måndag 25 oktober 2010

Frysfynds-frikadeller med
kylskåpsrens


Åh, vad jag kände mig nöjd, när jag lagade till dessa frikadeller. Vi ska inte ens gå in på hur många frikadeller jag rullat i mina dagar, för att inte tala om hur många fler det förhoppningsvis lär bli under återstoden av mitt liv.
Frikadeller i tomatsås är, kort och gott, en av världens bästa maträtter. Går att varieras, går att improvisera, går i princip inte att misslyckas med.

Låt mig inledningsvis introducera er för något jag kallar kapris-syndromet. Om ni fungerar ungefär så som jag och min käre man gör, så har ni också ett kylskåp proppfullt av diverse små burkar med godsaker. Burkar som inhandlats för att man tror att man inte har ingrediensen i fråga hemma; man är inte säker, och man har ingen lust att chansa.
Det kan handla om kapris; det kan handla om senap. Det kan också handla om syltlök, eller varför inte någon liten grönsak inlagd i olja?
Döljer det sig en burk med kräm på soltorkade tomater bakom marmeladen? Kanske står det längst in på en hylla en burk med en bottenskyla pesto; från en desperat, sen middag någon stressig vardagskväll, när barnen utfodrats separat, och de vuxna däckat i soffan med varsitt tråg pasta, långt efter vad som får räknas som en normalsvensk middagstid.

Diverse små glasburkar med spännande, och förhoppningsvis inte alltför härsket innehåll, huserar i vårt rymliga kylskåp. Nog förstår ni att jag kände mig nöjd, när jag i torsdags fick gräva djupt i två av dessa, och använda ingredienserna för att smaksätta mitt makalösa frysfynd från föregående kväll, nämligen fin färs av både gris och lamm. De hade legat gömda i frysens dunka vrår. De hade blivit över i samband med vissa...experiment, och blev nu kärleksfullt och raskt trillade små söta frikadeller.

Ni måste verkligen inte ha både lamm- och fläskfärs för att laga till dessa läckerheter, men nötfärs, det rekommenderar jag inte.
Gris eller lamm; eller båda.
Väljer ni fläskfärs, så blir det en oftast löjligt prisvärd middag. Under förutsättning att också ni har kylskåpsfynd att botanisera bland, vill säga. Annars får ni smaksätta med något annat.

Frysfynds-frikadeller med kylskåpsrens
(löjligt enkelt - vansinnigt gott)

250 gram fläskfärs
250 gram lammfärs
eller
500 gram av någondera

2 msk pesto
2 msk kräm av soltorkade tomater
1 vitlöksklyfta, riven
salt, svartpeppar

olivolja
2 burkar Mutti krossade tomater
1 liten, smulad peperoncini (torkad pepparfrukt)
salt, svartpeppar, råsocker

Blanda färsen med pesto, kräm på soltorkade tomater, riven vitlök, salt och svartpeppar.
Häll en skvätt olivolja i en kastrull; tillsätt tomatkonserv, riven vitlök, smulad peperoncini salt, svartpeppar och råsocker. Låt såsen koka upp, och börja småputtra.
Rulla små, fina frikadeller och släpp varsamt ned dem i såsen. De sjuds långsamt; såsen kokar ihop, och efter en knapp halvtimme (om ens det) har du en festmåltid som förgyller vilken torsdag som helst.

Servera med spagetti eller linguini, parmesan och svartpeppar.
Snabbt och enkelt? Ja, jag tycker det.

söndag 24 oktober 2010

När det skiter sig - eller,
ett annat sätt att göra glass

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Det här inlägget blinkade till här på bloggen igår; av misstag, för det var inte färdigskrivet. Så kan det bli ibland.
Ända sedan jag kokade min goda hallon- och rabarbersylt i somras, har jag längtat efter att laga till en glass med samma smaksättning. Av outgrundliga skäl har det dröjt så här länge innan jag gick från tanke till handling. Men - aldrig har det varit så besvärligt att laga till glass som det visade sig bli igår.

Vi var bjudna på middag till vår trevliga grannfamilj, och jag hade helt självmant erbjudit mig att ta med hemlagad glass. Redan när jag började befann jag mig, helt självförvållat, under tidspress. Jag brukar se till att förbereda glassmeten (eller krämen; jag är inte konsekvent i min benämning) kvällen innan, eller åtminstone ett par timmar innan den ska köras i glassmaskin. Allt för att den ska hinna bli ordentligt kall, samt inte minst få stå och svälla.

När jag nu stod och sjöd glasskräm vid lunchtid, och glassen var tänkt att serveras samma kväll, bar det sig inte bättre än att det tillstötte vad vi kan kalla en barnrelaterad incident, som fick mig att rusa ut ur köket, och fullständigt glömma att smeten stod på spisen.

Den brändes vid, för att uttrycka sig milt. Den stod rent ut sagt och stormkokade på spisen. Det är sådana stunder man som matbloggare, eller helt enkelt köksentusiast, faller i hjärtskärande gråt. Vad skulle jag ta mig till? Jo, det fanns bara en sak att göra; torka tårarna, och sedan skicka min snälle man på en shoppingtur efter nya ingredienser. Börja om från början, helt enkelt.

Nu var det så ont om tid att jag var tvungen att hitta på en helt ny metod för att laga till glass. Därav titeln på detta blogginlägg. Det sket sig ordentligt i går; minst sagt. Men det blev en väldigt god glass, om än inte med sedvanliga tillagningsförfaranden.
Det är faktiskt sant att nöden är uppfinningarnas moder. Läs receptet själva, så förstår ni vad jag menar. Hur jag vanligtvis beter mig när jag gör glass, kan ni läsa om i någon av dessa bloggposter.

Hallon- och rabarberglass
300 gram hallon
3oo gram rabarber, i småbitar
1 dl råsocker

Koka ihop ingredienserna till en lös sylt; det tar virka 15 minuter. Gör sedan coulis, genom att du passerar sylten genom en finmaskig sil, så att alla hallonkärnor och även eventuella grova rabarberfibrer skiljs bort. Passera sylten i omgångar, för enkelhetens skull. Låt sylten svalna och sedan bli ordentligt kall i kylskåpet.
Så långt hade jag kommit, innan jag gick åstad och blandade glasskräm enligt sedvanlig manér, varefter jag brönde den på spisen och fick börja om på följande, alternativa vis:

3 dl gammaldags mjölk
6 äggulor
1,5 dl råsocker
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver

Blanda ingredienserna ordentligt i en kastrull (helst en sauteus), och koka sedan upp alltsamman, mycket mycket försiktigt, och under konstant omrörning. Var extremt vaksam; vid minsta bubbla måste du bokstavligt talat slita kastrullen från plattan, och vispa frenetiskt. Det får egentligen inte koka.
Häll genast krämen i en form, och ställ in den i frysen för katastrofnedkylning. Vispa i smeten ungefär var tionde minut tills den är riktigt kall. Då vispar du 4 deciliter grädde, inte alltför fast. Blanda därefter äggkräm, vispad grädde och kall hallon-rabarber-coulis. Häll genast blandningen i glassmaskinen, kär den i 45 minuter och häll den därefter i en form du alltid ser till att förvara i frysen, just för sådana här syften.
Servera glassen två timmar senare - och njut av den sista smaken av sommar. Håva in det välförtjänta berömmet för den fantastiska efterrätt du skapat, men bespara de övriga kring matbordet detaljerna kring hur glassen blev till. Spara det till bloggläsare och matnördar.

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

lördag 23 oktober 2010

Fairtrade-tävling:
kakbak för en god sak

Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska, och brukar aldrig skriva om tävlingar på andra matbloggar. Detta får helt enkelt sägas vara undantaget som bekräftar regeln.

När syftet är gott, kan även jag lockas att delta i, eller åtminstone tipsa om en tävling. Så - gå genast in och läs hos Anna Billing på Skånska Skafferiet och snickra sedan ihop ett riktigt bra kakrecept.
Bilden är lånad.

onsdag 20 oktober 2010

Mild äppelglass med rostade, kanelkaramelliserade valnötter

Jag kan inte klandra er om ni för ett ögonblick skulle tro att detta är samma glass som sist. Jag råkar vara väldigt förtjust i kanderade nötter, och det passar så bra till glass, så här på hösten.
Är detta äppelglass? Det ser ju ut som vanlig vaniljglass? Mina vänner, just hemkokt äppelmos är inte en smaksättning som bidrar med färg till en glassmet, så ni får tro mig - det smakade äpple, även fast skenet bedrar.

Jag hade fått äpplen av en arbetskamrat; fina vinteräpplen, som enligt henne lämpade sig bäst till mos eller paj. Det blev mos, som jag medvetet lät få bli ganska syrligt, genom att jag tillsatte en ganska begränsad mängd råsocker. Som smaksättning fick två kanelstänger koka med i moset.
Glassmeten, ja, den vet nog vid det här laget de flesta av er hur jag gör. Jag använde denna gång både muscovadosocker och råsocker; det blir så god smak, och snygg färg. Äkta vaniljstång i glasskrämen, dagen till ära, det smakar så gott med vanilj och äpple. Detta var finalen i söndagens middag med goda vännerna A och M och deras barn; middagen som inleddes med trattkantarellsoppa. Varmrätten bestod av ugnsstekt anka, potatis rostad i ankfett, brysselkål och inte minst ankans lilla gräddiga, rabarbersyrliga sås. Hösttemat var påtagligt.
Kanske kunde jag tagit mer kanel när jag kanderade valnötterna? De övriga tyckte smaken var perfekt, men jag hade personligen gärna känt av kanelen än mer. Ta det som ett tips.

Det blev en sällsynt krämig och fin glass; om nu äppelmoset hade något med saken att göra, det får jag låta vara osagt. Moset var mindre mjöligt än vad färdigköpt äppelmos brukar vara. Använd hemkokt mos, om du kan. Eller, varför inte koka ihop ett snabbt mos av svenska äpplen från butiken? Det går smabbare än man kan tro, och smaken blir ojämförligen bättre.

Mild äppelglass med rostade,
kanelkaramelliserade valnötter

4,5 dl vispgrädde
4 dl gammaldags mjölk
1 vaniljstång
0,75 dl råsocker
0,75 ljust muscovadosocker
7 äggulor
3 dl hemkokt, syrligt äppelmos

Snitta vaniljstrången och skrapa ur kornen. Vörm mjölk och grädde i en kastrull tillsammans med vaniljen.
Vispa äggulorna riktigt fluffiga med sockret. Blanda sedan alltsamman i sauteusen, och värm på under flitig omrörning och med full koncentration på att krämen ska tjockna, men absolut inte koka.
Låt glasskrämen svalna, och sedan stå kallt och svälla ett par timmar, gärna längre. Ställ en form i frysen innan du kör krämen i glassmaskinen. Äppelmoset blandar du ned i glasskrämen precis innan den ska köras iglassmaskinen. Uppemot 45 minuter i maskinen brukar vara lagom. Stjälp ned den färdiga glassen i den frysta formen, och ställ in i frysen någon timma eller två.

Rostade, kanelkaramelliserade valnötter
100 gram valnötter (cirka 2,5 dl)
1 dl råsocker
0,25 tsk bikarbonat
1 tsk mald kanel

Börja med att grovhacka och varsamt rosta valnötterna. Smält sedan sockret i en gjutjärnsstekpanna, på medellåg värme. Så snart sockret smält, tillsätter du bikarbonatet och kanelen, rör hasigt om; blanda noggrant ned valnötshacket och häll sedan alltsamman på ett bakplåtspapper för att svalna, och därefter hackas eller brytas i mindre bitar.

Strö de kanderade nötterna över glassen när den ska serveras.

måndag 18 oktober 2010

Pasta för en avslagen, men
ganska gemytlig lördag


Lördagen var inte en dag som på minsta vis kommer att gå till historien. Här hände inte mycket. Frågan är om inte denna lördag sällar sig till alla de dagar då middagen i sig var dagens själva höjdpunkt? Om så är fallet, är det inte det sämsta, om ni frågar mig.
Ibland blir dagarna inte mer än så, och vet ni - det är helt okej. Allt måste inte vara så fantastiskt och spektakulärt; nyskapande och omvälvande. Det kan räcka ganska långt bara att få äta en riktigt god pastarätt till lördagsmiddag.

Denna rätt ska absolut blandas samman precis när pastan är färdigkokt, och sedan omedelbart läggas upp på ett fat. Detta framhåller jag å det bestämdaste. Det är helt enkelt så det ska vara.

Pappardelle med höstsmaker
3 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
smör
olivolja
200 gram trattkantareller
2 msk cognac
400 gram finstrimlad nötinnanlår
2 dl vispgrädde
2 msk vilt- och kantarellfond
2 msk honungsdijonsenap
0,5 dl färsk, repad timjan

500 gram Casa Di Luca Pappardelle

Hetta upp smör och en skvätt olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs schalottenlöken och vitlöken mjuka på låg värme. Tillsätt nu kantarellerna, och fräs till svampen svettats ut sin vätska. Häll över cognac, och låt den koka in. Lägg sedan lök- och svampfräset i en skål. Hetta upp mer olja och smör i pannan, och fräs sedan det strimlade köttet i omgångar, så att det blir brynt. Krydda med salt och vitpeppar.
Blanda så ned allt det stekta i pannan. Häll över grädde, fond och honungsdijonsenap. Småkoka ihop, och smaka slutligen av med salt och vitpeppar. kött med lökfräset i panna..

Koka pastan med knapp nöd al dente. Häll blixtsnabbt av vattnet, och blanda därefter den spänstiga pastan med såsen, i kastrullen. Stjälp upp på ett fat, och strö över timjan.
Servera omedelbart.

Jag är ingen svampplockare...

Detta är mitt livs andra svampsoppa. Den första svampsoppan lagade jag förra hösten; bloggade om den så som kantarellsoppa. Trattisar är för mig något jag köper i torkad form och använder som smaksättare. Jag är ingen svampplockare, men någon ska ju köpa svamp i butik också.
Att som nu i fredags stöta på dessa svampar till ett så våldsamt billigt pris som jag gjorde i butiken vid mitt jobb, det helt enkelt förpliktigade till ett soppkok.

Det blev riktigt bra, det här. Vår Eau-de-Vie var slut, så det fick bli Grönstedts XO i soppan, vilken nästan kändes blasfemiskt. Å andra sidan var det väl värt de två matskedarna, när nu soppan kom att smaka så bra.

Den inledde en riktigt fin trerätters midddag, närapå för fin för en söndag. Det kom sig av att goda vännerna A och M med barn var på besök, och jag ville helt enkelt leka lördag. Det rekommenderas, för det var ett mycket trevligt sätt att avsluta veckan på.

Trattkantarellsoppa (4 portioner)
2 msk smör
2 schalottenlökar, finhackade
2 msk cognac
600 gram trattkantareller
1 hönsbuljongtärning
0,5 msk vilt- och kantarellfond
4 dl vatten1 dl vispgrädde
salt och vitpeppar

grovt riven parmesan till serveringen

Börja med att ta undan knappt två deciliter av de minsta trattkantarellerna; de ska smörstekas, och garnera soppan. Fräs därefter schalottenlöken i smör i en kastrull. Tillsätt svampen, och låt den svettas ut sin vätska. Tillsätt buljongtärning och vatten, och låt småkoka under lock cirka tio minuter. Häll i grädden; mixa soppan slät, och smaka av med salt och vitpeppar.
Smörstek de återstående trattkantarellerna hastig, och kryddas med salt och vitpeppar. Häll upp soppan i fyra skålar, och garnera med svamp och grovt riven parmesanost.

Detta var förrätten i en trerättersmeny, som fortsatte med ungsstekt anka, potatis ugnsrostad i ankfett och ankans lilla gräddiga, rabarbersyrliga sås samt avslutades med mild äppelglass med kanelkaramelliserade, rostade valnötter

söndag 17 oktober 2010

Kalljästa valnötsbaguetter till söndagsfrukosten


Jag är egentligen alldeles för trött för att sitta här och skriva, så jag kommer fatta mig kort. Dessa baguetter började improviseras fram förra helgen, och fulländade dem (kanske?) i morse.
Jag ska lägga ett varningens ord för de mycket rikligt tilltagna mängderna surdeg; båda mina surar surar en hel del på grund av att jag är en sådan periodare när det kommer till bakning. Om du har riktigt potenta surdegar, är dessa mängder säkerligen överdrivna. Ni får ta det för vad det är; jag är bara en glad amatör som delar med mig av det jag njuter av.

Det är på helgerna jag ägnar mig åt sådant. Då vill jag ha närmast rituella frukostar. Det ska vankas nybakat bröd, kaffe med skummad mjölk, ost, marmelad, DN och klassiskt musik i bakgrunden. Vardagsmorgnarna har sin tjusning, de också, men det är på helgmorgnarna jag verkligen njuter av att äta frukost; i likhet med många andra, misstänker jag?

Det passar alldeles utmärkt bra att kröna söndagsmorgonen med ett par grymma valnötsbaguetter. I synnerhet om de breds med franskt smör med havssalt, och därefter pryds med tjocka skivor gorgonzola, för att slutligen toppas med kluttar av den finaste marmelad av Williamspäron.

Ja, det är bara att pröva sig fram, efter bästa förmåga. Och receptet går alldeles utmärkt att modifiera genom att utesluta surdeg, öka mängden jäst och minska mängden mjöl. Det kan knappast gå fel.

Kalljästa valnötsbaguetter med råg- och vetesur
100 gram rågsur
100 gram vetesur
5 gram jäst
5 dl vatten
3 tsk salt
100 gram valnötter, grovt hackade (cirka 1,5 dl)
750 gram vetemjöl

Börja med att blanda rågsur och vetesur med vatten och jäst. Jag vet att detta inte är alldeles renlärigt, men det orkar jag faktiskt inte bry mig om. Jaga bakar så som det passar mig.
Blanda därefter i vattnet, saltet och valnötterna. Fyll på med mjöl, och arbeta ordentligt i maskin eller med degkrokar. Till en början kan degen kännas fast, men den blir lösare allt eftersom den arbetas.
Täck över bunken, och låt den jäsa i kylskåp över natten.

Tag ut degen ur kylen. Sätt ugnen på maxtemperatur; gärna med varmluft. När ugnen nått sin temperatur, stjälper du upp degen på ett väl mjölat bakbord. (Degen var aningen lös;kanske borde jag ha haft i mer mjöl?) Vik över degens sidor in mot mitten. Dela den i fyra långsmala delar, och för snabbt över dessa till en lätt smord baquetteplåt. Min baguetteplåt är teflonbelagd, men bröden fastnar ohjälpligt om jag inte smörjer den helt lätt med rapsolja.). Om du inte har någon sådan plåt, rekommenderar jag dig starkt att dela degen i två delar och placera dem i varsin välsmord plåt.
Ställ in baguetterna (eller bröden) i nedre delen av ugnen. Släng in ett par isbitar eller en deciliter vatten på en plåt nederst i ugnen. Grädda i tio minuter. Då sänker du värmen till 200 grader, vädrar ut värme under en minut, och stänger sedan ugnsluckan för ytterligare 10 minuters gräddning (eller snarare 15-20 minuter, om du gör två bröd i form).
Tag ut bröden, och låt dem svalna på en skärbräda.

fredag 15 oktober 2010

Igår var det torsdag


Det här blir ett inlägg som tidsmässigt kommer helt fel; nästan så fel det kan bli. Nästan ingen går igång på att läsa om ärtsoppa med fläsklägg; en fredagskväll i oktober. Detta till trots, så råkar det förhålla sig så att jag bara måste skriva.

Ärtsoppa tillhör mina absoluta favoriträtter. Ändå lagar jag det alldeles för sällan. Skam sägandes kan det mycket väl hända att jag inte lagat ärtsoppa sedan sist. En gång om året? Ja, av bloggposterna att döma, så verkar det inte vara oftare än så jag får till det med fläsket och ärtorna.
Å andra sidan blir det rent burdust gott, när jag väl kommer till skott.

Vad skiljer då onsdagskvällens kok från tidigare kok? Vad är det som gör att detta soppkok, denna minst sagt ospännande torsdagsmat, gör sig förtjänt av ett långt blogginlägg? Jo, det är flera saker.
Dels handlar det om alla minnen jag har förknippade med ärtsoppkok från min barndom.
En annan aspekt är den krassa ekonomin, och funderingar kring hur det över huvud taget kan löna sig att odla och distribuera gula ärtor, när de är så ohemult billiga?
Därtill kommer kött-aspekten. Att koka ärtorna långsamt och länge tillsammans med en rimmad fläsklägg är i mitt tycke det ultimata tillagningssättet för ärtsoppa.

I onsdags kväll kokade jag vad som närmast kan beskrivas som en minimalistisk ärtsoppa. Kalla mig pretentiös, men hur hade ni själva bäst kategoriserat ett recept som detta:

en 2-kilos, rimmad fläsklägg från en Nibble-gris; inhandlad hos Sandströms.
0,5 kilo gula ärtor, blötlagda i ett dygn
2 gula lökar, finhackade
1 lagerblad

Det är allt, gott folk. Allt jag hade i min ärtsoppa. Ja, och så vatten, förstås; cirka 1,5 liter.

Jag satte igång soppkoket vid sextiden i onsdags kväll. Därefter försvann jag från hemmet; jag skulle ut och äta med vänner. Soppan fick stå och småputtra, under min mans överinseende. Efter cirka tre timmars långsam tillagning, stängdes plattan av. Soppan, den fick stå kvar på eftervärmen, i ytterligare en dryg timme.

När jag kom hem, framåt tiotiden på kvällen, lyfte jag upp den rejäla fläskläggen. Köttet var då rent otroligt mört. Jag kunde med hjälp av två gafflar lyfta av svålen, och sedan utan större ansträngning gaffla loss köttet från benet.

Fantastiska fläsklägg; värd betydligt mer än det ytterst modesta kilopriset. När jag gafflat loss allt kött, lade jag tillbaka det i kastrullen, och rörde om. Sedan ställde jag ut kastrullen på altanen över natten.
Rena rama utomhuskylskåpet, så här års.

På torsdag morgon tog jag in kastrullen, och ställde den i kylskåpet. På eftermiddagen, när jag kom hem, tillsatte jag 1,5 deciliter vatten, och värmde därefter varsamt soppan på låg värme. Sedan smakade jag av, och de var då beskrivningen minimalistisk ärtsoppa dök upp i mitt huvud.
När jag helt enkelt insåg att soppan var perfekt.
Det behövdes ingen mer krydda; förutom lite repad timjan, och givetvis en klick senap i tallriken. Ärtorna var mjälla utan att vara fullständigt mosiga; fläskläggköttets textur hade ett klart släktskap med det hos långlagad karré. Samma långa fibrer, samma saftighet.
Jag var nästintill salig.

I torsdags kväll avnjöt vi denna festmåltid. Långlagad ärtsoppa med fläsklägg, eller snarare, långlagad fläsklägg i ärtsoppa, av proportionerna att döma.

Till efterrätt serverades lövtunna pannkakor; stekta i smör i pannkakslagg; givetvis efter pannkaksformeln. Dessa frasiga, gyllenbruna läckerheter avnjöts med vispad grädde och hemkokt sylt; hjortron eller skogshallon.
Jag var nöjd.
Mer än nöjd.
Jag var rent ut sagt tillfredsställd.
Det blir inte godare än så.

måndag 11 oktober 2010

Bönor och korv


Jag hittade fina korvar från Sandströms i frysen, sådana korvar som vi grillade mängder av i somras. Merguez, den grymma lammkorven, och Toulouse, en fantastisk fläskkorv som snabbt blev min favorit när jag först smakade på den i början av sommaren.
Nu kände vi inte för att grilla. Tur att det går lika bra att varsamt tillaga korvarna i ugn, med en lite lätt grilleffekt. Till dessa korvar serverades, förutom senap, en fin ragu på smörbönor och tomat. Den liknar mycket av det vi ätit förr, men den är ändå värd att beskrivas lite närmare.

Egentligen är den en brunchrätt, i mitt tycke. Hela kvällens måltid hade lika gärna kunnat intagits en söndagsförmiddag, med ett stort glas iskall apelsinjuice till, i stället för ett glas öl. Stekt bacon och brödskivor stekta i baconfett hade fulländat en måltid som skulle ha kunnat göra vem som helst lite lyckligare dagen efter kvällen före.

Nu var det trots allt fråga om en vanlig måndagskväll, om än med en ovanligt god måltid. Jag delar med mig av en receptskiss. Det är för övrigt min man som stått vid grytorna, ska tilläggas.
Äras den som äras bör.

Ragu på smörbönor och tomater
(6 generösa portioner)

olivolja
1 gul lök, finhackad
2 st vitlöksklyftor, finhackade
1 tsk Chef Paul´s pasilla chile
2 msk balsamvinäger
250 gram färska plommontomater, kvartade
1 burk Mutti krossade tomater
2 burkar smörbönor (cirka 500 gram)
salt, svartpeppar, råsocker
hackad bladpersilja till serveringen

Hetta upp olivolja i en traktörpanna. Fräs lök på medelvärme, tillsätt vitlöken något senare; därefter pasilla chile. Häll över vinägern, och låt den smälta in i löken.
Skölj av bönorna, och tillsätt dem till lökblandningen. Värm på bönorna en stund, och häll därefter över tomatkonserven. Lägg på locket, och låt puttra några minuter. Tillsätt sedan de kvartade plommontomaterna. Låt koka ihop under lock i åtminstone fem minuter. Smaka av med salt, svartpeppar och socker.

söndag 10 oktober 2010

Porterlimpor med fänkål
på "Livet hemma"

Bilden är, återigen, lånad

Sist ut bland mina recept på IKEA's inspirationsblogg kommer mina porterlimpor med fänkål. Verkligen goda; perfekta höstbröd.
Dessutom väldigt lättbakade.

Jag har gjort en surdegsvariant på samma tema tidigare här på bloggen, men denna gång var det vanliga jästbröd som gällde. Om man dessutom bakar bröden i form, är detta ett perfekt bröd att börja med för den som inte är så van vid att baka.

lördag 9 oktober 2010

SMASKENS på IKEA´s inspirationsblogg

Bilderna är lånade.

För några veckor sedan tillbringade jag en hel dag i en fantastiskt snygg villa i västra Stockholm. Där fotades och arrangerades på en nivå som jag inte tidigare upplevt. Med mig i bagaget hade jag några goda bröd, och väl på plats jästes det degar och bakades frukostbullar med morot och mandel.

Resultatet av hela detta arrangemang kan under helgen beskådas på IKEA´s inspirationsblogg Livet hemma. Det första blogginlägget kom ut tidigare i förmiddags.

Edit: ytterligare två inlägg kommer under helgen. Här delar jag med mig av en av våra familjeklassiker, det omåttligt populära svarta brödet.

Glass på ljust muscovadosocker med
vanilj, kanel, kardemumma och
kanderade pecannötter

Glassmaskinen har inte använts så flitigt det senaste halvåret. I torsdags kväll upptäckte jag ett bortglömt paket med vispgrädde, som trots ett rejält utgånget datum visade sig vara tjänlig. Jag såg det som en uppmaning att laga till en glassmet.

Med tanke på årstiden ville jag inte laga någon fruktig sommarglass. I ställer kombinerade jag vanilj, kanel och kardemumma; alla goda ting är som bekant (ofta) tre.
Vi hade inte någon vaniljstång hemma, men till en sådan här glass där vaniljen inte ska spela huvudrollen fungerar det precis lika bra med det ekologiska vaniljpulvret som numera verkar finnas i stort sett i varje mataffär.

Att kandera pecannötter är inte absolut nödvändigt, men det blir väldigt, väldigt gott. Se bara till att passa såväl sockret som nötterna, så att de inte bränns. Bikarbonatet brukar jag tillsätta för att det bidrar till att sockret inte stelnar till klumpar som hotar att spräcka plomber. Och så tycker jag dessutom att det smakar bättre så.

Glass med ljust muscovadosocker, vanilj, kanel,
kardemumma och kanderade pecannötter

4 dl vispgrädde
3 dl gammaldags mjölk
0,5 tsk ekologiskt vaniljpulver
0,5 tsk kardemummakärnor
2 kanelstänger
6 äggulor
1,5 dl ljust muscovadosocker

100 gram pecannötter (ca 1,5 dl)
1 dl råsocker
1/4 tsk (drygt 1 krm) bikarbonat

Laga till glassmeten på sedvanlig manér, det vill säga, hetta upp grädde, mjölk och kryddor i en kastrull medan du vispar äggulor och muscovadosocker fluffigt. Vispa ned äggfluffet i gräddmjölken och sjud mycket försiktigt under konstant omrörning tills smeten tjocknar.
Låt den då svalna, och sedan stå och svälla i kylen över natten.

Sila bort kryddorna, och kör glassen i glassmaskinen i uppemot 45 minuter. Kyl under tiden ned en lämplig form i frysen. Pecannötterna går fort att kandera, och de svalnar lika snabbt.

Kanderade pecannötter
100 gram pecannötter
1 dl råsocker
1 krm bikarbonat

Hacka nötterna grovt. Smält sedan sockret i en gjutjärnspanna. När sockret är helt smält, sänk värmen, strö över bikarbonaten, häll i nötterna och blanda snabbt alltsamman så att sockret fördelar sig så jämnt som möjligt över nötterna. Häll upp dem på ett bakplåtspapper, separera dem genom att bryta isär dem till mindre bitar. Låt dem svalna.

Strö lite av nötterna i botten av formen där glassen ska förvaras.Stjälp sedan ned glassen i den nedkylda formen, och fördela nötternaovanpå.
Frys i någon timma innan den ska ätas.

Läs gärna på Matmolekyler, där Lisa förklarar en hel del om hur karamellisering går till.

fredag 8 oktober 2010

Fredagsmat för medvetslösa


Om inte detta är comfort food, då vete sjutton vad det är. Enklare fredagsmat får man dessutom leta efter. Hur svårt låter det att koka ihop en tomatsås, vända ned strimlade chorizoskivor och mozzarella som slitits i lagom stora bitar, och varsamt blanda denna goda sås med nykokt spagetti? Det kan ju vem som helst klara av att göra i sömnen. Och den är ju nästintill som en sömngångare jag och många med mig känner sig på fredagskvällarna.

Pröva detta nästa gång du inte vet vad ni ska äta till middag!

Spagetti och tomatsås med chorizo och mozzarella
olivolja
2 vitlöksklyftor, rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
salt, svartpeppar, råsocker

200 gram ganska snäll chorizo i skivor, grovstrimlade
3 paket mozzarella à 125 gram styck, rivna i mindre bitar
mer svartpeppar

Hetta upp olivolja i en kastrull, och låt vitlöken försiktigt värmas i oljan innan du häller över tomatkonserverna. Krydda, och låt sedan såsen stå och småputtra i en halvtimma, eller så. Koka spagettin mot slutet av såsens koktid. Rör ned chorizon, och låt den smälta in i tomatsåsen. Detta vore gott nog i sig, men när du sedan blandar ned mozzarellabitarna och de långsamt börjar smälta, då kanske du anar vart detta barkar.
Häll av vattnet från spagettin, häll sedan tillbaka den i kastrullen och blanda ordentligt med tomatsåsen. Mozzarellan kan vara lite blöt, men det går i så fall att försiktigt hälla av.
Häll hela härligheten i en rymlig skål, och servera genast; gärna med mycket svartpeppar uppepå.

torsdag 7 oktober 2010

Långlagad karré med spiskummin,
rökt paprika och peperoncini;
"lantbaguetter" på rågsur

Det är inte meningen att tråka ut er med långlagat kött, men nu när säsongen för sådan här mat är tillbaka har jag svårt att behärska min entusiasm. Detta är väl i grund och botten inget nytt, men det råkade bli rent fantastiskt gott, och således värt att blogga om.

En annan gång ska jag laga karrén med hälften så mycket tomatkonserv, och servera köttet i pitabröd med såsen, vitlöksyoghurt och grönsaker. I kväll blev det i stället kött, tomatsås och nybakat bröd som utgjorde vår familjemåltid.

Jag har tidigare skrivit om det rökta paprikapulvret, bland annat här, och det är tack vare att jag en gång blev tipsad av Lisa som jag har en burk stående i skåpet. Först tänkte jag att jag kanske överdoserade med såväl paprikapulver som med nystött spiskummin, men det visade sig vara helt rätt mängd kryddor för att uppnå den eftersträvade effekten.
Peperoncini kallar jag de små, torkade pepparfrukterna som ligger i en vid det här laget ganska skabbig påse i vårt kryddskåp. Vi köpte påsen på Munirs livs i Skärholmen för åratal sedan. De oansenliga gynnarna verkar bara bli starkare ju längre tiden lider. Ersätt dem med någon annan chili, efter smak, eller avstå; det blir garanterat gott ändå.

När jag öppnade ytterdörren sent i eftermiddags strömmande de mest gudomliga dofter av spiskummin, rökt paprika och vitlök emot mig. Såsen fick reducera, och ytterligare sprida sina dofter i huset. Efter hand kom aromen av nybakat bröd in som en andrastämma, och lite senare satte vi oss till bords. Med stort välbehag, som ni säkerligen förstår.

Långlagad karré med spiskummin,
rökt paprika och peperoncini

1,2 kilo karré
salt och svartpeppar
2 silverlökar, finhackade
6 vitlöksklyftor, rivna
2 msk spiskummin, nystött
2 msk rökt paprikapulver
2 burkar Mutti krossade tomater
3 peperoncini
grovhackad bladpersilja till serveringen

Sätt ugnen på cirka 80-85 grader. Salta och peppra runtom karrén. Stöt spiskummin, och massera karrén med den och det rökta paprikapulvret. Häll en skrätt olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta.
Blanda finhackad silverlök, riven vitlök, peperoncini och tomatkonserver i grytan. Peppra helt lätt, och strö över en tesked råsocker. Sänk sedan ned karrén i tomatsåsen. Lägg på locket, ställ in den i ugnen, och låt den sedan stå där i uppemot tio timmar.

Plocka ut grytan ur ugnen. Lyft ur karrén, och reducera därefter tomatsåsen på medelvärme tills den tjocknar; det tar kanske tjugo minuter. Lägg sedan ned karrén i såsen igen. tag grytan från plattan, lägg på locket och värm på köttet en stund.

Det passar bra med såväl pasta som ris till denna rätt, men sllra godast tror jag att det är att äta den så som vi gjorde, nämligen med "lantbaguetter" på rågsur.

"Lantbaguetter" på rågsur
Kvällen innan
100 gram rågsur
2 dl vatten
240 gram vetemjöl (cirka 4 dl)

Blanda alla ingredienser. Täck bunken, och låt stå över natten i rumstemperatur.

På morgonen
3 dl vatten
15 gram jäst
3 tsk salt
480 gram vetemjöl (cirka 8 deciliter)

Blanda ned vatten och jäst i fördegen från kvällen innan. Arbeta sedan ned mjölet med degkrokar eller maskin. Tillsätt saltet först när degen arbetats någon minut (har jag läst någonstans; det ska tydligen befrämja bildandet av glutentrådar om degen arbetas en stund innan saltet tillsätts).
Täck över degen, ställ den i kylskåpet och gå till jobbet.

Cirka tio timmar senare ska ugnen värmas upp till max, åtminstone 275 grader; gärna varmluft. Stjälp upp degen på mjölat bakbord. Forma den snabbt till fyra långa baguetter, för över dem till en lätt oljad baguetteplåt, och skjutsa snabbt in den i ugnen. Släpp några isbitar på en plåt nederst i ugnen. Sätt en timer på tio minuter.
efter tio minuter sänks temperaturen till 200-225 grader, och värmen vädras ut någon minut. Grädda i ytterligare femton minuter. Tag ut baguetterna, och låt dem svalna på ett galler.

Om ni gillar mig,
eller kanske någon annan


Om ni gillar mig, eller rättare sagt SMASKENS, så skulle jag inte bli det minsta förolämpad eller missnöjd om ni gjorde er besväret att gå in på Matbloggsprisets hemsida och lägga en liten röst på mig.

Under gårdagskvällen framkom det (i mitt fall tack vare twitter) att det finns ett ytterligare moment i nomineringen av bloggar, utöver det som redan utförts av juryn. Så här går det till (citat från ovan länkade sida):

- Matbloggsprisjuryn har tagit fram 10 st kandidater baserat på en genomgång av svenska matbloggar samt tips skickade från Matbloggspriset.se.

- Juryn har tittat extra på nisch, presentation, användbarhet, interaktion med läsare, texter och personlighet. Medlemmarna i juryn har alla olika preferenser när det gäller matbloggar. Varav tycke och smak är helt olika. Varje medlem har efter genomgång presenterat 5 olika matbloggar, som sedan gruppen diskuterade och röstade om för få fram 10 stycken matbloggar.

- För att få fram ytterligare kandidat som bloggläsarna själva bestämmer, så kan du som röstar ange din egen kandidat. Var noga med att uppge den fulla adressen (t.ex. http://www.hejmat.se).

Röstningsförfarande

- Välj din favorit eller ange din egen
- Svara på frågorna
- Uppge ditt fulla namn och din epostadress
- Dom 3 matbloggarna som får flest röster går vidare för ytterligare granskning

Juryomröstning

- Den blogg som fått flest röster ges automatiskt 1 jury poäng.
- Varje jurymedlem får ge en poäng till en blogg utav dom tre framröstade.
- Vid sjukdom eller andra orsaker där en vinnare inte kan utses, så vinner den blogg som har flest inskickade röster.

Tveka inte att gå in och rösta på er eller era favoritmatbloggar (vare sig jag är ibland dem, eller ej). Det finns så många strålande bloggar som förtjänar uppmärksamhet.

tisdag 5 oktober 2010

Långlagad lammrygg med flageoletbönor

Långlagat regerar, så är det bara.

Det här är en rätt för den som gillar milda smaker. Det smakar lamm, tomat och flageoletbönor; inte mer, inte mindre. Smaken av vinet, kanelen och de små, torkade chilifrukterna bara försvann. Inte så att jag blev missnöjd med smaken, men det var intressant att slutresultatet inte blev riktigt så som jag hade trott.
Lammrygg är för övrigt en fantastisk styckningsdetalj för långlagning. Nästa gång ska jag pröva helt andra smaksättningar.

Ni som har läst här ett tag vet att jag älskar flageoletbönor nästintill passionerat. Om du inte får tag på dessa, går det bra med små vita bönor eller cannelinibönor. Jag kan verkligen rekommendera att göra så som jag gjorde; att ta det säkra före det osäkra och tillaga bönorna al dente innan de tillsätts. Följ länken i receptet, så kommer ni till det gamla inlägg där jag kokar flageoletbönor på Nigel Slaters eminenta vis.
Jag har prövat olika metoder för att långlaga kött med bönor, med varierande resultat, vilka jag konsekvent vägrat blogga om eftersom det är så trist att skriva om sådant som inte fungerar.
Nu delar jag i stället med mig av något som blev riktigt bra. Bönorna blev sådär mosigt mjälla, utan att förlora formen.

Det var ett par veckor sedan denna rätt stor på vårt middagsbord. Nu är säsongen än mer rätt för denna typ av mat.

Långlagad lammrygg med flageoletbönor
1 kilo lammrygg
olivolja
1 liten gul lök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 burk Mutti krossade tomater
1 burk Mutti hela tomater
2 morötter, grovt delade
2 dl vitt vin
2 lagerblad
1 kanelstång
2 små, torkade chilifrukter
salt, svartpeppar
råsocker
200 gram blötlagda, al dente-kokta flageoletbönor

Sätt ugnen på cirka 80-85 grader. Häll en skvätt olivolja i en emaljerad gjutjärnsgryta. Skär skivor i lammryggen, men inte helt igenom, så att den fortfarande sitter ihop. (Eller hoppa över detta moment, det är inte på något sätt avgörande för slutresultatet.) Krydda den runtom med salt och svartpeppar. Blanda de övriga ingredienserna i grytan, och tryck ned lammryggen i härligheten.

Lägg på locket, ställ in i ugnen och lämna grytan där i uppemot tio timmar.
jag vill minnas att jag ställde in grytan i ugnen strax efter sju på morgonen, och plockade ut den kring femsnåret på eftermiddagen. Vi valde att äta kort pasta till grytan, men lantbröd fungerar precis lika bra som tillbehör.

Alternativa Matbloggspriset 2010

Vilken ära! Anders Öhman har nominerat mig och en mängd av mina favorit-matbloggar(e) till Alternativa Matbloggspriset 2010. Jag tackar och bockar; med glimten i ögat, givetvis, efter gårdagens diskussioner i olika sociala media om Matbloggsprisets utformning, folkliga förankring och inte minst dess framtid.

Jag gläds inte minst åt att ha hittat en för mig tidigare okänd matblogg, Coppa rules, som verkar oerhört lovande.

måndag 4 oktober 2010

Jag lämnar över stafettpinnen


Nu är det dags att plocka bort bannern som prytt SMASKENS. De nominerade till Matbloggspriset 2010 är offentliggjorda. Jag gratulerar dem alla!

Tag gärna del av de intressanta inläggen och kommentarerna hos Pytte, samt inlägget hos alltid lika suveräna Lisa.

söndag 3 oktober 2010

Nu ska ni få något att smaska på


I förra veckan lyckades jag övertala min man att återskapa denna fantastiska pastarätt från i våras. Jo, det är mycket sherry och purjolök just nu, men det var denna grymma pasta som startade det hela.

Det vete sjutton vad som gav min man inspirationen, men jag tror att en kvalificerad gissning är att det vita matlagningsvinet helt enkelt var slut, och att sherryn fick vara stand in på kort varsel.

Jag ger denna rätt högsta tänkbara betyg, och jag har ärligt talat lite svårt att beskriva hur fint purjon, vitlöken, grädden och sherryn förenar sig med räkorna och deras goda sälta. Ni får helt enkelt ta och pröva själva

Min mans mat: Spagetti med räkor,
purjolök och sherry

2 msk smör
1 stor purjolök, strimlad
2 vitlöksklyftor, tunt skivade
2 msk smör
1 kilo stora räkor, skalade
0,5 dl Amontillado sherry
2 dl grädde
1 tsk råsocker
salt och peppar

Koka upp pastavatten. Glöm inte att skala räkorna. Lägg spagetti i kastrullen, innan du börjar med nedanstående:
Fräs sedan purjo och vitlök försiktigt i smör i en traktörpanna, på vag värme. Tillsätt sherryn, och låt den delvis koka in. Häll sedan över grädden och ge det hela ett varsamt uppkok.
Tillsätt räkorna under omrörning, och drag traktörpannan från plattan, så att de inte hettas upp för mycket och blir sega. Smaka av med salt, svartpeppar och råsocker.

Servera genast, och komplettera med mer svartpeppar. Parmesan fungerar alldeles utmärkt till, för den som så önskar.

fredag 1 oktober 2010

Andra dagen som domare i Chark-SM

Här har ni mig, djupt koncentrerad, i full färd
med att fylla i ett bedömningsformulär.

I går gick den andra dagen av stapeln som domare i Chark-SM. Temat för dagen var "Lufttorkade helköttsprodukter med en vattenaktivitet under 0,9". Detta innebar i praktiken att vi fyra domare som ingick i mitt team bedömde sammanlagt 15 lufttorkade helköttsprodukter. Det var ömsom vin, ömsom vatten, som ordstävet lyder. Vissa produkter var alldeles strålande bra. Andra var undermåliga. Ytterligare några var för färska, och hade kunnat bli fantastiska om de fått torka längre.
På grund av dålig framförhålling vad gäller mobilladdare, har jag få bilder från första domardagen, så jag kan inte bjuda på några bilder på de två korvar som vi gav bäst betyg. I går var jag bättre utrustad.

Efter att vi rådbråkat våra gommar och våra samveten under gårdagen, kom vi slutligen fram till en värdig vinnare i klassen lufttorkade helköttsprodukter, samt inte minst en värdig stand in som vinnare (enligt instruktioner måste vi ha en reserv, om något med produkten skulle visa sig vara felaktigt ).

Published with Blogger-droid v1.5.5.2
Till vänster har ni vinnaren, till höger reserven. fantastiska produkter båda två, även fast jag själv var mest fascinerad av den högra. Den vänstra har emellertid egenskaper som gör att den tveklöst fick ett övertag.

Hur de smakade? Makalöst bra, så klart.
Vad det är på bilden? Det kan jag så klart inte tala om i denna stund. Vinnarna har själv inte fått reda på att de vunnit.

Under de två dagar jag varit domare, har jag haft förmånen att få ingå i ett team med tre oerhört sympatiska och kunniga branschrepresentanter. Jag har fått med mig en mängd nya kunskaper, smakat på intressanta produkter, och inte minst haft otroligt kul.
Ni kan lita på att jag kommer att skriva mer om dessa produkter, så snart jag själv vet vilka som tillverkat dem.

Här kan den som vill läsa mer om Chark-SM

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...