tisdag 31 januari 2012

Ibland är det näst bästa gott nog

Jag vet att jag har varit en riktigt trist bloggare på sistone. Glest mellan inläggen, och dålig svarsfrekvens på kommentarer. Jag skyller skamlöst alltsammans på januaritröttheten. Det är en trötthet så kraftfull att den kan få mig att sitta och nicka till under ett möte, trots att jag gick och lade mig i god tid kvällen innan. Den sortens trötthet som förlamar, trots att jag börjat åka kommunalt till jobbet, för att därigenom få lite mer dagsljus och luft.

En sådan dag som idag var jag tacksam att jag inte somnade på bussen hem, och därmed slapp vakna med ett ryck, i plötslig rädsla för att - ve och fasa - ha åkt för långt. Jag är gladdes över att bara behöva vänta ett par minuter på tunnelbanan som tar mig de sista kilometrarna hem, och såg minst sagt vid tanken på att det väntar något riktigt gott til middag.

Ni känner till min fäbless för korv. Gärna från Sandströms; ibland från Taylors and Jones, om jag för ovanlighetens skull har vägarna förbi Kungsholmen. Ännu har jag inte prövat Korvhantverk, trots att Fredrik hyllat dem så lockande, men det kommer; var så säker.

I kväll blev det en helt annat korv. Redan i somras noterade jag vid ett tillfälle då jag besökte den ICA-butik vi frekventerar när vi bor på lantstället, att ICA's eget märke Selection börjat med färska korvar. Chorizo och salsiccia är de jag hittills sett, och just i kväll var det dags att pröva att laga till en korvragu på den förstnämnda.

Jag tycker detta är en väldigt trevlig utveckling. Färsk korv ska inte enbart vara något förunnat den som bor i storstad med dess rika utbud, eller har turen att bo nära en bra charkuteributik.

Det är egentligen inget annat än en smärre revolution, att jag kunde köpa dessa korvar i vår lokala ICA-butik. Det var inte längesedan köttkorv eller julkorv var den enda råa korv man kunde finna i de flesta matbutiker i vårt land. Att dessa chorizos från ICA innehåller konserveringsmedel och antioxidationsmedel, det är inte så konstigt, då de inte tillverkas på plats av en charkuterist. Smaken var det sannerligen inget fel på, den var riktigt fin. Jag kommer inte tveka att köpa dem igen, om jag blir suger på korvragu, och råkar ha tom frys eller kyl.

Som ni ser på bilden, så var det julklappsgrytan som än en gång kommt till pass. Jag kan inte förstå hur vi klarade oss utan den. Vi använder den var och varannan dag, och även om vi inte tillagar allt i den, så fungerar den suveränt för varmhållning eller att helt enkelt servera mat i. Kärleken vid första ögonkastet verkar helt klart bli bestående.

Strozzapreti med korvragu på färsk chorizo
cirka 300 gram försk chorizo
olivolja
2 vitlöksklyftor, finhackade
3 schalottenlökar, finhackade
1,5 dl vitt vin
1 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
1 burk Mutti krossade tmater
0,5 dl vispgrädde
salt, svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö

400 gram strozzapreti

1. Snitta upp fjälstren på korvarna, och fördela ned korvsmeten i små bitar i en traktörpanna eller emaljerad gjutjärnspanna.
2. Värm på pannan, ringla över olivolja, och fräs korvbitarna någon minut.
3. Häll i vitlök och shalottenlök, och låt desa steka med korvbitarna tills löken mjuknat.
4. Häll över vinet, och låt det koka in till hälften. Tillsätt därefter tomatpuré och krossade tomater.
5. Låt ragun småputtra i tio minuter. Häll över grädden, strö över rörsockret och krydda med salt och svartpeppar. Blanda allltsammans, och låt det få fortsätta att småputtra i tio-femton minuter till så att såsen tjocknar en smula.
6. Koka strozzapreti al dente, och spara någon matsked av kokvattnet när du häller av det. Slunga strozzapreti med korvragu, och servera omedelbart, tillsammans med svartpeppar och parmesanost.

söndag 29 januari 2012

Gör det själv. Det blir bättre så.

Något av det godaste jag vet är att få frossa i charkuterier, nybakat bröd och olivolja. Dessa godsaker kompletteras med fördel av exempelvis oliver och kronärtskockshjärtan. Hellre än att köpa färdigmarinerade sådana, brukar vi själva smaksätta olivolja med vitlök, örter och torkad chili. Resultatet blir alldeles strålande bra.

Jag har inget principiellt emot att köpa färdiga produkter av denna typ. De kan smaka , men jag blir alltid så besviken på oljan. Om jag köper något på burk som ligger i en olja, då vill jag att oljan ska vara god. Jag vill till och med att den ska vara så god at jag omsorgsfullt vill svampa upp den med en brödbit och njutningsfullt stoppa den i munnen. Enligt min erfarenhet är detta en närmast omöjligt att uppnå när det kommer till färdiga produkter.

Vi tar helt enkelt en burk oliver av bra kvalitet; gärna både svarta och gröna. Vi väljer en olivolja av lite mer smakstark karaktär. Välj en fruktig eller en pepprig olja, beroende på tycke och smak. Därefter blandar vi oljan med finhackade bladpersilja och vitlök, och smular ned några små, torkade röda chilifrukter. Blanda ned oliverna i oljan, och låt dem få stå övertäckta och dra åt sig smak i rumstemperatur några timmar, innan de ska avnjutas.

Kronärtskockshjärtan finns att köpa på konserv. De r inte så fantastiska i sig, men om man gör som vi gör blir de riktigt läckra. Hetta försiktigt upp olivolja i en kastrull, och bara vänder ned riven vitlök, så att den blir varm, men inte tillagad. Häl oljan över kronärtskockshjärtana, och blanda. Täck över dem, och låt dem stå frame i rumstemperatur några timar innan de ska serveras.

Den här typen av godsaker är ett perfekt komplement till bufféer eller om man vill bjuda på plockmat.De fungerar även bra som topping på pizza. I vår familj består fredagens middag inte sällan av just charkuterier, ostar, bröd och några skålar med sådana här marinerade tillbehör. Jag tröttnar helt enkelt aldrig på dem.

onsdag 25 januari 2012

Min mans Shepherd's Pie

Ibland är det så skönt att äta något som någon annan lagat. Här hemma blir det ofta så att jag planerar och lagar maten, på grund av att jag ofta är den som först kommer hem. Detta trots att matlagning och mat är ett i allra högsta grad gemensamt intresse. Man skulle till och med kunna säga att det delvis var det gemensamma matlagningsintresset som en gång i tiden förde oss samman.

Vi gillar samma sorts mat, men har ändå ganska olika matlagningsstilar. Det ser jag som en stor tillgång. Ta till exempel den Shepherd's Pie som min man lagade till i lördags kväll. Jag skulle aldrig ställa mig och tillaga denna rätt, men jag njuter i fulla drag av att äta den.

Som en bieffekt av att han är gift med en fanatisk matbloggare, har min man numera fått in vanan att dokumentera sin matlagning. Jag uppskattar givetvis detta, då det möjliggör för mig att kunna dela med mig även om de rätter han lagar.

Shepherd's Pie är så mycket comfort food det någonsin kan bli. Min man lyckas få til den i mitt tycke perfekta kombinationen av saftig, mustig färs och fluffigt täcke av potatispuré. Varianterna må vara otaliga, och jag är så klart partisk, men detta var helt klart den godaste Shepherd's Pie jag ätit.

Ett särskilt gott betyg var att den smakade lika bra dagen efter. Potatispuré tycker jag inte alltid gör sig så bra när den värms upp på nytt, men just i det här fallet var smakerna likvärdiga med när den var nylagad.

Snäll mat som passar hela familjen, även de medlemmar som metodiskt petar bort ärtor. Den som så vile kunde komplettera med ångkokt broccoli.

Min mans Shepherd's Pie
2 gula lökar, hackade
2 morötter, grovt rivna
smör
3 lagerblad
1 kg nötfärs
300 gram champinjoner
1,5 dl öl (helst Bitter)
1 fond du chef oxfond
1 dl vispgrädde
1 msk vetemjöl
salt och svartpeppar

3 dl frysta, gröna ärtor
1,5 dl jölig potatis
smör och mjölk efter smak
salt och vitpeppar

1. Smält smöret i en stekpanna. Lägg i lök och morötter, och stek försiktigt tills löken mjuknar, utan att den tar färg.
2. Lägg i köttfärs, och finfördela den med en gaffe medan den tillagas.
3. Mixa champinjonerna till en slät massa. Tillsätt champinjonerna när köttfärsen är genomstekt.
3. Låt champinjonerna steka med några minuter, och tillsätt sedan öl, oxfond och grädde. Låt alltsamman koka ihop i några minuter.
4. Pudra över vetemjöl, blanda och låt altsamman småputtra tills vätskan tjocknar. Smaka av med salt och svartpeppar.Låt färsblandningen stå kvar på eftervärmen. Koka potatisen mjuk, stöt sönder den, och blanda med smör och mjölk till önskat konsistens. Smaka av med salt och vitpeppar.
Tina ärtorna i mocro eller med kokande vaten.

Smörj en rymlig ugnsfast form, och montera med färsen i botten, ärtorna ovanpå färsen och slutligen potatispuré i ett lager på toppen. Snygg yta får du till genom att med en gaffel göra spår i potatispuré.
Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader i 20 minuter.

tisdag 24 januari 2012

En blogg är en blogg
- inte en frågelåda

Jag brukar försöka svara på kommentarer inom ett par dagar efter att de lämnats här på bloggen. Ibland händer det att jag får kommentarer på äldre blogginlägg, och dessa är det dessvärre lättare att glömma att svara på.

Att jag glömt svara på en kommentar med en fråga på ett två år gammalt blogginlägg är emellertid inte ett godtagbart skäl för en bloggläsare att lämna en ytterligare, ilsken kommentar som avslutas med "thanks for nothing".

Det här är en blogg, och inte en frågelåda. Om man vill kommentera ett gammalt inlägg, eller ställa en fråga, så svarar jag gärna, men jag rekommenderar då att man mailar mig, och kanske till och med gör sig besväret att klistar in en länk till det aktuella blogginlägget. Det underlättar för mig, och ökar chansen för ett snabbt svar.

Jag kräver inte av er att ni ska kommentera det jag skriver, men jag uppskattar när ni gör det. Däremot förväntar jag mig, ja, jag tar för givet att ni har förståelse för att denna blogg är en hobby, som jag håller efter så gott jag kan och hinner.

Om jag glömmer att svara på en kommentar med en fråga, så, snälla - fråga igen. Gärna via min mail.

Tack på förhand.

måndag 23 januari 2012

Hur kunde det bli så gott?

Det tog tid at bli återställd, men nu mår jag tack och lov mycket bättre. Det är ganska frustrerande hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till en normal, hälsosam aptit, efter några dagars magåkomma.

Förtvivlan är ett starkt ord, men det är närapå så jag känner inför de bilder jag på senare tid publicerat. Jag håller på att försöka sätta mig in i en variant av Photoshop, men tiden räcker inte riktigt till. Detta, tillsammans med vintermörkret och vårt matbord i ek, gör att bilderna närmast ser ut som om de kom från en kokbok från sjuttio- eller åttiotalet. Vad kan jag säga? Jag ser fram emot vårljus, om att kanske ha lite tid att ägna åt att förstå alla de finesser som uppenbarligen borde rymmas i det nämnda programmet i fråga.

Nu ska jag emellertid komma til saken. Jag äter på tok för lite färsk mat så här års. Det är inte skörbjugsvarning, men jag skule helt klart kunna anstränga mig lite mer. Ibland chockar jag kroppen med en frukt, men min kosthållning är ärligt talat ganska enkelspårig så här års. det blir så fel med sallad mitt i vintern, Så känner jag; det kan tyckas fånigt, men det är så jag fungerar.

I veckan som gick hade jag fått otroligt nog fått en idé om en vintersallad. Jag tänkte mig skållad, grovt riven rotselleri, grovt riven morot och äpple. Dessa ingredienser skulle blandas med smetana och senap, tänkte jag mig, och plötsligt drabbades jag av en sådant otroligt sug att jag bara var tvungeb att se till att göra verklighet av idén redan samma kväll.

Till kvällens middag var jag dessutom ute efter kolja eller sej, men kom ironiskt nog hem med lax. Jag, som nästan aldrig köper lax. Hur kunde detta komma sig? Anledningen var de aktuella fiskpriserna. Till och med den vanligtvis så prisvärda koljan låg på hutlösa 139 kronor kilot. Då föll valet på den trista laxfilén. Ja, jag måste skriva trist, för jag tycker verklige inte att lax är någon kul fisk. Inte alls. Rökt och gravad äter jag den gärna, men det är verkligen något helt annat.

Nu fick det bli som det blev. Det fungerade trots allt riktigt bra med min nyuppfunna vintersallad som tillbehör även till ugnsbakad lax, men jag ser verkligen fram emot att äta den i den tänkta kombon, vilket var dubbelpanerade fiskfiléer med panko, och ett glas öl. Jag måste helt enkelt laga till sådana mycket, mycket snart.

Alldeles bortsett från denna kontext, så blev blandingen i fråga en sorts latmansvariant av coleslaw. Ja, latmansvariant, ur perspektivet att man inte behöver strimla och skålla en massa vitkål, och smiska ihop majjo. Med andra ord känner jag rent intuitivt att denna goda vintersallad passar väldigt bra även till sådana rätter som hamburgare eller revbensspjäll. Pröva själva, så får ni se.

Min krämiga vintersallad på rotselleri, morot och äpple
175 gram rotselleri
175 gram morot
175 gram syrligt äpple
1 burk smetana (2 dl)
2-3 msk honungsdijonsenap
1 msk citronsaft
flingsalt och svartpeppar

1. Riv rotsellerin grovt, och skålla den i rikligt med hett vatten en rymlig sil. Låt selerin ånga av.
2. Riv moroten grovt
3. Tag en rymlig skål och blanda smetana, senap och citronsaft.
4. Rör ned den avsvalnade rotsellerin och mototen.
5. Riv sist av allt äpplet, och blanda ned det. På så vis slipper du riskera att det missfärgas.
6. Smaka av med flingsalt och svartpeppar.

lördag 21 januari 2012

Pannbiff och magvirus

Det är en ganska absurd sits att sitta här och matblogga, när jag drabbats av ett magvirus som sedan ett par dagar tillbaka både orsakar smärta och indrar mig från att äta. Det kom krypande under veckan, men om jag hade vetat hur illa det skulle bli, så hade jag nog inte använt onsdagens sista krafter till att ställa mig och steka ett lass pannbiffar med stekt lök och gräddsky. I synnerhet inte då det i skrivande stund känns som att det kommer dröja mycket länge innan jag kommer längta efter pannbiff.

Jag måste ändå skriva några rader om dessa pannbiffar. Det kan kanske tyckas som ovanligt fantasilöst att blogga om en sådan här svensk klassiker, men för min del så har rätten i fråga utvecklats under årens lopp. Det rör sig inte om några avancerade förändringar eller exotiska smaksättningar, däremot har jag hittat några egna små knep som fört denna så goda maträtt till än högre kulinarisk höjder. Vad faller sig då mer naturligt, än att dela med sig av dem till fler?

Jag kanske är lite fånig, men jag köper aldrig blandfärs. Jag tycker om nötfärs, och jag tycker om fläskfärs, men jag vill inte blanda dessa två. När jag lagar pannbiff, lagar jag det på nötfärs. I smeten har jag mitt eget ströbröd gjort på hembakade formfranska. Därtill lägger jag i riven gul lök, vispgrädde och givetvis ägg, men dessutom dijonsenap. Dijonsenap? Ja, faktiskt. det är inte så att biffarna ska smaka senap, men en liten mängd senap förhöjer smaken på ett helt fantastiskt sätt.

Jag steker biffarna i en blandning av smör och rapsolja. Jag upptäckte för bara något år sedan hur mycket bättre resultat det blir på detta vis. Oljan tål högre värme än smöret, och det blir mindre risk för bränt grums i stekpannan.

När biffarna stekts klart, åker det ned mer smör i stekpannan, tätt följd av ett berg med tunt skivad gul lök, och en deciliter vatten. Sedan rör jag runt, innan locket åker på. Löken får helt enkelt sjudas mjuk. Vattnet ångar långsamt bort, locket till trots, och då rör jag återigen rut i löken.

Sedan är det dags för den slutgiltiga smaksättarna - öl och rörsocker. En deciliter öl åker ned i pannan, och en halt tesked rörsocker strös över. Slutligen får löken sjuda helt kort i vispgrädde, innan hela härligheten smakas av med salt, och kanske en gnutta vitpeppar?

Lök och sås skedas över biffarna. Kokt potatis, rårörda lingon och allra helst pressgurka, serveras till. Det är när jag njuter av en sådan delikat måltid som det är lätt att inse att vi faktiskt har en fin matkultur i Sverige, även fast jag ibland misströstar och tänker motsatsen. Att maten dessutom är sällsynt tacksam att servera barnaskaran, gör inte njutningen mindre.

Om det inte vore för att jag sedan led av magsmärtor halva natten, så hade detta varit en närapå perfekt, ja, riktigt lyxig onsdagsmiddag. men, det är nästan så att jag blir sugen på att äta igen, när jag tänker tillbaka på de läckert brynta, saftiga biffarna, den mjuka löken, och inte minst den goda såsen.

Mina pannbiffar med lök, i ölspetsad gräddsky
Biffar
800 gram nötfärs
salt och svartpeppar
0,75 dl hemgjort ströbröd
0,75 dl vispgrädde
1 stor, gul lök, grovt riven
1 rågad msk dijonsenap
1 ägg
smör och rapsolja till stekningen

Löksky
smör
2 stora, gula lökar, skurna i tunna halvmånar
1 dl vatten
1 dl öl
0,5 tsk rörsocker strö
2 dl vispgrädde
salt och vitpeppar

1. Krydda färsen med salt och svartpeppar.
2. Rör ihop grädde, ägg, ströbröd och senap. Knåda sedan ned färsen i smeten, så att alltsamman bandas ordentligt.
3. Forma till cirka 20 biffar, och stek dem i omgångar, tre-fyra stycken åt gången. Lägg dem i en karott för varmhållning, allt eftersom de blir färdiga.
4. Smält en klick smör i pannan, och rör ned löken. Häll över vattnet, öka på värmen och lägg på ett lock.
5. Låt löken småputtra tills den mjuknar. Häll över öl och strö i sockret, och blanda.
6. Häll sist över grädden, och låt den putra med. Smaka av med salt och vitpeppar.

tisdag 17 januari 2012

Kanske min favorit bland glassmaker,
med bästa chokladsåsen

Detta är på sätt och vis en återbloggning, men ändå inte. Något så här gott förtjänas att bloggas om och om igen, i synnerhet som det var några år sedan sist. I lördags slog det mig nämligen med full kraft, att jag verkligen inte kan begripa att inte glassmaken kardemumma slagit på bred front.

Egentligen är det nog snarast vanilj/kardemumma smaken borde heta, eller kanske till och med muscovadoglass med smak av vanilj och kardemumma. Det ljusa muscovadosockret i glassmeten är ju en avgörande smaksättare i sig. Jag skulle helt ärligt aldrig komma på tanken att använda vanligt vitt socker i en glassmet. Det smakar ju ingenting - bara sött.

Glass och chokladsås, ska det vara något att yvas över? Kanske inte, om man bjuder på Big Pack med O'hoj, men nu pratar vi glass och sås på en helt annan nivå. Att bjuda på hemlagad glass till efterrätt, så som vi gjorde i lördags, är dessutom det självklara valet, om man vill kunna förbereda i god tid.

Krämig, smakrik glass, med en riktigt seg och fyllig chokladsås som tillbehör, tillfredställer smaken även hos den mest kräsne gäst. Nu var det inte några kräsna gäster vi hade på middag när vi bjöd på detta, snarare matglada och tacksamma gäster, även om vännerna P och K förvisso är finsmakare. De uppskattade kardemummaglassen med chokladsås precis lika mycket som vi själva gjorde.

Chokladsåsen är egentligen nästan en lös fudgesmet, och den behöver inte mer än ljummas för att få en perfekt konsistens. Den som så föredrar, kan vispa ned mjölkchoklad i den, i stället för mörk choklad.

Muscovadoglass med vanilj och kardemumma
3,5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång, ursrapad
1,5 tsk kardemumakärnor, grovt stötta
6 äggulor
1,5 dl ljust muscovadosocker

1. Värm grädde, mjölk, den urskrapade halva vaniljstången och kardemummakärnorna i en kastrull. Vispa under tiden äggulorna riktigt fluffiga med sockret.
2. Häll ned äggvispet i den varma gräddmjölken, under omrörning.
3. Sjud glasskrämen under flitigt vispande tills den börjar tjockna.
4. Tag kastrulen från plattan, och låt krämen svalna. Ställ den sedan i kylskåpet för att svälla (över dagen, över natten, eller i varje fall ett par timmar).
5. Sila bort kardemummakärnorna, och kör sedan glasskrämen i glassmaskin. Jag har alltid en tom form i frysen som stå redo att fyllas med smet. Stjälp ned glassen i formen, och ställ in den i frysen i ett par timmar.

Bästa chokladsåsen
2 dl gammaldags mjölk
1 dl rörsocker strö
1 dl cacaopulver
2 msk ljus sirap
125 gram mörk choklad

1. Koka upp mjölk, socker, sirap och cacao i en kastrull. Låt koka på låg värme under omrörning i några minuter.
2. Tag kastrullen från plattan. Låt blandningen svalna något.
3. Bryt chokladen i mindre bitar, och vispa ned dem, så att de smälter och alltsammans blandas väl.
4. Värm såsen förstiktigt strax innan den ska serveras.

måndag 16 januari 2012

Aldrig känns en helgfrukost så
avlägsen som på en måndag

Jag är oerhört förtjust i det som på engelska benämns som cooked breakfast. Vad kallar man det på svenska? Jag har inte hittat något bra ord eller utryck annat än möjligtvis varm frukost, men det ger ju utifrån en svensk frukostkontext snarare associationer till gröt. Tillagad frukost? Jag spånar vidare.

Förra året kollapsade mina frukostrutiner av pur leda och stress, och under et par månader körde jag med den klassiska, om än ohälsosamma varianten att enbart hälla i mig en kopp kaffe och et glas juice innan det bar av till jobbet. Sedan kom jag på bättre tankar och skärpte till mig. En liten skål med helfet filmjölk och en lagom skopa fin müsli förgyller sedan några månader tillbaka min morgonstund på vardagarna.

Helgerna, däremot, blir ofta en orgie i sådant som i sanning får betecknas som frukostar som förhöjer livskvaliteten. Bacon, stekta ägg eller äggröra, bönor i tomatsås, korvar, nybakat bröd eller amerikanska pannkakor - ja, listan kan göras lång. Njutningen är genuin, och det är inte bara jag som är barnsligt förtjust vid dessa tillfällen. Det är så att säga en upplevelse som delas av hela familjen.

Härom veckan presenterade min man en ny twist på den tillagade frukosten, nämligen bacon-korv-äggpannan ni kan skåda på bilden här ovan. Han stekte helt enkelt en generös mängd kotlettbacon och slantad, kryddig korv, och när de blivit brynta knäckte han ned ägg i pannan. Anrättingen serverades när äggvitorna precis stelnat, men gulorna fortfarande var lösa. Med en mugg kaffe, ett glas juice som en skvätt HP-sås (eller varför inte hemlagad ketchup), var detta en söndagsfrukost som närmast gick till historien.

Min man kommer få laga detta snart igen, var så säkra.

torsdag 12 januari 2012

Frågan är inte varför man börjar matblogga. Frågan är varför man fortsätter

Kinna på Mormors mat skrev härom veckan ett inlägg om varför hon matbloggar, och vad det inneburit för just henne att matblogga. Kinna är en av de som varit med längst bland svenska matbloggare, och hennes blogg var en av de första jag började läsa, innan jag själv gav mig på att börja blogga.

Helena, Maria och Elin på Tre tjejer i köket är också veteraner i matbloggarsammanhang, och Kinnas blogginlägg fick mig att minnas en twitterkonversation jag hade med någon av dem (jag tror det var Elin) och några fler, för några månader sedan. Vi diskuterade matbloggandet i största allmänhet, och Elin utryckte då mycket väl det som faktiskt är den mest intressanta frågan man kan ställa till en bloggare, vare sig det är mat som är ämnet eller ej. Frågan är inte varför man börjar (mat)blogga. Frågan är varför man fortsätter.

Ja, varför fortsätter man? Faktum är ju att många inte fortsätter. Många håller på några månader, andra håller på några år, tar en paus, och kommer kanske aldrig tillbaka. Inspirationen kommer och går, och utmaningen är att bibehålla balansen mellan lust och plikt. För, sanningen är den, att det inte alltid kan vara lustdrivet att blogga. Oavsett om man erkänner det för sig själv eller ej, så blir bekräftelsen i form av läsarstatistik och kommentarer beroendeframkallande. Dessutom är det samma sak med bloggandet som med mycket annat, nämligen att det går att få in goda rutiner. Det går att producera läsvärda blogginlägg utan att inspirationen är på topp. Däremot gäller det att för sig själv identifiera en lägstanivå, och att inte under några som helst omständigheter sänka sig under den.

Förra året vid den här tiden började min inspiration tryta. Det gör den allt som oftast under det första kvartalet, men just 2011 var det särskilt påtagligt. Jag framhärdade i mitt bloggande på ren viljestyrka. Sedan dök erbjudandet från alltommat.se ut, och allt förändrades.

Jag ångrade att jag lämnade SMASKENS vid otaliga tillfällen under mitt sex månader långa gästspel. Att komma tillbaka var inte helt lätt, men det gick så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Det finns så många bra svenska matblogar. Och, det finns inte minst så otroligt många människor i det här landet som är oändligt mycket bättre på att laga mat än jag själv. Det som skiljer ut oss som matblogar i denna stora skara av kunniga hemmakockar, det är att vi en gång tagit steget att börja dokumentera i bild och text, att dela med oss av vår dokumentation, och inte minst att interagera med andra matbloggare. Jag tycker detta i all enkelhet är helt fantastiskt.

Nej, jag kommer inte sluta matblogga. Inte under överskådlig framtid. Vad jag däremot kommer göra, det är att försöka hitta en balans. Min prestationsångest är överväldigande, och min tid är värdefull. Jag måste hela tiden kämpa för att hålla en rimlig nivå på mitt engagemang.

Som sagt - frågan är varför man fortsätter. Kanske för att förhoppningen faktiskt finns att det en gång, mot alla odds, ska leda till något mer än bara en blogg?

onsdag 11 januari 2012

Januari är en riktig skitmånad.
Därför krävs det riktigt god mat.

Aldrig behövs god mat så mycket som i denna månad. Januari är hemsk. Förmodligen tycker jag så, därför jag vet att den följs av februari och mars, ytterligare två av de månader som jag upplever som årets tyngsta.

Jag vet att januari för många är en månad av späkning och att plånboken kan vara tunn efter jul- och nyårshelgerna, men jag kan inte riktigt begripa varför allt skulle bli bättre av att man prioriterar ned maten? Späkning, det är jag inte intresserad av. Snarare behöver jag få äta en riktigt god middag i slutet av varje dag, annars känns dagen meningslös.

Min monumentala trötthet och den sena timmen till trots, ställde jag mig vid sextiden i kväll och stekte ett lass utbankade kycklinglårfiléer. Jag pressade citron över, strödde över kapris, slängde ihop en publikfriande gräddig sås till de såsälskande barnen, och kokade ris. Sedan åt vi. Och njöt.

Stekt kyckling med citron och kapris är egentligen en sådan maträtt som jag vill njuta av en ljummen försommarkväll, och det gör inget om min tallrik flankeras av ett glas riktigt kallt, vitt vin. Detta till trots fungerar rätten lika bra en mörk kväll i januari.

Smakerna är så enkla, men ändå så otroligt goda. Det perfekta tillbehöret är egentligen en klassisk risotto, eller en blandad grönsallad. Vintertid kan det passa bra med spänstiga haricots verts, som kan få suga upp de goda saften som sipprar ut från de möra kycklinglårfiléerna.

I kväll blev det aningen mer prosaiskt. Rårivna morötter. Men, det spelade faktiskt ingen roll. Vi fick en god middag, och alla var nöjda.

Kycklinglårfiléer med citron och kapris
Ungefärlig tillagningstid: 45 minuter

800 gram kycklinglårfiléer
flingsalt, svartpeppar
smör
olivolja
1 stor citron
3-4 msk kapris

1. Putsa kycklinglårfiléerna efter smak.
2. Banka ut filéerna, till exempel genom att platta ut dem på en skärbräda, lägga på en plastpåse och slå med en kavel.
3. Krydda filéerna med flingsalt och svartpeppar.
4. Hetta upp olivolja och smör i en gjutjärnstekpanna. Stek två-tre filéer åt gången, så att det inte blir för trångt i pannan.
5. Var inte rädd för att ha medelhög temperatur. Vänd filéerna ett par gånger, pressa över citron innan du lägger dem åt sidan i en skål och börjar steka nästa omgång.
7. Lägg slutligen tillbaka alla stekta filéer i pannan. Hetta upp dem på nytt, pressa över lite mer citron och tillsätt kapris. Rör om.

Om du vill göra en enkel sås, så som jag gjorde, så går du till väga på följande vis:
Tag upp filéerna och kapris ur stekpannan. Häll i en deciliter torrt, vitt vin, och vispa ur pannan. Tillsätt 1-1,5 deciliter vispgrädde, och pudra över en halv tesked vetemjöl. Vispa medan såsen puttrar några minuter på låg temperatur. Smaka av med några nypor rörsocker strö, och eventuellt mer salt eller peppar. Enkel, och väldigt gott.

tisdag 10 januari 2012

Rapport från nyår 2011 - innan jag glömmer

Ja, jag är väl medveten om att nyår för de flesta av oss redan känns oerhört avlägset. Jag borde givetvis ha tagit mig i kragen, och så snart som möjligt bloggat om vad vi åt och drack. Nu blev det av olika skäl inte så.

Det blev en proppmätt nyårsafton. Våra portioner var denna gång, till skillnad från nyår 2010, helt enkelt för generöst beräknade. Vi orkade inte ens äta de goda ostarna, och pralinerna, de blev til största delen över til nyårsdagen.

Vår lärdom till nyårsafton 2012, som blir den femte i ordningen vi firar tillsammans med vännerna A och M, det är helt enkelt att satsa på aningen färre rätter. Fyra förrätter, en varmrätt, ost och dessert. Det är tillräckligt i sig. Vad gäller dryckerna till maten, så hade jag inte varit inblandad i själva valet, utan hade enbart nöjet att njuta av dem. Jag ska se om jag kan få hjälp av de andra att ta redan på exakt vilka viner vi drack.

Jag ger er de bästa bilderna på det vi åt, så får ni ha i åtanke att bildbehandlingsprogrammet och jag inte är bästa vänner just nu.

Slutligen har jag en efterlysning. Är det någon av er som vet ifall detta är en vanligt förekommande produkt. Krabbcrème kan verka lite märkligt, men det är en grym produkt, och var en fantastisk smaksättare till A's gudomliga krabbsoppa, som serverades med basilikaoljafrästa king crab-klor. Jag ser tacksamt fram emot eventuella tips.

Innan maten åt vi små bitar av brie med karamelliserade valnötter, men de bilderna ska jag förskona er ifrån.

Löjrom med klassiska tillbehör. Altid lika gott

Chévre-panna cottan blev en chévretimbal, och serverades med kallrökt lax, sikrom och gräslök. Gott, men mäktigt.

A's goda fiskpaté, i de fina små grytorna. För stora portioner, men fantastisk smak. Ett mycket lyckat experiment.
Recept kanske kommer?

Krabbsoppan med stort K. Serverad med basilikaoljafrästa king crab-klor. Hur gott som helst, men receptet improviserade A fram medan hon lagade soppan. Jag får väl helt enkelt önska mig att hon ska bjuda på den igen, och då dokumentera mer?

Hummer, alltid lika gott. Här gratinerad med smör,
schalottenlök och bladpersilja.

Anklever med en liten katrinplommon-och balsamicokompott -
om jag inte minns fel?

Och så - oxkinderna.

Slutligen - romglassen med de rommarinerade sultanarussinen

söndag 8 januari 2012

Rödvinsbrässerad oxkind - nyår 2011

Vi kände oss så nöjda, min man och jag, när vi kom på att oxkind skulle stå på menyn för 2011 års nyårsfirande. När vi kom till vår favorit bland köttbutiker, Sandströms, möttes vi av ovationer, när vi deklarerade att den sedvanliga oxfilén skulle få stå tillbaka för en mer rustik styckningsdetalj.

Vi äter ytterst sällan oxfilé; faktiskt så sällan som två-tre gånger om året, men det har ofta blivit så att valet fallit på just filé till nyår, av gammal tradition och hävd. Märkligt, egentligen, med tanke på hur jag annars väljer kött. Nu skulle jag tro att traditionen för all framtid är bruten.

Detta var faktiskt första gången vi själva tillagat oxkind. Jag har njutit av oxkinder som tillagats av andra, avsevärt mer kompetenta händer. Föga förvånande har jag, i likhet med många andra njutit av en smältande mör rödvinsbrässerade oxkind på Rolfs kök, där den varit ett stående inslag på menyn sedan tidigt 2000-tal. Senast det begav sig, så var det på Högberga gård i samband med Barolo-kvällen i slutet av november, som så förtjänsfullt anordnades av Fredrik på Who Cut the Cheeze. Det var den oxkindsanrättning vi bjöds på den kvällen som vi lät oss inspireras av till vår nyårsmiddag.

Jag måste erkänna att oxkinden trots våra ansträngningar inte blev fullt så bra som den kunnat bli. Vi fegade ur, och en kombination av logistik och nödtvång gjorde att vi avbröt långlagningen lite för tidigt. Vi var helt enkelt tvungna att påbörja tillagningen hemma i vårt eget kök, och senare under dagen förflytta såväl oss själva som vår CrockPot till våra goda vänner, i vars hem vi skulle fira nyårsaftonen. Under senare experiment (jag har fått en liten hang up på just oxkind) har jag kommit fram till att det krävs närmare sex timmars tillagning för att oxkinden ska bli så dallrande mör som jag vill ha den.

Detta recept är nu inte mindre värt på grund av att betyget på nyårsaftons varmrätt blev väl godkänt, om än inte mycket väl godkänt. Jag kan trots allt ge er ledtråden som gör att just er egen tillagning blir perfekt. Inte illa, eller hur?

Det mest fascinerande med själva tillagningen i ärlighetens namn den blandning av slump, och angenäm salongsberusning, som gjorde oss vilda och galna nog att låta rödvinet reducera till vad som måste benämnas som en sirapsliknande konsistens. Den trögflytande, smörblanka rödvinsreduktion ni ser på tallriken på bilden ovan, är resultatet av denna lössläppthet. Jag trodde under en fasansfulla sekunder att reduktionen var förstörd, kanske vidbränd, när jag plötsligt såg att denna av mig aldrig tidigare skådade konsistens. Ni kan säkert föreställa er min lättnad, då jag insåg att jag oroat mig i onödan.

I glasen hade vi Fratelli Revello Barolo 2007 DOCG, ett fantastiskt vin, som dessvärre inte kan beställas från Systembolaget. Det gick med andra ord ingen nöd på oss, denna 2011 års sista kväll.

Rödvinsbrässerad oxkind med smörig
rödvinsreduktion (4 portioner)

2 oxkinder à cirka 725 gram styck
salt och vitpeppar
3 schalottenlökar, delade
2 morötter, grovt delade
10 stjälkar bladpersilja
stjälkarna från 0,5 kruka rosmarin
2 lagerblad
1 flaska Nebbiolo av medelkvalitet
rörsocker efter smak
smör efter smak

1. Putsa oxkinderna efter tycke och smak. Tag dock inte bort allt fett.
2. Lägg lök, morötter, persiljestjälkar, lagerblad och rosmarin i botten av en CrockPot (eller i en gruta av emaljerat gjutjärn).
3. Salta och peppra oxkinderna runtom, och placera dem ovanpå grönsakerna.
4. Häll över rödvinet. Lägg på locket och ställ in din CrockPot på tillagning på lägsta effekt i 6 timar. Alternativt: Lägg på locket på din emaljerade gjutjärnsgryta, och ställ in den på 80 grader ugnsvärme i 6 timmar.
4. Plocka varsamt upp oxkinderna ur grytan, så att de inte ramlar isär, och täck över dem med alufolie.
5. Sila ned vätskan ur grytan i en kastrull. Reducera vätskan tills den tjocknar. Smaka av den med rörsocker, och eventuellt salt och vitpeppar. Blanka av den med en generös klick smör.

Som tillbehör serverade vi en liten pytt, som vi förberett tidigare under dagen. Den bestod av fint tärnade, hastigt blancherade morötter, knaperstekta tärningar av rökt sidfläsk, sant rostade, hackade hasselnötter. Samtliga dessa ingredienser transporterades förvarade i plastpåsar. Därefter stektes de på, i sidfläskets eget fett, strax innan serveringen. En fluffig puré gjordes på potatis, rotselleri, stora mängder smör samt en skvätt gammaldags mjölk. Vi åt, och vi njöt. Mycket godare än så blir det inte.

lördag 7 januari 2012

Helt klart rätt val

Den brokiga blandningen av maträtter på vårt fredagsbord fodrade ett vin som tål att paras med många olika smaksensationer.

Helt enkelt - ett vin som skulle klara av att hantera baconlindade rökta musslor, obscena mängder vitlök, kronärtskocksbottnar, räkor med saffran, vitlök och chili, tre sorters italiensk salami (varav en med stark chili), marinerade kalamataoliver, samt en ordentligt lagrad appenzeller.

Ett något eklektiskt hopplock, kan tyckas, men de olika komponenterna fungerade faktiskt utmärkt bra tillsammans.
Det vin som i vårt tycke fungerade så strålande i denna kontext, det var:
Langhe Nebbiolo Fontanafredda (nr 22300).
Rekommenderas varmt; vare sig ni ska äta baconlindade musslor och räkor i gudagod marinad, eller ej.

fredag 6 januari 2012

Räkor i gudagod marinad -
fredagsmat i repris

Jag väljer att återblogga detta otroligt enkla och goda recept på räkor i grym marinad. Receptidén dök upp i mitt huvud i april förra året, då jag hade hågen ställd på leverans av fredagstapas som inte blev av.

Med en minimal ansträngning skapade jag en rätt som blev så god, och så uppskattad, att den nog måste betecknas som något av det bästa jag bjudit på. Jo, jag hade nämligen dessa räkor i marinad som en av rätterna på min födelsedagsbuffé, en månad senare, och de blev minst sagt uppskattade.

Just i kväll ska vi utöver dessa räkor äta både charkuterier, baconlindade rökta musslor, marinerade ronärtskocksbottnar, någon god liten ost, och givetvis nybakade surdegsbaguetter.

Jag tror inte det blir öl till maten denna gång, snarare något rödvin. Men, den vårfagra fredagskväll i april förra året då vi första gången åt dessa räkor, pressade vi citron över dem, och dessutom vi svalkade våra strupar med

San Miguel (nr 88007) vi hällde i glasen.

Den som inte har små, torkade röda chilifrukter i sina kryddgömmor, kan med fördel pröva att använda chilifakes eller sambal oelek. Jag tror det kan funka minst lika bra.

Räkor i gudagod marinad
1 kilo räkor
0,75-1 dl neutral olivolja
0,5 gram saffran (1 kuvert)
3 vitlöksklyftor, finhackade
2 st smulade peperoncini; små, torkade chilifrukter
0,5 dl bladpersilja, finhackad
citronklyftor

färskt bröd till serveringen; gärna surdegsbaguetter

1. Blanda olivolja, saffran, vitlök och chili i en kastrull, och värm på försiktigt under omrörning. Det är mycket viktigt att inte oljan blir för het, så att vitlöken börjar brynas!
2. När det börjar småbubbla i olja, drar du kastrullen från plattan och låter innehållet svalna.
3. Skala under tiden räkorna, och blanda sedan ned dem i oljan tillsammans med den finhackade bladpersiljan. Låt alltsamman stå och ta smak av varandra i åtminstone 15 minuter, innan det är dags att äta.

torsdag 5 januari 2012

Romglass med romarinerade sultanarussin

Trots att jag gjort hemlagad glass i ganska många år, och under dessa år tycker mig ha tilägnat mig ganska mycket kunskap i ämnet, så finns det alltid nya handgrepp och knep att lära sig. Vår nyårsglass 2011 var en romglass, smaksatt med fin 25 år gammal rom, och till denna serverades Saltås fantastiskt goda sultanarussin, vilka fått ligga och dra i rom i över ett dygn. Som dekoration hade min vän A gjort eleganta virvlar av smält socker, som vi kunde sticka ned i glasen.

Att smaksätta glassmet med alkohol, det är en konst i sig. Alkoholen påverkar glassens fryspunkt. Det gäller dessutom att ta det varligt, så att smaken inte blir för dominant. Förra årets punschglass lärde mig en hel del, men punsch skiljer mycket från rom. Den simmiga, sockerstinna punschen reagerade helt annorlunda med glassmet än romen.

Rikligt med äggulor, och ett blad gelatin, det är en grundförutsättning för den här typen av glass. Vid detta tillfälle ville jag också för första gången pröva att ha glukos i glassmeten. Jag tycker mig ha klarat mig ganska bra utan denna produkt, men då den påstås minsta risken för kristallisering, tyckte hag det kunde vara på sin plats att ge den en chans.

Helt oproblematiskt är detta inte för mig, då sockret i mina glassmetar är så mycket mer än enbart sötning. Det är lika mycket en smaksättare. Jag väljer sockret omsorgsfullt. Rörsocker strö, eller ljust muscovadosocker? Eller, kanske farinsocker? Då är det inte helt oproblematiskt att ösa glukos i smeten.(Just i denna smet kom jag alldeles för sent op att jag skulle ha tagit ljust muscovadosocker i stället för rörsocker strö. Det ska jag göra nästa gång.)

Eftersom jag inte visste vilken mängd som var lagom, prövade jag med en halv deciliter. Mängden rom var jag också en smula osäker kring, men det blev en hel deciliter. Den som vill ha en mildare smak kan minska mängden till 0,75 deciliter.

Nu har jag orerat en hel del kring själva tillagningen. Ni undrar säkert hur resultatet blev? Smakade det bra? Ja, absolut. Det blev en härlig glass, med vuxen smak. Det tog lång tid för den i glassmaskinen, och jag fick låta mig nöja med en betydligt lösare konsistens än smeten vanligtvis får, då jag stjälpte ned den i den skål den skulle förvaras i i frysen. Jag rekommenderar definitivt fler experiment med att smaksätta glass med alkoholhaltiga drycker, men - helt okomplicerat, det är det inte. Inget för nybörjare, om jag ska uttrycka mig riktigt klart och tydligt.

Slutligen måste jag än en gång be om ursäkt för den usla bilden. Även fast just denna glass inte direkt var färgstark, och sultanarussinen är ju - russin. Ljusbruna. Jag jobbar på att försöka lära mig detta nya bildbehandlingssätt.

Romglass med rommarinerade sultanarussin
5 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 vaniljstång
0,5 dl glukos
1 dl rörsocker strö eller ljust muscovadosocker
8 äggulor0,75-1 dl ljus, lagrad rom (kylskåpskall)

1 dl Saltå sultanarussin
0,5 + 0,5 dl ljus,lagrad rom

1. Hetta upp grädde, mjölk, urskrapad vaniljstång och des frön samt glukos i en kastrull.
2. Vispa rösocker och äggulor mycket fluffigt. Tillsätt detta till gräddmjölken.
3. Sjud glassmeten på medelvärme, vispa den hela tiden, så att den inte fastnar i botten. Smeten får inte börja koka.
4. När smeten börjar tjockna och temperaturen höjs, tag den av plattan, och vispa noga i den blötlagda gelatinbladet. Smeten ska sedan kallna, och därefter svälla i kylskåp över dagen eller över natten.
5. Häll russinen och 0,5 dl rom i en burk. Tryck ned russinen i romen. Sätt på ett lock, och låt stå över natten eller i varje fall ett par timar. Tillsätt sedan resterande halva deciliter rom, då russinen absorberat den första slurken.
6. Tillsätt kylskåpskall rom til glassmeten, och blanda väl, precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Glöm inte att fiska up den halva vaniljstången.
7. Ställ in en lämplig skål eller burk i frysen medan glassmaskinen arbetar.
8. Stjälp ned glassen i denna behållare så snart den är klar i maskinen. Frys glasen i några timmar innan den ska ätas.
9. Tag ut glassen en kvart innan den ska ätas. Forma kulor med en glasslev som du doppar i hett vatten. Dekorera med de rommarinerade russinen.

Svartvinbärsgranité - lånad

Det är inte jag som står för nyårsgranitéerna, det är inte heller jag som nyårsdukar, fixar och dekorera tallrikarna så vackert. Det är min grymt duktiga vän A, som nog får kallas för en natural born kallskänka.

Just recept på granitéer är något som efterfrågats, under årens lopp, då jag bloggat om att vi ätit sådana, men inte kunnat dela med mig av recept. Denna gång är det emellertid annorlunda. Jag har recept på hela två granitéer. Däremot har jag bara bild på svartvinbärsgranitén, då alla bilder på champagnegranitén tyvärr blev för usla för att publicera.

På tal om bilder, så kan jag meddela att jag under julen bytt från PC till Mac, och jag är inte kompis med de verktyg för bildbehandling som finns i iPhoto.

Jag gör så gott jag kan. Ni får ha översende. Ett inlägg med en bild, om än ful, är ju alltid roligare än ett bildlöst inlägg.

Svartvinbärsgranité, 4 portioner
1,5 dl vaten
0,5 dl koncentrerad svartvinbärssaft
1 tsk citronsaft
3 msk vodka

1. Koka upp ingredienserna, och låt koka i någon miut.
2. Häll i en form, låt svalna och frys in. Hur lång tid detta tar, beror helt på din frys.
3. Rispa i graniten några gånger medan den blir fryst, för att få till den eftersträvade kristalliknande konsistensen.
4. Fördela i fyra små skålar, och servera omedelbart.

Champagnegranité, 4 portioner
2 dl champagne
1 tsk citronsaft
1 msk socker

1. Koka upp ingredienserna, och låt koka i någon miut.
2. Häll i en form, låt svalna och frys in. Hur lång tid detta tar, beror helt på din frys.
3. Rispa i graniten några gånger medan den blir fryst, för att få till den eftersträvade kristalliknande konsistensen.
4. Fördela i fyra små skålar, och servera omedelbart.

tisdag 3 januari 2012

Jag invigde min julklapp med fulaste fisken

Ni känner nog vid det här laget till att sej är en av mina absoluta favoritfiskar. Jag tycker kort sagt att den är fantastisk. Det enda negativa är, som ni säkert vet, den aningen tråkiga färgen. Å ena sidan kan jag förstå om den gråa kulören avskräcker. Sejen kan i rått tillstånd se närmast gråbrun ut, om den råkar ligga bredvid kolja eller torsk i fiskdisken. Å andra sidan kan jag ändå inte förstå att man endast på grund av färgen skulle välja bort denna välsmakande, prisvärda fisk, som man dessutom kan köpa med gott samvete i dessa tider av utfiskning.

Det kändes helt enkelt väldigt rätt att inviga min fina julklapp med att laga en riktigt god rätt av sej; en rätt som passar lika bra att bjuda på till vardag som på helgen. Snabbare och enklare än så här blir det knappast. Jag brassade på, med såväl vitt vin i såsen som räkor och hackade ägg på toppen, men den som vill och föredrar kan i stället smaksätta såsen med fiskbuljong, och helt sonika hoppa över något av garnityren. Eller, hoppa över båda, och i stället klippa färsk dill över anrättningen strax innan den ska serveras.

Likadant är det med mitt val att servera ris till fisken. Jag har helt enkelt fått en överdos av kokt potatis, och längtar för tillfället inte alls efter denna knöl. Givetvis passar det alldeles utmärkt med kokt potatis, pressad potatis eller ett fluffigt mos till rätten i fråga.

Var och en följer sin smak. Men, lyd gärna mitt råd, och ge sejen en chans, om du inte redan tillhör dess vänkrets. I min familj är vi fiskälskare, och barnen förknippar sej med goda smaker. Om de kan, så kan nog även någon vuxen frälsas över till den rätta sidan, eller hur?

Sej i vitvinssås med ägg och räkor
700 gram sejfilé
salt och vitpeppar
1 schalottenlök, finhackad
1 dl torrt vit vin
1 nypa rörsocker strö
2 dl vispgrädde
1 msk vetemjöl
2 kokta ägg, grovt hackade400 gram räkor med skal

1. Byxa filéerna, det vill säga skär bort den strimma som kan innehåla rester av ben efter maskinellt filéande. Skär också bort den tunna biten längst ut på filén. Skala räkorna.
2. Salta och peppra filéerna, och vik dem dubla.
3. Smält smöret i en traktörpanna eller låg, emaljerad gjutjärnsgryta.
4. Fräs den hackade schalottenlöken i smöret så att den börjar mjukna. Häl över vinet, och låt det puttra med löken.
5. Häll över grädden, salta och peppra helt lätt. Pudra därefter över vetemjölet med hjälp av en liten sil, medan du samtidigt vispar.
6. Lägg filéerna i såsen, och lägg på locket. Sänk värmen ordentligt, jag lät filéerna tillagas på läge 2 av 12.
7. Tag av locket efter cirka fem minuter, och vänd försiktigt filéerna med hjälp av en stekspade. Låt dem försiktigt sjudas i ytterligare två-tre minuter.
8. Strö över de hackade äggen och räkorna preis innan fisken ska serveras. Öl är gott att dricka till.

måndag 2 januari 2012

Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna

Nytt år, ny mat, nya idéer; även om jag är lite trög för tillfället så är det precis så det förhåller sig.

Ut med det gamla, in med det nya. Bort med bullar, kakor och godis, och in med riktig mat. Och, som ni nog noterat, med en ny bakgrund, som jag antar att man antingen gillar starkt eller finner motbjudande? Oavsett, så är det den ni kommer att se den närmaste tiden.

Jag återkommer, mycket snart.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...