fredag 31 december 2010

Mitt bästa nyårstips, (nästan) bara för er...

Nu ska jag vara en smula präktig ( alldeles förfärligt präktig, i själva verket), och predika lite för er. Faktum är att jag har skrivit om detta åtminstone void ett tidigare tillfälle, men det spelar ingen som helst roll, för detta budskap tål att upprepas om och om igen.

Den absolut bästa tjänst ni kan göra er själva inför nyårsdagen, vet ni vad det är? Jo, det ska jag berätta för er. Oavsett om ni dricker alkohol eller ej, oavsett om ni somnar innan tolvslaget eller festar hela natten, så är nyårsdagen en mycket slö och avslagen dag, för de flesta av oss. Att ringa efter hämtpizza, eller hänfalla åt andra desperata nödåtgärder, kan te sig som en alltför lockande lösning på middagsproblemet.

Jag ber er - gör inte så. Var i stället förutseende nog att laga en gryta med bolognese, en chili, eller bara något liknande, som sedan står och väntar på er på nyårsdagens kväll. Det är inte för sent; det går att göra under dagen.

Vad ni än hittar på, så kan jag lova att ni kommer att vara er själva evigt tacksamma. Det är en sådan fantastisk lyx att plocka fram en färdig gryta ur kylskåpet; vilken dag som helst, men i synnerhet den första januari.

torsdag 30 december 2010

Nyåren som gick

Bilden är lånad.

Jag vill inte vara övertydlig, men om ni följer denna hänvisning, så kommer ni till samtliga mina tidigare bloggposter som rör nyårsmiddagar. Jag har ju trots allt bara matbloggat i knappt två och ett halvt år, men de två senaste nyåren har vi ägnat oss åt ganska ambitiösa menyer, och kanske finns där något som kan inspirera er?

Det finns inte recept till alla rätter, men när det finns, så har jag genomgående länkat till dessa. Det finns även länkar till Systembolagets hemsida, vad gäller våra tidigare dryckesval. Många rätter sådana som det finns en uppsjö av varianter på; det är bara att söka på någon av alla de matsajter som nätet fullkomligt vimlar av. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det gärna igen - för mig är nyår inte ett tillfälle för experiment, eller nya smaksensationer. Jag vill ha en hyfsat klassisk meny.

Kanske kan de tidigare nyårsmenyerna inspirera någon? I så fall är ingen gladare än jag.

onsdag 29 december 2010

Planering inför nyårsmenyn 2010

Jag fick dåligt samvete, när mitt klumpiga finger av misstag råkade trycka på fel knapp, och publicera ett inlägg som inte ens var embryot till ett inlägg, snarare bara en idé; början till en tanke om nyårsaftons efterrätt. För att inte göra en eventuell bloggbesökare alldeles för besviken, publicerar jag därför en ytterst, med betoning på ytterst, preliminär nyårsmeny.

Friterade getost
champagne (märke ännu ej bestämt)

Tillägg: Löjrom med smetana och rödlök, serverad på
smörstekt brioche
champagne (märke ej bestämt)

Skagen på hummer
champagne (märke ännu ej bestämt)

Gratinerade havskräftor
champagne (märke ännu ej bestämt)

Anklevermousse (tillbehör ej ännu bestämda)
champagne (märke ännu ej bestämt)

Granité (smaksättning på planeringsstadiet)

Oxfilé, potatiskaka med Falbygdens 1878 Reserva extralagrad prästost , whiskysås, grönsakstillbehör madeirasås, sparrisbroccoli
rödvin (vilket ännu ej bestämt

Granité (smaksättning på planeringsstadiet)

Osttallrik
Förtydligande: Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

Punchglass med kaffesirap och chokladfyrverkeri
Förtydligande: Vinsanto Serelle Ruffino (nr 8119)

Kaffe, praliner
avec

Jag fyller på med detaljer; ändrar, lägger till, drar ifrån och flyttar om, allt eftersom den stora dagen närmar sig.
Håll tillgodo, så länge.

fredag 24 december 2010

Christmas Connection
- en julaftonsdrink


Jag önskar er alla en riktigt god jul. Tack för att läser SMASKENS, och tack för att ni kommenterar och ger mig feedback. Om jag fick önska mig något i julklapp av er läsare, så skulle det vara mer feedback. Även fast statistiken talar sitt tydliga språk, och ger mig en bild av hur många ni är, så finns det inget som går upp mot att faktiskt få veta vad ni tycker.

Den senaste verkan har jag varit extremt dålig på att besvara kommentarer här på bloggen. Jag beklagar detta, men tiden har helt enkelt inte räckt till. Jag ska ta itu med kommentarerna efter jul.

Vad menar jag med en julaftonsdrink? min tanke var den, att de som tröttnat på den gamla vanliga glöggen, i stället kan blanda sig en drink enligt följande enkla recept. Jag kallar den Christmas Connection, och den summerar mina preferenser ganska väl. Frågan är om inte en bit apelsinskal hade suttit fint?

1 cl Disaronno originale
3 cl Blossa cognacsspetsad starkvinsglögg
rikligt med is

Om du inte har cognacsspetsad glögg, så går det säkerligen bra att ta 2 cl glögg och 1 cl cognac.

Nu tar jag en välbehövlig bloggpaus över julen,
och börjar därefter planera inför nyår.

En God Jul, tillönskar jag er alla!

torsdag 23 december 2010

Det enkla vörtbrödet


Det här är verkligen inte ett äkta vörtbröd, men det är strunt samma. Det smakar fantastiskt gott; de vörtbröd man köper i butik är inte ens i närheten av detta. Dessutom är det inte ett dugg svårare att baka än vilket annat bröd som helst. Som om inte detta vore nog, så går det alldeles utmärkt att kalljäsa degen över natten (då med halva mängden jäst), baka ut den på julaftons morgon, och inleda julhelgen med doftande nygräddat frukostbröd.

Brödet får sin goda smak från Carnegie porter, pomerans, ingefära och kryddnejlika. Jag väljer att inte ta för mycket sirap i degen, eftersom jag inte uppskattar alltför söta bröd. Den som vill kan pensla bröden med en blandning av vatten och mörk sirap, innan de ska gräddas. Det ger bröden en vacker yta. Jag föredrar mina lite mer rustika och lätt mjöliga.

Om ni tycker att detta känns välbekant, så är det inte det minsta underligt. Jag har prövat mig fram med vörtbrödsrecept sedan förrförra julen, och jag bakar dessutom året om en porterlimpa med fänkål, som är nära besläktad med detta bröd.

det här är verkligen ett tacksamt bröd att börja med, även om du inte brukar baka. Limporna går precis lika bra att grädda i smorda och lätt mjölade formar.

Det enkla vörtbrödet
50 gram jäst
1 flaska Carnegie porter (0,5 liter)
2 tsk salt
0,5 dl mörk sirap
2 msk mald pomerans
1 msk mald ingefära
2 tsk mald kryddnejlika
120 gram rågmjöl (cirka 2 dl)
500 gram vetemjöl (knappt 8 dl), gärna
vetemjöl special eller Manitoba Cream

Rör ut jästen i porter, och blanda ned salt, kryddor och sirap. Tillsätt mjölet, och arbeta några minuter i en degblandare eller med degkrokar. Täck bunken, och låt jäsa i minst 45 minuter, men inte mer än en timma; då kan degen bli överjäst.

Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Forma två limpor, utan att knåda degen alltför mycket. Den som vill placerar limporna i lätt smorda, mjölade formar.
Grädda limporna i nedre delen av ugnen på 225 grader, i drygt 30 minuter. Knacka på brödens undersidor om du är osäker på ifall de är genombakade. Bröden ska låta ihåliga.

I dag för ett år sedan, den tjugotredje december 2009, bloggade jag om en ovanligt god rödbetssallad. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tjugotredje december 2008, och min första adventskalender.

onsdag 22 december 2010

Ett fruktbröd, till julens ostar


Det här är helt enkelt mitt gamla svarta bröd, i ny skepnad. Nästa gång ska jag dubblera mängden frukt i brödet, men jag ville ta det lite försiktigt, eftersom jag aldrig prövat att göra så här tidigare. Av samma anledning bakade jag bara ett bröd.

När jag var barn avskydde jag russin i bröd. Först i vuxen ålder har jag lärt mig uppskatta detta, och genombrottet kom med Saltås klassiska, fantastiskt goda fruktlimpa. Jag minns att jag brukade hänga på låset i de butiker där jag visste att den salufördes, köpa en färsk limpa, för att väl hemma dela den och frysa in den i lagom stora bitar för ett enpersonshushåll.

Det där var en ren utvikning, för detta fruktbröd har ingenting gemensamt med Saltå-brödet i mitt minne. Detta råkar helt enkelt vara det bästa recept på bikarbonatbröd jag stött på; denna gång i ny skepnad. Vanligtvis bakar jag det med pumpafrön, krossade linfrön och krossat bovete. Denna gång blev det rostade hasselnötter, gröna russin, torkade aprikoser och plommon samt, faktiskt - pumpafrön, för att det är så gott.
Barnsligt enkelt att göra, ofattbart saftigt och gott att äta. Gärna med en lagrad hårdost, eller en mild och krämig mögelost. Ja vanlig färskost fungerar bra, det med.
Om de torkade frukterna är väldigt torra, så blötlägg dem en kort stund; det fick jag göra med mina aprikoser.

Mitt fruktbröd
120 gram rågmjöl
420 gram vetemjöl
0,5 tsk salt
2 tsk bikarbonat
0,5 dl pumpafrön
0,5 dl rostade hasselnötter, hackade
0,5 dl gröna russin, hackade
0,5 dl torkade aprikoser och plommon, hackade
0,25 dl kallpressad rapsolja
1 dl mörk sirap
5 dl gräddfil eller filmjölk

Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Tillsätt sedan olja, sirap och fil. Blanda noga. Häll degen i en oljad brödform. Grädda längst ned i ugnen i en timma. Låt brödet svalna i formen en stund; lossa det sedan från formen med hjälp av till exempel en slickepott, och stjälp upp det på ett galler för att kallna.

I dag för ett år sedan, den tjugoandra december 2009, bloggade jag om min senapssill med pepparrot, som tyvärr blev för salt - men det var Tores fel, inte mitt. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tjugoandra december 2008, och min första adventskalender.

tisdag 21 december 2010

En förtida julklapp


Jag önskade mig den redan i somras.
I kväll fick jag den.

Nu kan smöret få stå framme i den tjusigaste smörask jag skådat.
Tomten kom tidigt i år.

En inspirerad kycklingleverpastej


Inspirationen till denna skapelse kommer från ett blogginlägg av Silverkocken, en man vars produktivitet och kreativitet i köket aldrig upphör att fascinera mig. Jag har varit sugen på att pröva att laga pastej länge; sedan första adventskalendern är på bloggen, närmare bestämt. Det var Silverkockens recept som gav mig den välbehövliga sparken i baken, och efter inköpet av min nya, fina lilla pastejform härom dagen fanns det inte längre något att skylla på.

Jag hade höga förväntningar, och när jag plockade ut den färdiga pastejen ur ugnen i går kväll såg den mycket lovande ut. I kväll var det så dags för provsmakning.
Det var gott; nästan löjligt gott. Nu råkar vi vara både paté- och pastejälskare i min familj, och det var en ren fröjd att se hur barnen glupskt smaskade i sig tjocka skivor bröd, täckta med smör och generösa lager kycklingleverpastej. Själv avnjöt jag mina pastejsmörgåsar cornichonger. Jag funderar dessutom redan på hur jag ska gå vidare nästa gång. Hur jag ska göra pastejen mer elegant; till något som kan serveras som förrätt eller på snittar till champagne.

Under tiden sitter det inte fel med en smörgås mad pastej, och en julöl.

Jag lovar och försäkra er - detta kan inte gå fel. Tveka inte att pröva. Se framför dig hur lyxigt det skulle vara med hemlagad pastej på julbordet. Det är ju trots allt fyra dagar kvar till jul, så du hinner.

En inspirerad kycklingleverpastej
150 gram kycklinglever
2 äggulor
2 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 msk + 75 gram smör
0,5 dl Eau-de-Vie
1 dl vispgrädde
svartpeppar + salt

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj en 0,5-liters pastejform eller annan liten form. Putsa kycklinglevern. Fräs den hackade schalottenlöken och löken i en matsked smör, tills de börjar mjukna. Höj värmen, häll över Eau-de-Vie, och låt koka in. Tillsätt grädden, och låt även denna reducera till hälften. Lägg i smöret, och blanda det med övriga ingredienser, medan blandningen fortsätter reducera och tjockna och antar en konsistens som påminner om stuvning. Drag den då från plattan.

Lägg kycklinglevern i en mixer tillsammans med äggulorna. Tillsätt salt och peppar. Mixa till en slät smet. Häll i kastrullens innehåll, och mixa alltsamman noga.

Häll smeten i den smorda formen, lägg på lock eller täck med alufolie, som du i så fall sticker några små hål i. Baka pastejen i nedre delen av ugnen i 45 minuter.

För ett år sedan, den tjugoförsta december 2009, bloggade jag om sill med lingon och ingefära. Det var en riktigt fin sill. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tjugoförsta december 2008, och min första adventskalender.

måndag 20 december 2010

Bittermandelskorpor med pistagenötter


Tomt i kakburkarna. Hur kan det komma sig? Jo, eftersom vi inte ska fira jul hemma, ser jag till att allt jag bakar äts upp; om inte hemma, så av arbetskamraterna. Det kändes lägligt med ännu ett skorpbak, så att vi har något att knapra på fram till på onsdag, då vi åker ned till Göteborg.

Bittermandel var faktiskt en av de första smaksättningar jag experimenterade med, vad gäller detta skorprecept. Jag har bestämt för mig att jag och min man bakade mängder av bittermandelskorpor, fyllde stora glasburkar med dem, och gav bort som julgåvor julen 2001. Då var det också svinkallt, och mängder med snö; precis som i år.

Jag tror att bittermandel är en smak man antingen älskar eller avskyr. Mig har den alltid tilltalat; ända sedan barndomens torra, men ändå möra mandelkubbar hos farmor. Jag har dragit i en minst sagt generös mängd av essensen i detta recept, så den som känner sig aningen mindre entusiastiskt inställd än jag minskar givetvis på detta. Tänk bara på att en del av smaken försvinner vid gräddningen.

Det går för övrigt lika bra med mandel , men det blir snyggare med pistagenötter. Att helt strunta i mandlar och nötter är också ett alternativ; de är inget måste.

Bittermandelskorpor med pistagenötter
105 gram rumsvarmt smör
75 gram pistagenötter, grovt hackade
0,5 tsk bittermandelessens (eller mindre; efter smak)
210 gram råsocker
2 ägg
320 gram vetemjöl
1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa det rumsvarma smöret med bittermandelessensen, sockret de grovt hackade pistagenötterna. Vispa ned äggen, ett i taget. Blanda mjöl och bakpulver, och knåda ned det.
Bli inte bekymrad om degen verkar aningen lös. Tag hjälp av en slickepott, och lyft upp den på ett lätt mjölat bakbord. Arbeta hela tiden med lätt mjölade händer.
Dela degen i tre delar, och för över dem till en plåt klädd med bakplåtspapper. Forma degbitarna till tre limpor, längsmed som plåtens kortända, och platta ut dem till cirka 2 centimeters tjocklek och fem centimeters bredd. Tidigare har jag gjort större skorpvarianter efter detta grundrecept, men denna gång ville jag lite mindre skorpor.
Grädda skorporna i nedre delen av ugnen, i cirka 15 minuter.
Tag ut plåten, och skär längderna på snedden i bitar. Stäng av ugnsvärmen, ställ tillbaka plåten i ugnen, och låt skorporna stå kvar och torka i ett par timmar, eller över natten.
Förvara skorporna i en tätslutande burk.

I dag för ett år sedan, den tjugonde december 2009, bloggade jag om glass på ljust muscovadosocker med pepparkakskryddad mjölkchokladtryffel. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tjugonde december 2008, och min första adventskalender.

söndag 19 december 2010

Och vinnaren är...

Femton personer deltog i tävlingen; nio svarade rätt på frågorna. Jag skrev upp dessa nio personers namn på varsin klapp, vek lotter av lapparna, och lät min man dra lott.

Vinnaren är Piiha-Lotta (som har meddelats via mail)

De rätta svaren på frågorna var:

1. Flageolet-bönor
2. Salt
3. Pannkaksdformeln = pannkakor

Piia-Lottas anekdot lyder som följer:
"Ingefärsskorpor för advent. Bakade dem för att ha med till julfirandet med jobbet. De var goda, tyckte sambon och hans kompisar som hade spelkväll, och åt upp dem när jag inte var hemma. Fick ställa mig och göra en ny sats när jag kom hem på kvällen. Men jag får väl skylla mig lite själv, som inte uttryckligen sa till sambon att skorporna var till jobbet."

Tack till er alla som deltog; vem vet, kanske är detta inte den första och enda tävlingen på SMASKENS? Vi får väl se.

Knäck extra allt


Knäck är så vansinnigt gott. Varje jul frågar jag mig själv varför jag inte kokar knäck oftare? När jag gick i gymnasiet, minns jag att vi ibland hade filmkväll hemma hos min goda vän M. Hennes familj kokade knäck ganska ofta, och hällde den inte i knäckformar, utan i stället i en brödform. Där fick den sedan stelna, innan den klipptes i bitar.

Det finns ju i ärlighetens namn gränser för hur mycket man kan (eller snarare bör) variera knäck. Tidigare har jag framgångsrikt gjort såväl ingefärsknäck som kardemummaknäck (även fast den senare hade smakat bättre med nystötta kardemummakärnor, i stället för malda sådana).

Fanns det då verkligen skäl att variera sig ytterligare en gång? Faktum är att när jag kom på den här varianten, med en rostade hasselnöt och choklad, så kändes det helt klart så.
Lita på mig.

Edit: Att rosta, och sedan gnugga bort skalet på hasselnötter, det är något av det tråkigaste och mest tidsödande jag vet. Köp skalade och rostade hasselnötter i påse på ICA i stället. Det gör jag.

Knäck extra allt
2 dl vispgrädde
2 dl råsocker
1 dl ljus sirap

cirka 50 rostade hasselnötter
50 gram mjölkchoklad
50 gram vit choklad

Blanda samtliga ingredienser i en kastrull. Koka knäcken som vanligt, det vill säga på medelvärme i omkring 45 minuter, tills den tjocknat ordentligt, och bubblar segt. (Jag brukar koka min knäck tills den nästan gränsar till att brännas.)

Fördela knäcken i cirka 50 knäckformar. Det går lättare om man först häller knäcken i en kanna; nackdelen är bara att knäcken stelnar snabbare på detta sätt.
Tryck ned en hasselnöt i varje knäck. Smält den vita chokladen och mjölkchokladen i micron. Rör försiktigt i chokladen, så att färgerna går i varandra utran att helt blandas. Fördela sedan en knapp tesked över varje knäckform. Låt stelna, och förvara i kylskåp.

För ett år sedan, den nittonde december 2009, bloggade jag om äldste sonens eget val av tårta, en enkel men grym kladdkaka med tryffeltäcke. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till nittonde december 2008, och min första adventskalender.

lördag 18 december 2010

Tariq Taylors fantastiska
saffransmandlar


Håll i hatten, alla kritiska läsare; nu blir det reklam.

För en knapp månad sedan var jag på en jullunch i regi av Apoteket. Tariq Taylor, känd från diverse TV-program, hade lagat de julrecept som presenteras i Apotekets receptbroschyr "Tariqs goda jul". Jag erkänner villigt att allt som dukats fram föll min ganska så kräsna gom i smaken.

I synnerhet kändes de saffransmandlar som erbjöds som tilltugg till glöggen som något för mig nytt, som jag absolut ville testa att göra. Det känns avsevärt mycket roligare att bjuda saffransmandlar, än att plocka fram de gamla vanliga russinen och skållade mandlarna.

Av många goda skäl har det dröjt ända tills idag innan jag kommit till skott Det gick otroligt snabbt att göra mandlarna, och receptet är nästintill idiotsäkert. Resultatet blir både vackert och gott. Jag ska ta med mig en burk med mandlar som present, när vi ska bort på middag om en stund.

Tariq Taylors goda saffransmandlar
3 dl socker
0,5 dl vatten
1 kuvert saffran (0,5 gram)
1 liter skållad, skalad mandel (motsvarar knappt 650 gram

Koka ihop vatten, socker och saffran. Jag stötte saffranet i lite av sockret, innan jag tillsatte det. När sockret har löst upp sig, tillsätter du mandlarna, blandar ordentligt, och låter kastrullen stå kvar på plattan tills sockret stelnat och fördelats så jämnt över mandlarna som möjligt.

Häll upp mandlarna på ett bakplåtspapper på en plåt eller en bricka. Fördela dem över pappret. Efter en stund, när mandlarna svalnat kan du bryta isär de mandlar som eventuellt fastnat i varandra. Förvara mandlarna i en lufttät burk.

För ett år sedan, den artonde december 2009, bloggade jag om förras årets adventspaté. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till artonde december 2008, och min första adventskalender.

fredag 17 december 2010

Sista dagen

Jag har fått in en hel del svar till tävlingen; oväntat många, med tanke på att jag inte trodde att ni som läser här tillhör den tävlingssugna skaran.

Jag känner att ett förtydligande är på sin plats, vad gäller det praktiska arbetet kring hur en vinnare ska koras.
Först och främst måste personen i fråga, givetvis, ha svarat rätt på frågorna. Utifrån dessa personer lottar jag sedan, med hjälp av familjen, fram en vinnare. Vinnaren meddelas sannolikt under helgen; senast på måndag.

Jag har fått in så fina anekdoter. Det känns så roligt att få feedback på att det jag skriver, bagar och bakar faktiskt ger genklang och inspirerar andra till att äta gott. Faktum är att jag nog kommer ta mig friheten att publicera några av anekdoterna, om andan faller på. Det hoppas jag att ingen har något emot.

Tveka nu inte, om det är några av er som sitter inne med de rätta svaren och med en anekdot att dela med er av. Än finns chansen att vara med.

Advents-uppdaterade favoritkakor
(och en nostalgisk återbloggning)


Vet ni vad som var det allra första inlägg jag postade på SMASKENS? Några av er som läser här var faktiskt med redan på den tiden, men jag förväntar mig inte att särskilt många ska kunna besvara denna fråga. Svaret lyder emellertid: Matilda Alms ingefärskakor, den småkaka som nog får klassas som min absoluta favorit bland småkakor. Så, varför ger jag mig då på att variera dess smaksättning? Anledningen är ren och skär nostalgi; inte svårare än så.

Jag var au pair på Island under ett års tid, direkt efter att jag gått ut gymnasiet. På Island smakar pepparkakorna inte så som de svenska. De smakar faktiskt ganska mycket som kakorna jag bakat efter detta omgjorda recept. Isländska pepparkakor är tjockare, segare och mjukare. Och, i ärlighetens namn faktiskt godare än svenska hembakade pepparkakor. Så var det sagt; så tycker jag, och det står jag för.

Jag lyckades bara få med mig ett halvt, ofullständigt recept på pepparkakor hem från Island, och har därför inte kunnat återskapa dem. Fram tills nu, vill säga; genom en nytolkning av det recept som varit i min ägo i så många år. Om du tröttnat på det gamla vanliga, så pröva min variant på islensku piparkökur i stället. Eftersom jag är svag för välgräddade kakor, drar jag mig inte för att låta dem stanna kvar i ugnen så länge det bara går. Då blir kakorna snarare knäckiga än sega, men det är i mitt tycke precis lika gott.

Advents-uppdaterade favoritkakor
4,5 dl råsocker
1,5 dl mörk sirap
500 g rumstempererat smör
2 msk malen ingefära
1,5 msk kanel
2 tsk kryddnejlika
1 tsk nystött kardemumma
1 msk bikarbonat
knappt 600 gram vetemjöl (cirka 10 dl)

Rör smöret mjukt med socker och sirap. Blanda ingefära, bikarbonat och mjöl. Knåda ihop ingredienserna, forma till rullar och låt dem vila i kylskåp någon halvtimma. Skär centimeterbreda skivor och placera på plåtar klädda med bakplåtspapper. Inte för tätt, kakorna flyter ut en aning. Grädda i 200 grader i cirka 10-12 minuter. Kakorna blir ganska stora och sega.
Kan förvaras praktiskt taget hur länge som helst i plåtburk. Det lite lustiga är att de aldrig blir riktigt likadana varje gång jag bakar dem. Ibland har det hänt att jag provbaka några först, för att kontrollera mängden mjöl. Det orkade jag inte med denna gång, kan jag meddela.

I dag för ett år sedan, den sjuttonde december 2009, bloggade jag om kanel-panna cotta med lingon i glöggelé; hur gott som helst. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sjuttonde december 2008, och min första adventskalender.

torsdag 16 december 2010

Dagens inköp - en julklapp till mig själv


Under mina patésejourer i köket, har tankarna en eller annan gång gått till det faktum att det hade varit praktiskt med ett något mindre tillagningskärl. I dag köpte jag denna lite mindre patéform, eller kanske snarare pastejform, i den välsorterade butiken Cordon Bleu, på Vasagatan här i Stockholm. I denna butik finns det mesta man kan önska sig till köket, men personalen är stundtals snobbig, och servicenivån varierar. I dag var behandlingen dock oklanderlig.

Formen är av märket Renault; materialet är stengods, och den rymmer en halv liter. Le Creuset tillverkar mig veterligen inte paté- eller pastejformar i denna, mindre storlek.
Priset var överkomliga 150 kronor. I denna lilla, nätta form hoppas jag tillaga mången paté och pastej. Om inte tidigare, så kanske det bli en kycklingleverpastej i mellandagarna.

Under mina sökningar snubblade jag över denna fantastiska och inspirerande text, "Paté as a Way of Life", som jag bara måste dela med mig av. Jag hyser inga som helt illusioner om att jag är annat än i början av min patékarriär. Jag håller fortfarande på och lär mig, och jag delar med mig av mina med- och motgångar, så att fler kan få upp ögonen för dessa fantastiska skapelser.

Tjinuski deluxe
(för att det är kolan jag vill åt)

En fullständigt orealistisk bild. Hur tilltalande det än må se ut, så är det direkt olämpligt att lägga upp läckerbitarna så här, annat än för ett lockande foto. Bitarna bildar efter några minuters samvaro en massiv klump.
Don't try this at home.

De små läckra tjinuskikakorna, som jag bloggade om redan tidigt i december 2008, är i sanning något av det absolut godaste jag vet. De spelar i en egen division. Faktum är att jag blir lycklig bara jag tänker på dem.

Nu har det ändå alltid varit så att kolan är den största behållningen i kakorna. Mandelbottnarna och den rostade, flagade mandeln i all ära, men det är trots allt kolan jag vill åt. Så, varför inte göra slag i saken, och tillåta mig av frossa i det godaste? Det blir inte sämre av att tjinuskin pimpats med rostade, hackade pecannötter.

Receptfoldern "Tårtor från när och fjärran", och receptet på tjinuskitårta med bilden på de tjusiga ryska damerna, är en av guldklimparna bland mina kokböcker och receptsamlingar. Så många minnen är förknippade med detta lilla oansenliga häfte.

Tjinuski deluxe, helt enkelt. Eller, om ni så vill, vaniljkola med rostade pecannötter?

Tjinuski deluxe
2 dl råsocker
1 dl mörk sirap
3 dl grädde
1 nypa flingsalt
2 msk smör
1 msk siktat vaniljsocker
100 gram rostade pecannötter, grovt hackade

Blanda socker, sirap, grädde och en nypa flingsalt i en kastrull. Koka upp, och låt koka på medelvärme i uppemot 30 minuter, tills kolakrämen blir trögare i konsistensen, och börjar tjockna ordentligt. Rör ned smöret, låt krämen svalna en aning, och blanda sedan ned det siktade vaniljsockret.
Blanda slutligen i pecannötterna. Häll i en form klädd med bakplåtspapper. Låt stelna och skär sedan i bitar.

Jag placerar mina uppskurna tjinuskibitar på breda remsor av bakplåtspapper, med lite avstånd emellan, och lägger sedan dessa remsor i lager i en plåtburk. Burken, den får stå i kylskåpet.

För ett år sedan, den sextonde december 2009, bloggade jag om julens rillettes, 2009 års version. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sextonde december 2008, och min första adventskalender.

onsdag 15 december 2010

Lingontryffel med vanilj och vodka


Vi kör en tryffel till, sedan får det vara bra för i år. Nu tyckte jag det var dags att plocka fram bären, och ställa undan spriten. Ja, det vill säga, tills jag insåg att vodka passar så bra ihop med lingon.
Nu har vodkan ingen framträdande roll i dessa tryfflar; den smaksätter inte. Den bryter av. Vit choklad är minst sagt sött. Syran från lingonen balanserar tillsammans med vodkan upp denna sötma.

Jag valde att riva iskall vit choklad. Det blir små, vackra flagor, när chokladen är kall. När tryfflarna rullas i detta ser de ut som små ludna, skära bollar. Lite rå köttbullsvarning, ärligt talat; ganska snyggt, ändå.

Dessa tryfflar vinner på grund av sin aningen mjukare konsistens på att placeras i små formar. Några sådana hade jag dock inte till hands, just vid detta fototillfälle.
Ja, jag erkänner - om jag hade varit mindre lat, så hade jag doppat dessa tryfflar i vit choklad. Gör det, du, som eventuellt orkar.

Duken som skålen står på är inte värd mycket i reda pengar, men dess affektionsvärde är astronomiskt. Jag har fått den av min mamma, och den är så nära en släktklenod som man kan komma i vår familj. En enkel, tryckt duk, kanske från femtiotalet; jag älskar den ömt.

Lingontryffel med vanilj och vodka
220 gram lingon
0,5 dl råsocker
300 g vit choklad
25 g smör
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1,5 msk neutral vodka

100 gram vit choklad, riven

Koka ihop lingon och råsocker på låg värme i cirka 5 minuter. Blandningen får inte reducera för mycket. Passera genom en sil, så att du får en lingoncoulis. Värm den tillsammans med smöret i en kastrull, och blanda väl.
Rör ned vaniljpulver och vodka. Bryt chokladen i bitar, lägg dem några i taget lingonblandningen. Rör noga, så att chokladen smälter, och allt blandar sig helt.
Låt blandningen svalna i kastrullen, och ställ den sedan ett par timmar i kylskåp så att den stelnar.

I dag för ett år sedan, den femtonde december 2009, bloggade jag om min fantastiska ingefärsknäck; något för alla ingefärsälskare att sätta tänderna i. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till femtonde december 2008, och min första adventskalender.

tisdag 14 december 2010

Weronicas vita kladdkaka med saffran


Den vackra bilden har Weronica efter vänlig
förfrågan generöst lånat ut till SMASKENS.

Vissa bloggar, och bloggare, sticker ut i mängden. En sådan är Weronica, vars blogg jag följt länge, och även tidigare tipsat om. Tack vare henne fick jag förra året nys om det recept på starkt chokladsmakande småkakor med havssalt, som jag förra året valde att kalla Weronicas avec. Detta recept tilltalade betydligt fler än mig, det fick jag tydlig feedback på.

Nu har turen kommit till ytterligare inspiration från kvinnan i fråga; en vit kladdkaka med saffran. Jag är närapå mållös. Detta är fantastiskt gott, smeten i sig är delikat; möjligen borde jag, som den sucker för salt jag trots allt är, tillsätta en nypa nästa gång det är dags att baka denna läckerhet. Mitt enda avsteg från Weronicas recept bestod i att jag tog ekologiskt vaniljpulver, i stället för vaniljsocker; helt enkelt för att det var vad som fanns hemma.

Edit: Till nästa gång tror jag också att jag sänker ugnsvärmen till 175 grader, alternativt bakar kakan någon minut kortare. Den blev inte kladdig, utan fick snarare konsistensen av mazarin; vilket jag älskar, men någon minut kortare tid i ugnen skadar inte.

Jag bjuder på den till eftermiddagskaffet på mitt jobb, och serverar den med halvtinade, osötade björnbär. Jag tror de kommer att ge en fin kontrast åt kakans sötma, och passa precis så bra till som jag hoppar.

Jag måste erkänna att den saffran jag använde kanske inte kan betecknas som prima, men -den var såpass billig, i matbutiken vid mitt jobb, att jag helt enkelt var tvungen att pröva.

Weronicas vita kladdkaka med saffran
100 gram smör
100 gram vit choklad
0,5 gram saffran (ett kuvert)
0,5 tsk ekolgiskt vaniljpulver eller 2 tsk vaniljsocker
2 ägg
1 dl råsocker
150 gram vetemjöl (cirka 2,5 dl)

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret, Bryt chokladen i bitar, och smält ned den i smöret under omrörning, tillsammans med saffran. Vispa ägg, ekologiskt vaniljpulver och socker pösigt. Sikta över vetemjölet. Häll sedan i smör- och chokladblandningen.
Häll smeten i en lätt smörat springform. Grädda i 12-15 minuter. Jag nöjde mig med knappt 13 minuter (nästa gång blir det någon minut kortare); ville vara garanterad en lite kladdigare kaka (vilket det alltså inte blev; snarare saffransmazarin).
Jag skulle tro att detta är en typisk sådan kaka som gör sig bäst dagen efter? Servera den rumstempererad, pudrad med florsocker och med någon matsked precis tinade björnbär.

I dag för ett år sedan, den fjortonde december 2009, bloggade jag om vad som sannolikt fortfarande är julens lyxigaste småkaka. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till fjortonde december 2008, och min första adventskalender.

måndag 13 december 2010

Amarettotryffel


Jag är barnsligt svag för amaretto; såväl i drinkar, som i bakverk. Först trodde jag mig ha begått ett misstag när jag smaksatte dessa tryfflar. Det behövdes nämligen en ganska stora mängd av denna i ärlighetens namn minst sagt sötsliskiga likör, för att chokladen skulle börja anta dess smak.
I ett anfall av tvivel undrade jag faktiskt om tryffelsmeten över huvud taget stelna . Tack och lov gjorde den det, och den fick dessutom en fantastisk konsistens, om jag får lov att säga det själv. Fast, men ändå krämig.

Min stackars man, som inte alls är förtjust i vare sig mörk choklad eller cacao, grinade nästintill illa när han smakade på en tryffel till kaffet nu i eftermiddags. Jag har fullt överseende med honom, Smaken är olika, och det innebär dessutom i detta fall att det blir fler tryfflar till mig.

Till er som i likhet med mig uppskattar såväl mörk choklad som Amaretto, säger jag bara - pröva för allt i världen dessa tryfflar. De kan mycket väl vara den enda tryffel du behöver denna jul. Och, om du inte känner för att pröva dem just nu, så vågar jag lova att de smakar lika bra året runt.

Tanken slog mig bara härom dagen, att det egentligen är lite märkligt att vi (eller åtminstone de flesta av oss) bara gör tryfflar till jul. En hemrullad tryffel till kaffet efter maten borde vara en ren självklarhet vid varje god middag; inte sant? Här har jag kanske ett presumtivt nyårslöfte inför 2011.

Ett sista tillägg, bara - mängden alkohol i tryffeln avser enbart Amaretto, samt liknande mycket söta likörer. Om du smaksätter din tryffel efter detta recept men med en spritigare eller mer smakstark likör, så bör du minska mängden alkohol, och ersätta den med grädde.

Amarettotryffel
1,5 dl vispgrädde
50 gr smör
300 gr mörk choklad
4 msk Disaronno originale (amaretto)
0,5 dl rörsocker flor
cacao att rulla tryfflarna i

Häll grädde och smör i en kastrull och koka upp. Dra kastrullen från plattan innan det börjar koka. Bryt chokladen i små bitar och lägg i den varma gräddblandningen. Blanda noga, tills chokladen smält. Rör ned florsocker och likör. Ställ i kylskåp i ett par timmar. Rulla kulor av tryffeln, och vänd dem i cacao. Förvara tryfflarna i en försluten behållare i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den trettonde december 2009, bloggade jag om min surdegsvört. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till trettonde december 2008, och min första adventskalender.

söndag 12 december 2010

Adventstävling på SMASKENS
(jag frångår mina principer)


Jag har sagt att jag aldrig tänker anordna någon tävling eller utlottning på SMASKENS, i synnerhet inte av sådant jag blir erbjuden av företag och producenter. Jag inbillar mig att ni som läser här gör det för att ni tycker om mitt sätt att skriva, och (eller) tilltalas av mina recept; inte för att ni vill vinna kokböcker och värdecheckar.
Denna föreställning håller jag benhårt fast vid, men vad gäller själva tävlandet, så har jag faktiskt tänkt om - tro det eller ej.

Till skillnad från många andra bloggtävlingar, så handlar denna tävling inte om att driva mer trafik hit. Jag tänker snarare tvärtom. Inte så att jag vill skrämma bort läsare, missförstå mig inte på den punkten, men jag vill premiera mina trogna läsare.
Inget ont om er som är nytillkomna. Jag är väldigt glad och smickrad över att ni läser här; tro inget annat. Min tanke är bara den, att tävlingar och erbjudanden alltför ofta riktar sig till just nykomna besökare.

Jag associerar osökt till alla dessa introduktionserbjudanden som bara gynnar nya prenumeranter eller bokklubbsmedlemmar. Varför får aldrig de trogna prenumeranterna eller läsarna del av samma generösa erbjudanden? (Jo, jag inser och förstår varför det är så, men tillåt mig ändå att misstycka.)

För att vinna denna tävling måste du faktiskt ha ganska god kunskap om SMASKENS, och därmed indirekt om mina preferenser vad gäller matlagning, smaksättningar, råvaror och produkter.

För att kunna delta i tävlingen behöver du göra följande:

1. Svara på nedanstående frågor:
* Vilken är min favoritböna?
* Vilken ingrediens anser jag är absolut nödvändig för att en chokladkaka ska bli fulländad?
* Vilken formel lyder 1 + 1 + 2, och vad är det jag lagar med denna?

2. Berätta en anekdot om vilket som är ditt favoritrecept från SMASKENS, och varför just detta recept tilltalar dig.

3. Maila in ovanstående till mig senast på fredag, den 17:e december, så skickar jag paketet till den lyckliga vinnaren (inom Sverige); med en förhoppning om att det ska komma fram innan jul.

Låt mig förtydliga att det är jag själv som står för priserna i denna tävling. Jag är inte sponsrad ett endaste dugg.

Vinsten består av en stor burk Kushmi julte, en burk saffranshonung från Svenskt Mathantverk, samt en vit torrone med mandel och pistage av märket Sorelle Nurzia. Saker jag inte hade haft det minsta emot att sätta tänderna i, respektive att dricka upp.

Nu ser jag fram emot era tävlingsbidrag!

Mint Chocolate Chip Cookies


Det är inte någon tillfällighet att det i denna blogg finns en etikett vid namn Chocolate Chip Cookies. Lika lite är det en slump att den senaste bloggposten under denna benämning lyder Ett kakrecept i ständig utveckling. Somliga recept är bara sådana, att de ständigt inspirerar till nya varianter.

Mintchoklad, eller mint och choklad, återkommer ofta i olika mer eller mindre lyckade kombinationer. Just denna tyckte jag blev alldeles strålande, medan mina barn, som inte uppskattar smaken av mint, blev ganska så besvikna.
Anthon Berg har flera olika smaksatta sorters choklad i sin kollektion. Jag har smakat på den här varianten tidigare, men kunde då konstatera att det inte är en choklad som jag vill äta som godis. Den passade däremot väldigt bra att smaksätta dessa kakor med. Jag kan även tänka mig att den skulle kunna fungera utmärkt i en brownie.

Att den säkert vore god att bryta ned i en glassmet, det säger sig nästan självt. Mintglass med Mint Chocolate Chip Cookies är visserligen inget för mig att pröva, med min mint-intoleranta avkomma, men kanske ett tips som någon annan kan anamma?

Mint Chocolate Chip Cookies (40 kakor)
125 gram rumsvarmt smör
2,5 dl råsocker
4 msk ekologisk kakao
0,5 tsk salt
1 ägg
1 tsk bikarbonat
90 gram vetemjöl (cirka 1,5 dl)
3 dl havregryn, mixade
200 gram Anthon Berg Fairtrade mint cacao crisp, grovhackad

Vispa samman smör, socker,salt och kakao. Vispa sedan ned ägget. Tillsätt bikarbonat, mjöl och mixade havregryn. Arbeta slutligen ned chokladen.

Forma till valnötsstora kulor, platta till dem, och placera dem på plåtar klädda med bakplåtspapper. Det blir omkring ett fyrtiotal kakor av en sats deg. Grädda i nedre delen av ugnen på 200 grader i 10-12 minuter.

I dag för ett år sedan, den tolfte december 2009, bloggade jag om kalljästa adventsbröd med russin och mandel. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tolfte december 2008, och min första adventskalender.

lördag 11 december 2010

Två sorters fikonkompott


Sedan flera år tillbaka brukar vi koka samman finhackade, torkade fikon med portvin. Av detta blir det en välsmakande, mäktig och koncentrerad marmelad (eller, rättare sagt, en kompott). Den passar fantastiskt bra till de flesta ostar; ja, även till smaksättning av glass.

I ett försök att inte upprepa mig, beslutade jag mig i år för att koka ett annan sorts fikonanrättning till ostarna. Nu blev det faktiskt inte bara en, utan två nya varianter. Pröva själv, så får du se vilken du föredrar. Det går för övrigt bra att koka halv sats av båda dessa varianter. Passa dem bara lite extra i början, och håll låg värme på spisen, så att de inte reducerar för fort, och bränns vid.

Varianten med stjärnanis funderade jag på att spetsa ytterligare med någon matsked Ricard, men jag fegade ur. Det kanske kan bli av nästa år, eller nästa gång? Om någon av er känner för att pröva med denna, eller någon annan sorts pastis, så berätta gärna hur det blev.

Jag tycker båda är lika goda, men mina bokcirkelvänner, om fick provsmaka under gårdagskvällen, sade att deras favorit var varianten med cognacsglögg och kanel. Varianten med stjärnanis blev god vän med en ovanligt smakrik St Agur, medan cognacs-kanel-kompotten samsades i största välmåga med en riktigt mogen Camembert.

Dessa kompotter är utan överdrift så goda, att de garanterat inte kommer stå kvar i sina burkar när julen är slut. Konsten blir snarare att se till att de inte är uppätna innan julafton.

Fikonkompott med stjärnanis
250 gram torkade fikon
2 dl + 1 dl vatten
1 dl råsocker
4 stjärnanis

Finhacka fikonen, och skär port de träiga små skaften. Lägg dem i en kastrull, häll över två deciliter vatten, och låt stå över natten eller dagen, så att fikonen får svälla.

Tillsätt ytterligare en deciliter vatten, råsocker och stjärnanis. Koka upp, lägg på locket, och låt kompotten stå och småputtra uppemot 45 minuter på låg värma. Rör om några gånger under tiden. Stäng sedan av plattan, men låt kastrullen med kompott stå kvar på eftervärmen och svälla.
Plocka upp stjärnanisen ur kompotten; häll upp i en väl rengjord glasburk, och förvara i kylskåp.

Fikonkompott med cognacsglögg och kanel
250 gram torkade fikon
2 dl + 0,5 dl vatten
0,5 dl cognacsglögg
1 dl råsocker
2 kanelstänger

Finhacka fikonen, och skär port de träiga små skaften. Lägg dem i en kastrull, häll över två deciliter vatten, och låt stå över natten eller dagen, så att fikonen får svälla.

Tillsätt ytterligare en halv deciliter vatten, cognacsglögg råsocker och kanelstänger. Koka upp, lägg på locket, och låt kompotten stå och småputtra uppemot 45 minuter på låg värma. Rör om några gånger under tiden. Stäng sedan av plattan, men låt kastrullen med kompott stå kvar på eftervärmen och svälla.
Plocka upp kanelstängerna ur kompotten; häll upp i en väl rengjord glasburk, och förvara i kylskåp.

I dag för ett år sedan, den elfte december 2009, bloggade jag om mina experiment med surdegsvört, ett projekt som jag fortfarande går och grunnar på. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till elfte december 2008, och min första adventskalender.

fredag 10 december 2010

Adventsrillette anno 2010


En kritisk och uppmärksam läsare skulle kunna säga att jag upprepar mig, och det kan jag inte förneka. Jag är som jag är; jag tycker om det jag tycker om, men det är jag uppenbarligen inte ensam om, av antalet läsare här att döma.

En rillette i advent kändes som en självklarhet, så även i år. Lite annorlunda blev den, även om smakerna funnits med förr. I år använde jag varen obligatoriska lagerbladen) pomeransskal, kanelstänger och nystött fänkål. Två smaker som hör julen till, och en ständig favorit. Kan det bli lyckat? Ja, det kan det, i allra högsta grad.

Det är inte särskilt jobbigt att laga rillette, men det tar tid. Först tar det tid i ugnen, eftersom jag envisas med att långlaga köttet. Därefter tar det tid att smälta späck, om man nu är road av detta. Det är inget måste; jag vill påstå att rillette går bra att frysa in. Trots detta tilltalas jag av att försluta de burkar som inte ska ätas upp inom det närmaste med ett lock av ister.

Hur äter vi rillette? Oftast på surdegsbröd, med syltlök och cornichonger. I går prövade jag att smeta Apotekets senap 2010 ovanpå smörgåsen. Förra årets senap var fantastiskt fin, och denna årsmodell är inte sämre, med smak av peppar och ingefära. Det var så gott, att det slutade med att jag satt och åt enbart rillett och senap, tills senapsburkens innehåll minskat så mycket att jag i eftermiddags var tvungen att gå och köpa en till burk, för säkerhets skull.

Jag vill påpeka att man absolut inte måste göra rillette på så här stora mängder kött. Det går bra att halvera receptet.

Avslutningsvis måste jag, än en gång, tacka Griskinds-Patrik, som var den som förde in rillette i min värld. Det är jag mycket tacksam för.

Adventsrillette anno 2010
1 kg karré
1,4 kg fläsksida
salt, svartpeppar
3 dl vitt vin
3 lagerblad
3 kanelstänger
0,5 msk fänkålsfrön, fint stötta
2 bitar torkat pomeransskal
salt och svartpeppar

Skär karré och fläsk i småbitar. Blanda i en emaljerad gjutjärnsgryta, tillsammans med kryddor och vin. Jag lät mitt kött stå i grytan och marinera över natten i kylskåpet.

Sätt ugnen på cirka 85 grader. Ställ in grytan i kall ugn, och låt den stå där i uppemot sju timmar. Tag ut grytan, fiska upp köttet och finfördela det, gärna med hjälp av en elvisp, medan du späder med vätskan från grytan. Fördela rilletten i väl rengjorda glasburkar.

Späcket kokar du först i vatten en stund, delar därefter i mindre bitar, och smälter sedan späcket på låg värme. Skeda istret över rilletten i burkarna. Låt svalna, och förvara i kylskåp. Fördeglad rillette håller i ett par veckor.

I dag för ett år sedan, den tionde december 2009, bloggade jag om mitt experiment med surdegsknäcke. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tionde december 2008, och min första adventskalender.

torsdag 9 december 2010

Who Cut the Cheeze
IKEA's "Livet Hemma"-blogg

Bilden här och bilden nedan är båda skärmklipp från detta blogginlägg. De är båda tagna av Nina Broberg.

Fredrik, som driver bloggen Who Cut the Cheeze, är en otroligt duktig ostkännare, som dessutom både fotar snyggt och skriver bra. Bloggen är helt enkelt oerhört läsvärd. Därför är jag väldigt glad över att den nu får uppmärksamhet via ett inlägg på IKEA's inspirationsblogg Livet Hemma.

Fredrik tipsar om ost, och delar med sig av sin svärmors glöggrecept, som jag tror att jag själv måste pröva här framöver.
Längre fram i december kommer Fredrik tipsa om goda ostar till jul och nyår. Jag litar helt och fullt på hans rekommendationer, vis av tidigare lyckade tips, och kommer därför låta mig inspireras; inte minst inför årets nyårsmiddag.

Cocostryffel med kardemumma


Efter glassen härom dagen fick jag ett cocos-sug. Inte mindes jag att det var så gott med rostad cocos? När det nu känns som hög tid att återuppta den för mig något avslumrade traditionen att göra tryffel, insåg jag att cocosgrädde och rostad cocos säkerligen vore riktigt goda kamrater med mjölkchoklad. Tillsammans med nystött kardemumma, borde succén vara given.
Så blev det.

Jag har lagat stora mängder tryffel under årens lopp, och tillbringat många timmar doppandes dessa tryfflar i choklad. Numera har jag blivit betydligt latare; jag orkar helt enkelt inte längre stå och kladda. Kanske är det tillfälligt och övergående. Alternativt har jag helt enkelt redan uppfyllt en livstidskvot?

Förra julen stod jag helt över tryfflarna, men i år har jag några smaker jag gärna vill pröva. De kladdiga kulorna kommer emellertid rullas i lämpliga smaksättningar, för min dopp-aversion, den kommer sitta i länge än.

Jag väljer att se detta som en möjlighet, snarare än en begränsning. Så, vi börjar med dessa läckra skönheter, som må vara misstänkt lika de klassiska cocosbollarna, men som rymmer mycket mer än så.

Cocostryffel med kardemumma
(20 ganska stora tryfflar)

1 dl cocosgrädde
75 g smör
200 g ljus choklad
0,5 tsk nystötta kardemummakärnor
en nypa Maldon-salt
1,5 dl cocos, rostad

Rosta cocosen i en torr stekpanna; rör om ofta, och passa noga så att flingorna inte bränns. Låt cocosen kallna, och gärna kylas ned lite extra i frysen.

Blanda cocosgrädde, smör och kardemumma i en kastrull, och koka upp. Tag lastrullen från plattan, innan blandningen börjar koka. Bryt chokladen i mindre bitar, och rör ner i gräddblandningen. Blanda väl, tills chokladen smält. Ställ i kylskåp i ett par timmar.

Rulla därefter kulor, som sedan läggs i en tallrik med rostad cocos, och med hjälp av en sked föses runt så att kulorna blir helt täckta. Förvara kulorna i en sluten behållare i kylskåpet.

I dag för ett år sedan, den nionde december 2009, bloggade jag om mendiants, franska läckerheter med choklad, nötter och torkad frukt. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till nionde december 2008, och min första adventskalender.

onsdag 8 december 2010

Mina saffranssnurror


Numera är det inte enbart lussekatter som bakas på saffransdeg; många bakar såväl saffranssemlor, som bullar fyllda med mandelmassa eller med vit choklad. Detta kan vara nog så gott, men det var inte åt det hållet jag strävade när jag funderade kring en ny saffransbulle i advent.

Själv har jag gått och funderat på en otroligt god bulle jag åt på Gamla Enskede Bageri, tidigare i höstas. Denna deras jubileumsbulle hade en fyllning av bland annat fikon och fänkål. Det må låta underligt, men bullen var helt fantastiskt god. Nu var jag inte intresserad av att fylla mina nygamla saffranssnurror med en efterapning. Däremot ville jag, löst inspirerad av fikonen, pröva en egen ny fyllning. Denna skulle innehålla Saltås fantastiska russin, som mixades, och blandades med smör, farinsocker och ekologiskt vaniljpulver.

Saffransdegen är den gamla vanliga, den som jag i åratal tjatat om, och gjort reklam för vart än jag hamnat. Degen innehåller inte en endaste droppe av den för mig obegripliga ingrediensen Kesella. Däremot innehåller den såväl smör som gammaldags mjölk. Jag gjorde en halv sats av degen, och bakade mig sexton minst sagt generösa saffransbullar. Och låt mig säga som så, att det är inte sista gången jag bakar saffranssnurror med denna fyllning.

Saffranssnurror i advent
1 paket jäst
1 dl råsocker
0,25 tsk salt
0,5 gram saffran (ett kuvert), stött i mortel med en nypa socker
2,5 dl gammaldags mjölk
100 gram smör
0,5 ägg*
500 gram vetemjöl (drygt 8 dl)

1,5 dl Saltå russin
75 gram smör, rumsvarmt
2 msk farinsocker
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
1 msk Maizena

*0,5 ägg till pensling

Lös upp jästen i den rumstempererade mjölken. Tillsätt socker, salt, saffran, det halva ägget och smält, avsvalnat smör; blanda alltsamman. Häll i mjölet, och arbeta med degkrokar eller bakmaskin tills degen är smidig och jämn. Låt degen jäsa i åtminstone 45 min.

Blanda till fyllningen medan degen jäser. Mixa Saltå-russinen till en smet, och rör ut dem med smör, farinsocker, vaniljpulver och Maizena. Sätt ugnen på 200n grader.

Kavla ut degen och bred på fyllningen. Gör sedan snurror enligt denna anvisning. Lätt snurrorna i formar, pensla helt lätt med ägg, och stör på en gnutta råsocker. Grädda bullarna i cirka 12 minuter i nedre delen av ugnen. Passa dem, så att de inte får för mörk färg.

I dag för ett år sedan, den åttonde december 2009, bloggade jag om mina vidunderliga pepparkaksbrownies med saffranstryffel, som fick i stort sett alla på fall. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till åttonde december 2008, och min första adventskalender.

tisdag 7 december 2010

Cocosglass med lime


Det här är inte enbart en vinterglass. Den skulle fungera precis lika bra en varm sommarkväll. Som avslutning på en stor middag, vore den absolut strålande. Smaken av cocos kan lätt uppfattas som tung, mäktig och rentav lite jolmig. Genom att tillsätta rikligt med limesaft till glassmeten precis innan jag körde den i glassmaskinen, rundade jag av den gräddiga sötman, och skapade dessutom en lite annorlunda textur på glassen, som nästintill påminner om glassorbet; en produkt jag minns från 80-talet. Finns den månne kvar?

Lite rostad cocos på toppen fungerar inte bara som dekoration, utan även som en smakbrytare och en kompletterande konsistens. Noteras bör dock att detta är en glass enbart för den som verkligen tycker om cocos. Jag, min man och våra döttrar njöt av glasen; sönerna smakade, men valde att avstå. På så vis blev det mer av det goda till oss.


Cocosglass med lime (6 små portioner)
1 burk cocosmjölk, 400 ml (inte light)
2 dl vispgrädde
saft från 2 limefrukter(cirka 0,5 dl)
6 äggulor
1 dl råsocker

Värm cocosmjölken och grädden i en kastrull. Vispa äggulorna och råsockret hårt och fluffigt. Rör ned äggvispen i kastrullen, och värm på under flitig vispning tills glassmeten börjar tjockna. Låt den svalna, och kyl den sedan i ett par timmar; gärna över dagen.
Blanda i limesaften precis innan glassmeten ska köras i glassmaskinen. Ställ in en låda i frysen medan glassmasinen arbetar. Stjälp över glassen i den kylda lådan, och frys den ett par timmar.
Servera med rostad cocos.

För ett år sedan, den sjunde december 2009, bloggade jag om min mammas goda julkaka, i muffins-version. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sjunde december 2008, och min första adventskalender.

måndag 6 december 2010

Saffransdrömmar, så klart

Tanken på saffransdrömmar kom till mig tidigt i höstas, när jag lite smått började fundera kring det här med att återigen ha en adventskalender på bloggen. Nu ska jag genast tillägga att jag inte alltid följer mina ingivelser. Alla idéer blir inte så lyckade i verkligheten. Konsten är att redan på ett tidigt stadium ha en känsla för vad som faktiskt kan fungera.

Nåväl. Nu har jag dem här, mina saffransdrömmar. Gräddade och klara: Blev de så bra som jag hoppats. Svaret på frågan är ett rungande "ja".
Min tanke vara att använda lagom mycket saffran. Denna fantastiska smaksättare tar så lätt över. Drömmar måste fortfarande smaka som drömmar.

Det handlar inte enbart om utseendet, och den frasigt möra konsistensen. Lika mycket handlar det, för mig, om att känna smaken av det brynta smöret, och inte enbart en dominant smak av saffran.
Detta lyckades jag med.

Vill du baka något nytt till Andra advents-fikat på söndag, så pröva dessa. Jag har svårt att tänka mig att de skulle kunna göra någon besviken.

Mina saffransdrömmar (cirka 40 stycken)
225 gram smör, rumsvarmt
3 dl ekologiskt strösocker
1 kuvert saffran (0,5 gram)
275 gram vetemjöl (cirka 4,5 dl)
1 tsk hjorthornssalt

Smält 125 gram av smöret, tills det är brynt. Passa det noga, så att det inte bränns. Låt det svalna en aning.
Häll en halv tesked hett vatten över saffranet, så att det löses upp. Tillsätt resterande 100 gram smör, och rör med sockret och saffran.
Blanda ned det smälta, brynta smöret. Blanda ihop vetemjöl och hjorthornssalt, och arbeta slutligen ned detta i smör- och sockerblandningen. Forma degen till valnötsstora kulor.
Grädda i 150 graders ugnsvärme i nedre delen av ugnen i drygt 15 minuter.

För ett år sedan, den sjätte december 2009, bloggade jag om snilledraget min mammas goda julkaka, i muffins-version. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till sjätte december 2008, och min första adventskalender.

söndag 5 december 2010

Lingoncumberlandsås,
spetsad med glögg


Denna den andra söndagen i advent bjuder jag inte endast på ett, utan på två recept. Självklart måste en ny paté ha en alldeles egen cumberlandsås. Ja, i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska kalla de paté såser jag nu för tiden lagar. De har ju ett klart släktskap och ett ursprung i den klassiska cumberlandsåsen, men jag tröttnade tidigare i år på att köpa och använda mig av utspädd gelé. Då gör jag hellre en coulis av bär, och smaksätter den sedan med alkohol och kryddor.

Att göra cumberlandsås på lingon känns egentligen ganska självklart. Såsen passade perfekt till min goda paté i advent, och skulle dessutom säkert fungera som ett alternativ till lingonsylt, om den serverades till vilt eller lite finare färsbiffar.
Glöggsmaken är diskret; mer som en ton i bakgrunden. Kryddorna och sötman i glöggen kommer fram på ett balanserat sätt, och passar väldigt bra till just de syrliga lingonen.

Den vackert röda färgen påminner en hel del om ketchup; det medges.

Lingoncumberlandsås till patén i advent
250 gram lingon
0,5 dl råsocker
0,5 dl Blossa lättvinglögg
1 tsk finriven färsk ingefära
1 tsk Colemans senapspulver
1 msk citronsaft
2 msk Eau-de-Vie
1 tsk arrowrot

Koka upp lingonen med råsockret och glöggen. Låt småkoka i fem minuter. Pressa därefter lingonen genom en sil över en skål, så att du får en coulis. Kölj av kastrullen, och häll sedan tillbaka lingonmassan. Rör ned ingefäran, häll i Eau-de-Vie, och sikta över senapspulvret. Koka upp, och låt reducera någon minut på medelhög värme, under omrörning. Drag kastrullen från plattan, och sikta ned arrowroten under vispning. Koka upp på nytt.
Låt sedan såsen svalna; häll den i en glasburk, och förvar i kylskåp.

För ett år sedan, den femte december 2009, bloggade jag om "Mamie Eisenhower 2009". Vad är då detta? Följ länken , och se, och - o ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till andra december 2008, och min första adventskalender.

En paté i advent


Adventsfriden har någorlunda lägrat sig över vårt hem. Jag ser fram emot en dag med mycket matlagning, även en del bakning, om inte tidsoptimisten i mig fått bågot om bakfoten än en gång.
I går lagade jag paté, eller rättare sagt adventspaté. Namnet har inget med smaksättningen eller utseendet att göra. I grund och botten är detta endast ytterligare en paté i raden. Endast en i raden kan tyckas lite nedvärderande, och det var inte min avsikt, för det här råkar vara en alldeles strålande god paté.

Det geniala med denna maträtt, eller vad den bäst kallas, är att den, förutom att vara lätt att tillreda, dessutom går att förbereda i god tid. Den serveras kall,eller lätt rumstempererad; ingen uppvärmning eller annan framförhållning behövs. En paté är helt enkelt otroligt praktisk att ha till hands i kylskåpet, den tid på året då många har mycket att göra.

Tveka inte att pröva detta recept. Låt dig inte luras av att det innehåller kycklinglever, om du skulle råka tillhöra dem som inte (tror sig) tycka om lever. Om du kan laga köttfärslimpa, då kan du också laga en paté. Ja - det räcker med att du kan hantera kniv och skärbräda, och har en mixer och en brödform i din ägo.
Sätt igång; alltid imponerar du på någon. Men, vad du än gör, så fuska inte med baconet. Vanligt, sladdrigt vacuumförpackat bacon fungerar inte. Det ska vara tunna skivor av riktigt, rökt sidfläsk av bästa kvalitet; inget annat duger. Själv köper jag Sandströms eget, fina bacon till min paté.


En paté i advent

2 schalottenlökar
3 vitlöksklyftor
1 ägg
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl crème fraische
1 msk vetemjöl
600 gram finmald fläskfärs
450 gram kycklinglever
0,5 dl finhackad bladpersilja, hårt packad
1 msk inlagda dragonblad
salt, svartpeppar
100 gram fint bacon i tunna skivor

Sätt ugnen på 175 grader. Skala schalottenlökarna och vitlökarna, och dela dem grovt. Finhacka persiljan. Lägg alltsamman i en mixer. Tillsätt dragon, ägg, crème fraische, vetemjöl och Eau-de-Vie och mixa tills allt finfördelats. Putsa kycklinglevern, och mixa även den med övriga ingredienser.
Krydda fläskfärsen med salt och svartpeppar. Tillsätt slutligen ungefär hälften av färsen till blandningen, och mixa noga. Tillsätt sedan ned resterande mängd färs i mindre bitar, så alltsamman blir ordentligt blandat.

Smörj en patéform, eller annan avlång ugnsfast form, helt lätt med smör. Klä den med baconskivorna, genom att lägga dem jämnt tvärs över formen. Häll patésmeten i formen, och platta till för att undvika luftfickor. Vik sedan de överhängande baconskivorna så att de ligger lite omlott och täcker patén. Lägg på locket, eller täck med aluminiumfolie.
Grädda i 50 minuter i nedre delen av ugnen. Tag ut patén, låt den svalna något, och stjälp sedan upp den på en skärbräda där den kan svalna helt. Förvara i kylskåp. Jag rekommenderar inte att frysa denna paté, men den har en hållbarhet på minst fyra dagar, om den hanteras varsamt, och man inte skär upp och tar fram mer åt gången man ska äta.

För ett år sedan, den femte december 2009, bloggade jag om "Mamie Eisenhower 2009". Vad är då detta? Följ länken, och se. Då finner ni i blogginlägget dessutom en länk tillbaka till andra december 2008, och min första adventskalender.

lördag 4 december 2010

Butterscotch cookies -
också en julkaka


Edit: Min trogna läsare E-L mailade i morse och påpekade vänligt att alla läsare kanske inte har en cup-måttsats, eller vet hur mycket en cup rymmer. Jag vill därför klargöra att mitt cup mått rymmer 25 cl, dvs 2,5 dl (jag har provmätt). Givetvis kunde jag även ha vägt mina ingredienser när jag bakade kakorna, men jag tänkte helt enkelt inte på det.

Jag hittade detta recept på butterscotch cookies för någon månad sedan, och insåg att det var något jag helt enkelt var tvungen att pröva. Bilden i blogginlägget var så tilltalande, och själva smaken butterscotch var i sig nog för att väcka min lust. Smörkolakakor, det låter ju helt enkelt ljuvligt. Och det är det.

Må så vara att receptet till att börja med innehåller en mycket märklig mängdangivelse för smör, men det visade sig fungera bra att översätta lite ungefärligt, så som jag gjorde. Eftersom vi inte hade så mycket farinsocker hemma som det stod i receptet, valde jag att använda hälften farinsocker, hälften råsocker i själva degen. (farinsocker är förresten en tolkning i sig - i originalreceptet står det dark brown sugar)Jag hade inget osaltat smör, och i stället för vaniljextrakt tog jag ekologiskt vaniljpulver.

Att översätta såväl mängdangivelser som ingredienser är alltid ett litet vågspel. Mina kakor ser inte ut som originalen, men de smakade fantastiskt gott.
Det handlar trots allt om småkaksbak, inte kärnfysik.

En ny favorit? Definitivt. En amerikansk smörkoladröm, med en gnutta Muldonsalt på toppen, som grädde på moset. En ren njutning i gomen, i synnerhet till ett stort glas iskall gammaldags mjölk.
Väl bekomme.

Butterscotch cookies (cirka 45 stycken)
12 matskedar smör (motsvarar 180 ml = drygt 1,75 dl)
1 3/4 cup farinsocker
0,5 tsk salt
1 ägg
1 äggula
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 1/2 cup vetemjöl
0,5 tesked bikarbonat
0,25 tesked bakpulver

Sockerblandning att doppa kakorna i:
1/4 cup farinsocker
2 msk ekologiskt strösocker
Maldonsalt, att strö på kakorna


Sätt ugnen på 175 grader. Klä två plåtar med bakplåtspapper. Blanda mjöl, bikarbonat och bakpulver i en skål. Blanda farinsocker och ekologiskt strösocker i en skål, så att blandningen är klar när det är dags att doppa kulorna av kakdeg.

Smält 10 matskedar av smöret i en kastrull på låg värme. Låt smöret bli brynt, men passa det noga, så att det inte bränns. Låt det brynta smöret svalna en smula, och blanda sedan ned de resterande två matskedarna smör.

Häll det smälta smöret i en skål. Tillsätt farinsockret och vispa ihop med elvisp. Häll sedan i ägget, äggulan och vaniljpulvret.

Tillsätt slutligen ned mjölblandningen, och blanda tills mjölet fördelats jämnt i smeten. Smeten ska någorlunda fast.

Forma valnötsstora bollar. Rulla varje boll i sockerblandningen, så att bollarna täcks någorlunda av socker runtom. Degbollens "fot", den som ska ligga an mot bakplåtspappret, behöver dock inte vara täckt av socker. Lägg bollarna på de bakplåtspappersklädda plåtarna, och strö en gnutta Maldonsalt på var och en.

Grädda i 12 minuter, eller tills kakornas blivit gyllenbruna. Låt kakorna svalna en stund på plåten innan du fört över dem till ett galler eller en tallrik.

I dag för ett år sedan, den fjärde december 2009, bloggade jag om goda ädelostkex till glöggen. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till fjärde december 2008, och min första adventskalender.

fredag 3 december 2010

Pepparkakskryddad panna cotta
med hjortron i hjortronglöggsgelé


Detta kan mycket väl vara den bästa panna cotta jag lagat. Den kvalar åtminstone in på en topp tre-lista. Faktum är att detta är en idé jag gått och grunnat på mycket länge.

Jag hade en föreställning om att krydda panna cotta med kanel, kardemumma, vanilj och nejlikor, och sedan toppa detta med osötade hjortron och en gelé på hjortronglögg. När jag nu sitter och skriver, inser jag att detta var precis vad jag tänk mig att göra förra advent. Men, då var hjortronglöggen slut i butiken, och jag tvingades tänka om. Det blev inte dumt, det heller.

I kväll var jag väldigt trött, och det motiverade mig till att hitta ett sätt att snabba på själva tillagningsprocessen. Inget sensationellt, men jag vill ändå dela med mig av hur jag gjorde, eftersom det fungerade bra. Alltid kan det glädja någon.

Jag hettade upp tre deciliter grädde, tillsammans med råsocker och kryddor. När den blandningen var klar, hällde jag ned den i en bunke och tillsatte resterande grädde. På så sätt svalnade blandningen avsevärt mycket snabbare än den brukar, då jag värmer hela mängden grädde.
Jag gick till väga på samma vis med glöggen. Värmde på endast en deciliter, tillsammans med det blötlagda gelatinet, och blandade sedan ned kall glögg. Hur mycket tid jag sparade på detta kan jag inte exakt ange, men jag vågar faktiskt påstå att det gjorde en markant skillnad. Mindre väntan på att saker ska svalna är aldrig fel, i min värld.

Både gott och snyggt; det blir inte mycket bättre än så. Jag vill också passa på att nämna att jag låter detta blogginlägg bli det första under den nya etiketten Glöggfest. Jag ska stoppa in några redan publicerade recept som jag tycker passar in, och fler tillkommer garanterat inom ramen för årets adventskalender.


Pepparkakskryddad panna cotta med
hjortron i hjortronglöggelé

(30 stycken panna cotta i bufféstorlek)

7 dl vispgrädde
0,5 dl råsocker
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
1 kanelstång
10 kardemummafrön
4 kryddnejlikor
3,5 gelatinblad, generöst blötlagda

250 gram hjortron, kylskåpskalla
2,5 dl Dufvenkrooks lättglögg hjortron
2,5 gelatinblad, generöst blötlagda

Blötlägg gelatinbladen till panna cottan i generöst med vatten. Häll tre deciliter av grädden, råsocker och kryddor i en kastrull. Värm, men blandningen ska inte börja koka. Blanda ned de blötlagda gelatinbladen, så att de löser sig helt. Dra sedan kastrullen från plattan precis innan innehållet börjar sjuda, och låt det stå och dra till sig smak i åtminstone en kvart. Häll över blandningen i en skål, och rör ned resterande mängd grädde. Ställ i kylskåp för att svalna i cirka en halvtimma.

Fördela sedan blandningen i trettio små plastglas avsedda för snaps. Ställ tillbaka i kylskåpet för att stelna i 45 minuter.

Blötlägg gelatinet till glöggelén. Värm en deciliter av glöggen i en kastrull, och blanda ned det blötlagda gelatinet. Dra kastrullen från plattan, häll över blandningen i en skål, och till sätt sedan på den kalla glöggen. Glöggen behöver inte vara kylskåpskall när den ska hällas på panna cotta, men den får inte vara för ljummen.

Fördela hjortronen jämnt i glasen, och skeda därefter en matsked glögg i varje glas.
Ställ tillbaka i kylskåpet, och låt stelna i uppemot 45 minuter. (Om glöggen skulle ha börjat stelna, värmer du på den ytterst försiktigt, så löses gelén upp och du kan skeda den över panna cottorna).

För ett år sedan, den tredje december 2009, bloggade jag om min läckra kardemummaknäck. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tredje december 2008, och min första adventskalender.

torsdag 2 december 2010

Månskenskaka -
en mjuk pepparkaka för 2010


Vad har jag gjort? Jo, jag har helt enkelt tagit det gamla klassiska receptet på solskenskaka, och uppgraderat det till en ovanligt god, mjuk pepparkaka. INte konstigfare än så. Det kan tyckas tveksamt om det är värt besväret; om det verkligen behövs ytterligare ett recept på mjuk pepparkaka. Baka själva, och smaka, så förstår ni vad jag menar. Jag är mer än nöjd. Det här borde jag ha gjort, eller snarare kommit på, för längesedan.

Det grämer mig en smula att jag inte tänkte ett steg till. Nu funderar jag nämligen på om det inte skulle bli ännu godare att täcka kakan med en frosting, som smaksatts med apelsin. Och så de strimlade, skållade mandlarna - lätt rostade - som dekoration, på toppen.
Värt att pröva, nästa gång.

Månskenskaka- en mjuk pepparkaka för 2010
125 gram smör
3 ägg
2 dl råsocker
1 dl farinsocker
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
175 gram vetemjöl (cirka 3 dl)
1 tsk bakpulver
2 tsk kanel
1 tsk mald kardemumma
1 tsk ingefära, mald
20 skållade, strimlad sötmandlar

Sätt ugnen på 175 grader. Smält sedan smöret. Vispa ägg, socker och kryddor hårt. Blanda ned smöret i äggvispet, och vänd sedan ned vetemjöl och bakpulver.
Häll i smord, bröad eller mjölad springform, och grädda i 10 minuter i nedre delen av ugnen. Tag då ut kakan, strö över den skållade, strimlade mandeln, och grädda i ytterligare tjugo minuter, fortfarande i nedre delen av ugnen.

För ett år sedan, den andra december 2009, bloggade jag om mina goda pepparkaksskorpor. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till andra december 2008, och min första adventskalender.

onsdag 1 december 2010

Mina adventsskorpor
med ingefära och farinsocker


Jag drar igång min adventskalender med ett recept på skorpor. Ett recept med en smaksättning som nog är ganska typiskt för mig, och för sådant jag tycker om att baka. Skorpor, gammaldags svenska skorpor, tilltalar mig mer än biscotti. Det är väl ingen större skillnad?, kan någon tycka. Kanske inte, men det är något visst med just skorpor.

Delvis kommer sig kanske denna min förtjusing av att jag är så svag för mitt gamla skorprecept. Jag har under årens lopp varierat det med lite olika smaksättningar. Nu tyckte jag att tiden var kommen för ingefärsskorpor.

Advent för mig är bland annat kryddor, mandlar och nötter. Ingefära råkar dessutom vara en av mina absoluta favoritkryddor. Farinsocker känns lite gammaldags genuint, även fast det väl bara är en kusin till det muscovadosocker jag så gärna använder mig av. Jag uppskattar både dess smak och dess färg. Numera finns det två varianter av farin i butikerna; en torrare, strövänlig i kartong, och den gamla vanliga, fuktigare varianten, i plastpåse. Det var den senare jag använde mig av i detta recept.

Skållade, hackade mandlar ger skorporna både smak, struktur och ett snyggt utseende. Jag har haft i ganska mycket ingefära, vilket ger en markant, lite pikat och vuxen smak. Den som kanske inte är fullt lika såld på ingefära som jag är, kan givetvis minska mängden en smula.

Ingefärsskorpor för advent
105 gram rumsvarmt smör
75 gram skållad, hackad mandel
2 msk mald ingefära
210 gram farinsocker
2 ägg
320 gram vetemjöl
1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 200 grader. Rör det rumsvarma smöret med ingefäran och den strimlade mandeln. Vispa farinsockret och äggen fluffiga i en annan bunke. Blanda mjöl och bakpulver i en separat skål. Krama därefter ned mjölblandningen i smörblandningen, och tillsätt sedan äggvispet. Detta går att göra med elvispen, på låg hastighet.
Bli inte bekymrad om degen verkar aningen lös. Tag hjälp av en slickepott, och lyft upp den på ett lätt mjölat bakbord. Arbeta hela tiden med lätt mjölade händer.
Dela degen i tre delar, och för över dem till en plåt klädd med bakplåtspapper. Forma degbitarna till tre limpor, längsmed som plåtens kortända, och platta ut dem till cirka 2 centimeters tjocklek och fem centimeters bredd. Tidigare har jag gjort större skorpvarianter efter detta grundrecept, men denna gång ville jag lite mindre skorpor.
Grädda skorporna i nedre delen av ugnen, i cirka 15 minuter.
Tag ut plåten, och skär längderna på snedden i bitar. Stäng av ugnsvärmen, ställ tillbaka plåten i ugnen, och låt skorporna stå kvar och torka i ett par timmar, eller över natten.
Förvara skorporna i en tätslutande burk.

I dag för ett år sedan, den första december 2009, bloggade jag om mina fantastiska saffranskakor med pinjenötter. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till den första december 2008, och min första adventskalender.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...