmärkt bra att frysa, och de är precis den sorts kakor som är tacksamma att plocka fram ur frysen, då de nästan tinar på samma tid som det tar att brygga en kanna kaffe. Frågan är nog om inte det godaste drycken till sådana här cookies är ett stort glas kall mjölk?

Sega chocolate chip cookies med cocos och mjölkchoklad (cirka 28 stycken)
100 gr rumsvarmt smör
0,75 dl rörsocker strö
0,75 dl ljust muscovadosocker
0,5 dl mörk sirap
1 msk ekologiskt vaniljsocker
0,5 tsk flingsalt
1 ägg
150 gr vetemjöl (cirka 2,5 deciliter)
2 dl cocos
0,5 tsk bikarbonat
150 gram mjölkchokladpellets

1. Sätt ugnen på 175 grader
2. Vispa ihop smör, socker, sirap, vaniljsocker och salt.
3. Tillsätt ägget i smeten.
4.Rör därefter ned mjöl och cocos.
5. Blanda slutligen ned chokladpelletsen i smeten.
6. Klicka ut 12 stycken matskedsstora bitar av kakdegen på en plåt klädd med bakplåtspapper.
7. Grädda kakorna i nedre delen av ugnen i 8-10 minuter.
8. Låt kakorna svalna på en bricka.

lördag 11 februari 2012

Pork Mince Chili Soup,
på mitt sätt

På sistone har jag haft lite svårare än vanligt att hitta inspiration. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det har nog i grund och botten en hel del att göra med årstiden. Då är det tur att det finns andra matbloggare att inspireras av.

Min bloggvän Mike, som skriver på Freestyle Cookery, är nog en av de jag har följt längst i matbloggosfären. Jag är inte helt säker, men det kan mycket väl vara så att vi upptäckte varandra redan 2008. Mike lagar alltid inspirerande och frestande mat, men just den Pork Mince Chili Soup som fick tjäna som förebild till vår middag i onsdag var en sådan rätt som väckte kärlek vid första ögonkastet.

Det är sopptider, och en soppa som lyckas vara både lättlagad, rasande god och dessutom prisvärd, den förtjänar verkligen att hyllas. Det gläder mig särskilt att soppan innehåller fläskfärs, vilket jag - som ni vet - råkar ha ett gott öga till.

Jag frångick Mikes recept på några punkter, då jag anpassade den efter familjen, och inte minst efter vad som råkade finnas i kryddskåpet. Improvisationsmöjligheterna förefaller närmast oändliga. Ett tag funderade jag på att tillsätta svarta bönor, och det tror jag att gör nästa gång jag lagar denna soppa.

Hur stark man vill göra soppan, det är givetvis en ren smaksak. Jag anpassade mig efter det faktum att vi inte hade någon gräddfil hemma, vilket annars hade kunnat tillåta mig att ta ut svängarna lite mer med den starka, rökta paprikan. För barnens skull valde jag i stället att göra soppan medelstark.

Det som gjorde soppan så oerhört snabblagad var att jag använde mig av ett tips som jag tog till mig från Jamie Olivers 30 minute meals förra året. I stället för att stå och finhacka grönsakerna, valde jag att mixa dem. Detta är ett sådant där knep som i all enkelhet är så självklart, att man inte kan förstå varför man inte själv kommit att tänka på det för längesedan. Numera underlättar det allt som oftast för mig, i maträtter som inte absolut tjänar på att man står och tärnar för hand.

Dessutom kan det, vad barnens preferenser anbelangar, ibland vara ganska praktiskt att det inte syns så väl vad som ingår i soppan. Det gör att vissa onödiga diskussioner vid matbordet kan undvikas, och alla njuter i stället av den goda smaken.

För oss vuxna var färsk koriander det som höjde anrättningen till skyarna. Barnen, som för övrigt åt med lika god aptit som oss vuxna, valde i stället att tillsätta majs. Det goda, platta pitabrödet, samma som jag tog en genväg med i det här receptet, var ett perfekt tillbehör.

Vinterns bästa soppa? Ja, näst efter kycklingsoppa, så är detta den bästa soppa jag ätit på mycket länge.

Pork Mince Chili Soup (4-6 portioner)
olivolja
2 tsk spiskummin, nymortlad
1 tsk koriander, mald
2 tsk sött, rökt paprikapulver
1 tsk starkt, rökt paprikapulver
500 gram fläskfärs
1 gul lök
2 stjälkar bladseleri
3 stora vitlöksklyftor
1 röd paprika
6 dl hemkokt hönsbuljong
1 burk Mutti krossade tomater
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt och svartpeppar
1 tsk rörsocker strö
1 kruka färsk koriander
majs och gräddfil till serveringen

1. Heta upp olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta eller en kastrull.
2. Fräs kryddorna försiktigt. Tillsätt fläskfärsen, och vinfördela den medan den fräses.
3. Mixa lök, selleri och vitlök fint. Tillsätt detta till färsen, och lät fräsa med.
4. Mixa den röda paprikan, och tillsätt också den.
5. Fräs altsamman någon minut.
6. Tillsätt buljong, tomatkonserv och tomatpuré.
7. Tillsätt salt, svartpeppar och socker.
8. Låt soppan koka på låg värme i 15-20 minuter.
8. Servera med koriander, majs och kanske en gräddfilsklick til den som så önskar. Pitabröd passar bra til.

fredag 10 februari 2012

Smaskens på Taffel

Om ni vill läsa om ragun på oxkinder som jag lagade för några veckor sedan, då får ni gära det på Taffel, under bloggvinjetten Matgästen. Där kommer jag framöver med ytterst oregelbundna mellanrum dela med mig av diverse recept på främst långlagade läckerheter.

Fantastiskt roligt och hedrande, tycker jag, att få gästa Sveriges bästa matsajt. Den sajt jag en gång i tiden lusläste, utan att våga kommentera. Det var tider det; eller, rättare sagt -det var innan jag själv började matblogga.

Det ska för övrigt tilläggas att ragun på långlagade oxkinder blev helt otroligt god. Saker och ting brukar ju bli det, när det får ta tid i köket.

onsdag 8 februari 2012

Välsignade kycklingsoppa

Jodå, jag lever, och jag äter. Däremot har det inte lagats lika mycket mat som vi brukar här hemma den senaste dryga veckan. Vi har hankat oss fram på gamla klassiker, frysfynd, enstaka restauranbesök och goda vänners mat.

Nu försöker jag samla ihop mig en smula, innan jag blir alltför ringrostig. Sedan vi fick för drygt ett år sedan fick för vana vana att regelbundet koka vår egen kycklingbuljong, har nivån på matlagningen här hemma höjts ytterligare. Om hösten är grytornas tid, så är vintern soppornas tid; så var det förra året, och så är det även nu. Det finns få saker som smakar så bra efter en iskall vinterdag som just kycklingsoppa, och den går dessutom att variera nästintill oändligt.

I måndags hade min man än en gång lagat kycklingsoppa, en sådan där gudomligt god variant som kan göra vem som helst tårögd av lycka. När man som ja kom hem, frusen och hostig, känns det som en högvinst att få slå sig ned vid ett dukat bord och få sig serverat en rykande skål av en sådan här doftande, fullmatad soppa. Det smakar så gott, men är samtidigt så enkelt och billigt att det knappt går att begripa hur så lite kan smaka så mycket.

Den utlösande faktorn till att vi på allvar kom igång med egna buljongkok var, som jag tidigare nämnt, när vi började köpa hel kyckling i stället för lårfiléer. Orsaken till detta regimskifte kom sig av ett besök i en mindre mataffär innanför tull, där priset på kycklingdelar låg på orimliga nivåer. Ibland kan en enstaka händelse verkligen få oanade följder.

Nu bågnar vår frys allt som oftast av kycklingskrov, tack vare detta nya konsumtionsmönster, och ingen är gladare för det än jag. En konstant tillgång på hemkokt kycklingbuljong är en otrolig tillgång, och det har fått mig att inse att just denna buljong passar i fler maträtter än man kan föreställa sig.

Den senaste soppan i mängden låter kanske inte så märkvärdig, ja, den kan nog låta ganska oansenlig, men tro mig, det var en rent överjordiskt god soppa. Kycklingsoppa en gång i veckan känns som ett helt rätt val, vintern ut.

Vad krävs då för en sådan här god soppa? I grund och boten inte så mycket. Det kan tyckas som många ingredienser, men den som inte råkar stå och hacka grönsaker kan riva eller mixa i en matberedare. Några skivor bacon, eller ännu hellre pancetta, ger soppan ett extra djup, men kan givetvis uteslutas om man så önskar. Borlottibönor är en av mina favoriter, men små vita eller cannelinibönor fungerar bra, de med.

Det enda man inte bör kompromissa med är i grund och botten den goda buljongen. Trots detta påstående vill jag inte avråda något från att koka sig en soppa på buljongtärning. Det vill säga, om personen lovar att frysa in kycklingskrovet, samla på sig några fler, och inom en snar framtid koka sig buljong.

Kycklingsoppa med bacon- och paprikasoffritto och borlottibönor
1 kyckling på minst 1,3 kilo
1 stor gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finhackade
2 selleristjälkar, finhackade
1 stor morot, fint tärnad
1 stor röd paprika, fint tärnad
5 skivor bacon eller pancetta, smått skurna
olivolja
8 dl hemkokt kycklingbuljong
1 burk Mutti krossade tomater
salt, svartpeppar
1 burk borlottibönor
0,5 tsk rörsocker

parmesanost, olivolja och svartpeppar till serveringen

1. Stycka kyckling, skär loss köttet, och finstrimla det.
2. Fräs de tärnade grönsakerna i olivolja, tills de mjuknat.
3. Tillsätt kycklingbuljong och tomatkonserv. Låt småkoka i 15 minuter.
4. Lägg i kycklingköttet, och låt det blir genomkokt.
5. Smaka av med salt, svartpepar och rörsocker.
6. Servera med parmesanost, och mer svartpeppar för den som önskar.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...