torsdag 25 februari 2010

Stekt, rågmjölspanerad torskfilé med dressade, ugnsbakade grönsaker


Att variera fiskrätter är inte helt lätt. Det pendlar mellan ugnsbakad, stekt eller pocherad. Fantasin tryter understundom. Igår prövade jag en nygammal variant, som fungerade riktigt bra. Kanske låter det som ett omaka par; stekta, rågmjölspanerade torskfiléer och ugnsbakade, dressade grönsaker. Men, faktum är att det är precis tvärtom.

Jag började panera fiskfiléer med rågmjöl i somras. Innan dess hade jag bara läst om det, men aldrig testat. I all enkelhet är det rent otroligt gott. Jag vet inte vad det är med rågmjölet, men det passar helt enkelt väldigt bra att stekas.

Jag hade kunnat tänka mig att ugnsbaka även brysselkål eller blomkål i detta sällskap, men gårdagens val föll på broccoli. Den inte så grönsaksvänligt inställda delen av familjen fick klyftpotatis, medan vi andra njöt av grönsakerna, som dressades med samma goda dressing som vi använder till den nästintill uttjatade underbara brysselkålen.
Citronklyftan till torsken är i mitt tycke obligatorisk; den förhöjer hela upplevelsen.

Stekt torskfilé med dressade,
ugnsbakade grönsaker

Fisken
800 gram torskfilé, byxad och skuren i mindre bitar
rågmjöl
salt och vitpeppar
smör och kallpressad rapsolja

Krydda filébitarna runtom med salt och vitpeppar. Hetta upp smör och en skvätt rapsolja i en gjutjärnsstekpanna. Doppa filébitarna i mjöl precis innan de ska stekas. När smöret är lätt brynt, lägger du ned dem i pannan, inte för många åt gången. Stek dem några minuter på var sida, tills de fått vacker färg. Snåla inte med smöret.

Grönsakerna och dressingen
1 stor röd paprika
cirka cirka 300 gram squash
2 broccolistånd
2 rödlökar
olivolja
flingsalt

2 msk olivolja
2 msk balsamvinäger
1 vitlöksklyfta, riven
flingsalt och svartpeppar

Dela broccolin i mindre buketter. Strimla paprikan, och skär squashen i ungefär lika stora bitar. Skär klyftor av rödlöken. Blanda alltsamman med olivolja och flingsalt i en ugnsfast form. Ugnsbaka på 200 grader. Rör i dem emellanåt, och kontrollera så att de inte bränns. det tar upskattningsvis mellan 20 och 30 minuter för dem att bli klara
Blanda ingrediensena till dressingen. Jag tog till lite i överkant med vår, det hade räckt med en mindre mängd. När grönsakerna är klara, häller du öber dem i en rymlig skålål, och blandar ned dressingen.

Stackars er!

Lånad bild

Stackars er som går in här varje dag, förgäves. Här händer det nämligen inte mycket för tillfället. Undrar ni vart jag tagit vägen (eller, ännu värre, undrar ni inte?). Inget särskilt har hänt. Jag är bara inte riktigt i min vanliga form . På kvällarna när jag kommer hem från jobbet, lagat middag och nattat våra barn, vill jag helst bara krypa upp i soffan med en bok och en kopp te. Inte sällan slocknar jag i sagda soffa, efter bara en stunds läsning. Det är lusten som fattas. Ingen optimal sits för en matboggare, eller för någon annan, för den delen.

Jag ska försöka ta ta mig i kragen i kväll och skriva av mig; blogga ikapp, innan jag glömmer bort hur jag tänkte och vad jag gjorde. Bildbevisen finns, och ingredienserna är dokumenterade. Gäller bara att få till det sista, svåraste. Jag vill ju inte att godsakerna ska falla i glömska.

Jag tror mig kunna lova att det blir en hel del soppor här framöver. Detta utifrån ett uttyckligt önskemål från min man, som håller på att ledas ihjäl av alla trista lunchrestauranger som han är så illa tvungen besöka.
Soppa till middag blir en bra motvikt till alla stabbiga, oinspirerande, kolhydratstinna uteluncher. Själv har jag nästintill totalt resignerat; de dagar det inte finns rester i kylskåpet att ta med till jobbet, lever jag på makrill i tomatsås, Extrasaltat Bregott och Finn Crisp till lunch. Det är absolut inte synd om mig, för dessa tre ingredienser är inte det sämsta - tvärtom.

Innan helgen, då jag i sällskap av mina söner förhoppningsvis lyckas ta mig från Stockholm till Göteborg medelst X2000, ska jag förhoppningsvis hinna förmedla både fågel, fisk och mittemellan.
Ge mig lite käcka tillrop nu, hörni, och skriv att ni har översende med mig. Bloggtorka går över, det vet vi vid det här laget. Ibland tar det bara lite längre tid.

måndag 22 februari 2010

Veckans vego: soppa på spenat och cannelinibönor


Det kanske är att göra det lite väl enkelt för sig, att ta min gamla favoritsoppa, och bulka upp den med bönor? Det struntar jag i. Vintern håller på att ta kål på mig. Allt är jobbigt och omständigt, allt tar längre tid; till och med barnen verkar ha tröttnat på snön.
Jag orkar inte vara kreativ. Greppar i stället den första tanke som slog mig då jag funderade kring vad vi har i frys och skafferi. Detta är i sig lite lustigt och ganska intressant, att mina försök till en dag i veckan med vegetarisk mat ofta tar avstamp i vad vi redan har hemma.

Förra veckan blev det inget nyskapande, det blev en tomatsås och spagetti-middag. Denna soppa, som är såväl billig som oväntat god, får kompensera för två veckors avsaknad av kreativitet. Jag blev helt ärligt glatt överraskad av att några så enkla förändringar kunde resultera i en helt ny spenatsoppa. Så lik den gamla vanliga, men ändå så annorlunda.

Soppa på spenat och cannelinibönor
600 gram fryst, hackad spenat
2 grönsaksbuljongtärningar
8 dl vatten
svartpeppar
1 burk cannelinibönor
1 dl vispgrädde
1 vitlöksklyfta, riven
parmesanost

Koka upp vattnet och buljongtärningar i en kastrull. Tillsätt spenaten. Ge alltsamman ett uppkok, och låt den sedan småkoka i fem-tio minuter. Skölj under tiden av cannelinibönorna, och mixa dem med grädden. Blanda ned bönsmeten ordentligt i spenatsoppan. Smaka av med riven vitlök och svartpeppar. Servera med finriven parmesanost, samt mer svartpeppar, för den som så önskar.

torsdag 18 februari 2010

Långlagad lammlägg i rödvin


Vid något tillfälle i december, mitt under adventshetsen här på bloggen, fick jag fingarna ur och köpte fina små lammläggar hos Sandströms. Att köpa dessa lammläggar var i sig en härlig upplevelse.
Förr om åren brukade jag bli både frustrerad och provocerad när jag såg på olika brittiska matlagningsprogram, där matlagaren i fråga kunde kläcka ur sig saker som:
"...ask your local butcher to order this for you".
Vilken jäkla local butcher?, tänkte jag, som då för tiden var omedveten om det utbud av kött som finns (och fanns) bortom köttdisken på ICA.
Nu vet jag, tack och lov, bättre. Jag njöt därför i högsta grad av att det inte fanns några lammläggar i disken, men att de sågades loss längre in i lokalerna medan jag stod och väntade. Jag hörde tydligt ljudet av sågen. Nu försöker jag inte vara mnakaber, jag vill bara uttrycka min uppskattning för att denna möjlighet finns att köpa kött som inte ligger vaccat i plast, eller färdigförpackat i ett tråg.

Jag gillar lägg. Fläsklägg är i mitt tycke allra godast, tätt följd av kalvlägg. Oxläggen är brutal. Dessa vackra lammläggar kändes nästan overkliga. Jag ville långlaga dem med rätt smaker. Vad passar bättre till lamm än rödvin, vitlök och rosmarin?
Min vana trogen serverar jag det långlagade kötter med en riktigt grym sås. Denna blev faktiskt något i särklass. Pressad potatis var det perfekta tillbehöret.

Långlagad lammlägg med rödvin,
vitlök och rosmarin

4 lammläggar, cika 1,5 kilo
3 dl rödvin
3 stora kvistar rosmarin
6 vitlöksklyftor, skalade
1 gul lök klyftad
2 morötter
2 lagerblad
salt och svartpeppar

Krydda läggarna runtom med salt och svartpeppar. Lägg dem i en emaljerad gjutjärnsgryta, häll i vite och tillsätt övriga ingredienser. Lägg på locket, ställ in i ugnen på cirka 85 grader och låt stå i uppemot tio timmar.
Tag ut grytan ur ugnen. Fiska upp läggarna, och sila av den goda såsbasen. Reducera denna tills 2/3 återstår, och tillsätt sedan någon deciliter vispgrädde. Red av genom att pudra över någon matsked vetemjöl. Smaka av med salt, peppar och eventuellt en gnutta råsocker. Servera med pressad potatis och smörslungade haricots verts.

onsdag 17 februari 2010

För den goda sakens skull

Notera fläckarna på duken i bakgrunden.
Vi framhärdar med vit duk på matbordet;
mot alla odds, fyrabarnsfamilj som vi är.

Jag blev under gårdagseftermiddagen via bloggvärlden medveten om att det var "Semmeldagen". Även våra barn upplyste mig om detta. Jag insåg att det förpliktigade.
Den deg jag satte i går kväll blev inte optimal; inget att blogga om. Kanske borde jag inte experimentera med vetesur i söta degar klockan kvart över fem en tidsdag i februari. Jag borde helt klart ha hållit mig till mitt klassiska recept på vetedeg. Smaken var det inget fel på, konsistensen var däremot ingen hit. Grädden var något för hårt vispad. Erkännas ska att utseendet lovar mer än de faktiskt höll.

Allra godast var den hemgjorda mandelmassan. Jag kommer sannolikt aldrig mer köpa fabrikstillverkad sådan. Och då ska ni ändå veta att mina mandlar inte var så fantastiska, snarare lite halvgammalt skafferirens. Tänk hur gott det då måste vara med riktigt fina mandlar.

Om jag ska köpa mig en semla i år, så skulle jag nog välja att pröva en semla från Petite France. Sébastien skriver om semlorna så att det vattnas i munnen. Jag blir så grymt imponerad av sådant hantverk. Tänk dessutom att de fick andra priset i DN På Stan´s semmeltest. Som Sébastien själv skriver:
"Det hade varit jobbigt att komma först i ett semeltest! Eller hur, alltså Petite France, ett franskt bageri som gör semlor!"

Inte så konstigt att de placerade sig så högt, med en deg på vetesur som fått jäsa mellan femton och arton timmar i rumstemperatur, och med äkta vanilj från Madagaskar i mandelmassan. Där snackar vi kultur. Det är annat än de semlor man köper i tvåpack på ICA.

Hemgjord mandelmassa
50 gram sötmandel med skal
50 gram skållad, skalad sötmandel
0,5 dl ekologiskt rörsocker (Dansukker)
0,5 dl råsocker flor
en skvätt vispgrädde, för konsistensens skull

Mixa alltsamman. Tillsätt vispgrädde tills mandelmassan fått den konsistens du tycker den ska ha. Låt den gärna vila en stund innan den ska användas.

måndag 15 februari 2010

När vi tog coleslaw till en ny nivå


Jag vet att jag har bloggat om såväl hamburgare som om coleslaw tidigare, men den coleslaw vi gjorde lördags i kväll slog allt vi gjort med hästlängder.
Först och främst gjorde vi överdimensionerat mycket dressing, som kålen fick ligga och suga i sig. Utöver detta blandade vi ned den grymma aiolin med gräddfilen, och dressade kålen med denna sagolikt krämiga blandning.

Coleslaw kan vara ganska motbjudande om det tillreds på fel sätt. Denna coleslaw är däremot den godaste jag någonsin ätit.

Världens förmodligen godaste coleslaw
cirka 750 gram strimlad vitkål
6 msk äppelcidervinäger
3 tsk salt
3 tsk socker
1,5 tsk Dijonsenap
svartpeppar

1 dl aioli
1,5 dl gräddfil

Blanda vinäger, salt, socker, senap och svartpeppar dressingen, och blötlägg kålen i detta; gärna i uppemot en timma. Häll sedan av drssingen, och blanda ned aioli och gräddfil.
Smaka, och du kommer att önska att du gjort dubbel sats.

Burgare på nötfärs, såklart, med lättstekt bacon i smeten. Heinz ketchup, romansallat, romanticatomater, tunnt skivad gul lök, champinjoner som fått steka i smör direkt efter burgarna, och så aioli på det. Brödet är ett experiment på hamburgerbröd med vetesur. Alltsamman blir en närapå religiös upplevelse.

söndag 14 februari 2010

Dubbel tillökning på Taffel


Nu har Kinnas Mormors mat flyttat till Taffel, Sveriges bästa...ja, vad ska man egentligen kalla Taffel? Är det en tidskrift, eller en sorts recept- och faktaspäckat community för matnördar och deras hangarounds (löst citerat från en gammal formulering av Lisa Förare Winbladh)? I vilket fall är det ett ställe jag inte vill vara utan. Nu med ännu fler trevliga och duktiga matbloggare.

Anders har skaffat sig en filial på samma ställe, i form av Gubbröra. Det känns väldigt roligt att det är aktiva bloggare som rekryterats; det har varit lite för dålig uppdatering på några av de avsomnade bloggarna på Taffel. Det fungerar inte att skriva ett inlägg en gång i månaden; tyvärr.
Mer att läsa - ett angenämt bekymmer.

lördag 13 februari 2010

Även jag kan göra aioli (tack, Pytte!)


För att ytterligare avdramatisera mina förmågor inför dem som tror att jag kan allt (ni vet vilka ni är), vill jag komma ut som (tidigare) totalt värdelös på att göra majonnäs och aioli. Det vill säga, det var så många år sedan jag ens vågade mig på att pröva, att dessa misslyckade försök får räknas som preskriberade.
I kväll skulle vi äta hamburgare med coleslaw. Jag utmanade mig själv genom att inte köpa majonnäs. I stället gjorde jag en helt sagolikt god aioli, som fick fungera både som smaksättare i vår coleslaw och som hamburgerdressing. I mitt minne fanns ett blogginlägg jag läst för några veckor sedan. Det fungerade som stöd i denna nervösa stund av tillredning.

Jag säger bara tack, tack till Pytte, som fick mig att våga pröva detta på nytt. Herregud, det är ju idiotsäkert att göra aioli. Var har jag befunnit mig de senaste sju åren? I någon sorts karantän? Nu stundar nya tider. Nu kommer jag laga majonnäs tills det sprutar ur öronen på mig.

Kombinationen av citronsaft, dijonsenap, sambal oelek och Louisiana Hot Sauce är magisk. Hamburgare har aldrig smakat bättre än så här. För att inte tala om coleslaw (recept kommer).

Aioli, med mycket
inspiration från Pytte

2 äggulor
2 tsk dijonsenap
1-2 vitlöksklyftor, rivna
1 tsk sambal oelek
1 tsk Louisiana Hot Sauce
saft från 0,5 citron (eller efter smak)
1,5 dl varmpressad rapsolja (den kallpressade är för skarp i smaken för detta ändamål)
0,5 dl olivolja

Blanda äggulorna med senap, cironsaft, sambal och Louisiana-sås. Vispa sedan i oljan, droppvis, eller i en mycket tunnstril. Vispa, vispa vispa. Det tjocknar vackert, och - voilà, du har en fantastisk aioli. Inte svårare än så

Läs gärna detta utmärkta blogginlägg hos Pelles kök, som jag nyss snubblade över. Allt du behöver veta om majonnäs.

Veckans vego: utrensnings-soppa

Jag var duktigare på sådana här utrensningsprojekt förr om åren. Som student var jag expert på att förvandla ledsna små rotfrukter och grönsaker till en paj, soppa eller en pastasås. Om jag hade bjudit mig själv på dessa rätter idag, hade jag nog inte uppskattat dem efter förtjänst. Jag äter inte samma sorts mat nu som jag gjorde då. Mina krav har ökat; inte nödvändigt vis krav på att maten ska vara märkvärdig eller innehålla dyra ingredienser, men jag har av naturliga skäl utveklats och fjärmat mig från den typen av matlagning.

Vad gäller denna soppa från i måndags kväll, så ska jag börja med att berätta att det nog bara var jag och yngsta dottern som tyckte att den var god. Den skulle dessutom i ärlighetens namn ha mått bra av lite mer syra, i form av pressad citronjuice. Kanske även en smula tomat, och lite mer vitlök? Eftersom middagen brådskade var jag inte fullt så noga med avsmakningen som jag borde varit.
Edit 100214: Citron gjorde susen! Åt upp resten av soppan och smakade av med ganska rejält med citronsaft. Gudomligt!
I vilket fall så var syftet gott, nämligen att ta vara på vad kylskåpet, frysen och skafferiet hade att erbjuda. Resultatet blev en i mitt tycke mycket trevlig soppa på ugnsbakad butternut squash, vanlig squash, röd paprika och fänkål. Purjolök och vitlök frästes i smör i kastrullen; jag ville inte riskera att bränna den tunna purjon i ugnen. Som en receptskiss är denna soppa suverän. Och hoppa för guds skull inte över grädde; den är viktig, får smakerna att växa. Det finns i mitt tycke få tristare saker än soppor som besår av rotfrukter och grönsaker kokta i enbart buljong.

Ur frysens mörker plockade jag fram överblivna tortillas samt en påse rivna ostskalkar. Dessa blev ett gott tillbehör, och en rasande effektiv muta åt de sopp-skeptiska barnen.

Utrensnings-soppa
0,5 kilo butternut squash
150 gram squash
1 röd paprika
200 gram fänkål
olivolja
1 purjolök
3 vitlöksklyftor
smör
10 dl grönsaksbuljong
2 dl vispgrädde
salt och svartpeppar
saften från 0,5 cireon, eller efter smak

Skala och tärna butternut sguash. Tärna squashen och paprikan. Putsa och tärna fänkålen. Häll olivolja i en ugnsfast form, och häll i grönsakerna. Ugnsbaka dem på 200 grader i uppemot 30 minuter, eller tills de är mjuka.
Skölj och strimla purjolöken, och fräs den sedan mjuk i smör på låg värme tillsammans med vilöken. Tillsätt de ugnsbakade grönsakerna. Häll över buljongen, och koka upp. Småkoka några minuter. Mixa soppan slät och banda ned grädden. Smaka av med salt och svartpeppar.

torsdag 11 februari 2010

Jag har gjort det igen


Projektet hitta nya sätt att använda överblivna äggvitor har nått ännu en fas. Inget märkvärdigt eller nytt; vi skulle kunna kalla det för en variation på den förra gratängen.
I dag hade min lokala ICA-butik bra pris på röding, varför det fick bli dagens val av fisk. Till skillnad från senast prövade jag idag att vända ned en liten stuvning i äggvispet, vilket fungerade mycket bra. Det resulterade i ett sorts saftigt, fluffigt täcke ovanpå de varsamt ugnsbakade rödingfiléerna. Dessa blev perfekt tillagade; tidsangivelsen och gradantalet är sannolikt ganska viktiga för att uppnå ett lyckat resultat.

Mina foton gör verkligen inte fisken rättvisa. Den här sortens mat är ganska otacksam att återge på bild. Jag uppmanar alla att pröva detta - det fungerar garanterat lika bra ovanpå en laxfilé, om du inte får tag på eller uppskattar röding. Många brukar beklaga att de inte äter fisk så ofta som de skulle vilja, och tillägga att det är svårt att variera sig. Se här - då har ni något att utgå ifrån nästa gång!

Röding med fluffigt täcke
4 rödingfilé (cirka 800 gram)
smör till formen
salt och vitpeppar
1 dl vispgrädde
1 dl crème fraiche
1 msk hummerfond
1/4 fiskbuljongtärning
salt och vitpeppar
1 smk maizena

0,5 dl hackad dill
5 äggvitor
1-1,5 dl finriven parmesanost

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj en ugnsfast form, och lägg i filéerna tätt, med skinnsidan ned. Salta och mal vitpepar över. Sätt in fisken i ugnen i tio minuter. Under tidem värmer du grädde och crème fraische med fond, buljongtärning och citronsaft. Red genom att pudra över maizena under omrörning; smaka av med salt och vitpeppar. Ställ kastrullen i kallt vatten så att stuvningen svalnar något. Vispa äggvitorna fluffiga; vänd ned parmesan och dil, och slutligen stuvningen. Tag ut fisken ur ugnen, bred på stuvningen, och låt den sedna stå i ugnen i yterligare 15 minuter.

onsdag 10 februari 2010

Långlagad oxlägg


Jag rekommenderar er inte att använda just oxlägg i långlagning, om ni inte vet med er att ni verkligen uppskattar den typen av grövre nötkött. Det är dessutom en hel del svinn från oxläggen, vilket gör att den trots sitt relativt låga kilopris i slutändan inte är så billig som den kan tyckas.
I synnerhet om man köper kött från en riktig kötthandlare.

Efter denna varning, vill jag försäkra er om att kvällen måltid var mycket god. Detta är ett alldeles ypperligt sätt att långlaga nötkött. Med inspiration från den klassiska sjömansbiffen, beslöt jag mig för att långlaga läggen i öl, med mycket gul lök, vitlök, sötma från morot och palsternacka, lagerblad samt sälta och umami från fina sardeller. Resultatet av sammansmältningen av dessa smaker blev delikat, på ett mycket robust vis.

Man kan nog säga att jag gick till väga så som jag brukar. Med en familj som älskar sås, är det mycket tacksamt att reducera en sådan mustig vätska som stod att finna i denna gryta. Det är rent otroligt hur smakrikt det kan bli, utan minsta tillstymmelse till buljongtärning.
Om du funderar på att pröva detta, så köp en stor bit högrev; gärna med ben. Det tänker jag göra nästa gång.

Långlagad oxlägg
1,3 kilo oxlägg
2 stora gula lökar
1 morot
1 palsternacka
2 vitlöksklyftor
2 lagerblad
4 sardellfiléer
salt och svartpeppar
2 tsk råsocker
5 dl ljust öl

Sätt ugnen på cirka 85 grader. Salta och peppra oxläggsskivorna på ömse sidor. Skiva löken i halvmånar. Skala och dela moroten och palsternackan. Skala vitlöksklyftorna.
Täck botten av en gryta med skivad lök. Varva ingredienserna och avsluta med ett lager lök. Häll slutligen över ölen. Lägg på locket, ställ in i ugnen, och åk till jobbet.

Plocka ut grytan tio timmar senare. Tag försiktigt upp köttet; det är så mört att det faller sönder. Plocka bort benbitarna. Edit 100211: se till att märgen kommer med i såsen, den ger god smak. Använd en finmaskig hålslev för att ta upp lök, morot och palsternacka. Reducera vätskan under kraftig kokning. Tillsätt vispgrädde efter smak, och red av genom att sikta över en rågad matsked vetemjöl under vispning. Smaka av med salt och svartpeppar. Servera med pressad potatis.

tisdag 9 februari 2010

En juice i min smak

Det är inte precis så att varuproverna haglar för tillfället. Efter att nästan ha blivit dränkt i skinkor och charkuterier under hösten, så kanske jag ska akta mig för att beklaga mig. Jag är visserligen rätt så selektiv med vad jag tackar "ja" till, men det är faktiskt ganska trevligt att få pröva nya produkter - när det handlar om sådant som jag själv hade varit beredd att betala för.

I slutet av förra veckan blev jag glatt överaskad då det utan förvarning stod två paket God Morgon Nypressad Apelsin Blodgrape och väntade på mig utanför dörren.
Mina förväntningar var höga, eftersom jag är förtjust i lite mer beska smaker. Jag blev inte besviken. Detta är en juice som skrämmer slag på de som inte uppskattar syrliga aromer. Missförstå mig inte, det finns sötma från apelsinen i juicen, men den balanseras perfekt av blodgrapen. I mitt tycke var detta den perfekta kompanjonen till lördagens utsökta sconesfrukost.

Hade det varit sommar, så hade jag utan tvekan rusat åstad och blandat mig en campari med juice.

De obloggbara bröden?

Så goda, så snygga (i varje fall i mina ögon); så lycklig jag var. Föreställ er då min smärtsamma insikt, när jag drog mig till minnes att jag inte vägde mjölmängden då jag bakade dessa bröd. Jag gjorde det man som matbloggare bara inte får göra - jag höftade.
Nej, skämt å sido; givetvis går det att återge detta bröd trots denna lilla fadäs. Jag skulle uppskatta mjölmänden till omkring 550 gram, utifrån mängden degvätska och sur, samt i jämförelse med hur jag brukar baka bröd.

Anledningen till detta bak kom sig av att vi hade en flaska porter kvar sedan i julas. Jag tänkte på mina surdegsvörtar (som för övrigt, så här i efterskott, kunde varit ännu bättre; det blir ett nytt recept senare i år). Porter borde givetvis fungera bra med sötma från sirap och smaken av fänkål och anis. Dessutom var jag nyfiken på att baka mer med Manitoba Cream.
Jag blev inte besviken.

De obloggbara bröden
75 gram vetesur
50 gram rågsur
100 gram rågmjöl
1,5 dl vatten

Blanda rågsur, vetesur, rågmjöl och vatten i en bunke. täck med folie, och låt stå i rumstemperatur över natten (eller över dagen).

1 flaska Carnegie Porter (5 dl)
15 gram jäst
1 msk anis, finstött
1 msk fänkål, finstött
0,5 dl mörk sirap
omkring 550 gram Manitoba Cream
2 tsk salt

Blanda fördegen med porter, sirap, jäst och kryddor. Arbeta ned mjölet i en matberedare, eller med riktigt starka degkrokar. Jag lät vår Kitchen Aid jobba på medelhastighet i ganska många minuter. Mer exakt tidsangivelse än så kan jag inte ge er; saker och ting har en tendens att komma emellan när jag bakar. Jag lät degen vila i drygt tio minuter, innan jag tillsatte saltet, och körde degen i maskinen ytterligare ett par minuter.
Jag satte i god tid ugnen på 225 grader varmluft. Därefter föste jag över degen i en oljad bunke, och lät den jäsa i närmare tre timmar. Under tiden föste jag ihop degen vid ett antal tillfällen. Jag stjälpte upp den fantastiskt, späntigt svullna degen på ett mjölat bakbord, och arbetade den minimalt innan jag delade den i fyra delar, och förde över dem till en het låt.
Bröden gräddade jag nederst i ugnen i ungefär 25 minuter. Jag slängde in ett par isbitar i botten av ugnen, för att få till ånga. Bröden fick svalna på plåten.

Det doftade så otroligt gott medan bröden gräddades, och när jag tog ut dem och såg dem ökade mina förväntningar på hur de skulle komma att smaka. När jag skar i dem och såg den perfekta texturen, bubblorna och den krispiga skorpan, fick jag en sådan där upplevelse som jag får ibland när jag känner mig riktigt nöjd i köket. Det var bara att skära sig en bit bröd, breda på generöst med smör och kontemplera vad jag hade fått betala för dessa bröd om jag köpt dem i ett bageri.
Det lönar sig att baka själv; på många sätt.



måndag 8 februari 2010

Kardemummaglass deluxe,
pimpad med krossade kakor


De goda kakorna vi bakade i torsdags fann sin väg till glassen. Jag har lagat kardemummaglass tidigare, och det blir en otrolig smaksensation. Kan faktiskt inte begripa att det, mig veterligen, inte finns att köpa?
Att göra glass är inga konstigheter, det vet både ni som själva gör det, och ni som brukar läsa här. Tid är faktiskt det enda som behövs. Den här gången hade jag inte riktigt så mycket tid som jag brukar ha. Som tur är går det utmärkt att påskynda glassmetens nedkylning genom att ställa den i en snödriva. (Jag missade tyvärr att fota detta; ni får föreställa er hur det kan ha sett ut.)

Kardemummaglassen smaksätts med grovt stötta kardemummakärnor. Det fungerar garanterat inte lika bra med den malda varianten. Jag silar smeten, och det fabriksmalda grumset skulle säkert inte fastna i silens nät.
En smula ekologiskt vaniljpulver rundar av kardemumman på ett strålande sätt. Denna glass fungerar fantastiskt bra till äpple- eller päronbaserade desserter. Ja, den fungerar för all del fint alldeles på egen hand, för den delen. Genom att pimpa den med krossade Chocolate Chip Cookies lekte jag, som så ofta, Ben and Jerry, fast med ett resultat som till och med överträffar detta varumärke.
Inget slår riktigt fin, hemlagad glass

Kardemummaglass deluxe
4 dl grädde
3 dl gammaldags mjölk
2 krm ekologiskt vaniljpulver
1,5 tsk kardemummakärnor, nystötta
6 äggulor
1 dl ljust muscovadosocker
0,5 dl råsocker

8 Chocolate Chip Cookies, grovt krossade

Värm grädde, mjölk, vaniljpulver och kardemumma i en kastrull. Vispa under tiden äggulorna riktigt fluffiga med sockret. Häll den varma gräddmjölken över äggvispet, under omrörning.
Koka upp vatten i en kastrull, och sjud glasskrämen över vattenbad tills den börjar tjockna. Låt krämen svalna, och ställ den sedan i kylskåoet för att svälla (över dagen, över natten, eller i varje fall ett par timmar).
Sila bort kardemummakärnorna, och kör sedan glasskrämen i glassmaskin. Jag har alltid en tom form i frysen som stå redo att fyllas med smet. Lägg hälften av kakbitarna i denna iskalla form, stjälp glassen över, och täck med resten av bitarna. Frys i ett par timmar.

Några fler exempel på pimpade glassar:

Min bästa vaniljglass, med karamelliserade macadamianötter och dulche de leche
Vaniljglass med smulade White Chocolate Chip Chocolate Cookies
Vaniljglass på ljust muscovadosocker med lönnsirap och pecannötter
Mörk muscovadoglass med rostade pecannötter och kolarippel

söndag 7 februari 2010

Alltid roligt med uppmärksamhet

Det var mycket längesedan jag blev förärad en så kallad award. Jag blir genuint glad över att Systrarna Yster väljer att på detta sätt uppmärksamma mig. Tack!

I denna utnämning ingår att berätta sju saker om mig själv. Jag är väl inte sämre än att jag antar denna utmaning.

1. Jag vet verkligen inte hur jag tänkte när jag döpte bloggen till SMASKENS. Det är ett ganska fånigt namn, men å andra sidan är det lätt att komma ihåg, i synnerhet när det ligger på egen domän.

2. Om jag var tvungen att välja mellan att aldrig mer få äta sötsaker, eller att aldrig mer få dricka alkoholhaltiga drycker, skulle jag välja det förstnämnda.

3. Jag äter i stort sett aldrig frukt.

4. Jag har aldrig sett mig som en tävlingsmänniska, men sedan jag började matblogga följer jag slaviskt bloggens besöksstatistik. Pinsamt, men icke desto mindre sant.

5. Om jag hade vetat hur mycket tid och engagemang som krävs för att driva en flitigt uppdaterad matblogg, så vet jag inte om jag hade vågat börja.

6. Några av de samtalsämnen som min man och jag avhandlade första kvällen vi träffades var: Le Creuset-grytor, kockknivar och whisky.

7. När jag var singel, och längtade efter en god, snabb middag, brukade jag köpa en biff på minst 300 gram, och avnjuta den med en blandad sallad och en halvflaska gott rödvin.

Inget som får er att höja på ögonbrynen? Om detta möjligtvis skulle väcka några följdfrågor, är det givetvis fritt fram att ställa dem.
Ni som läser här vet att jag ibland tipsar om läsvärda matbloggar. Det finns så många bra bloggar, som riskerar att försvinna i mängden, om man inte snubblar över dem i någons länklista. Kanske är det inte så underligt, med tanke på hur många matbloggar som exempelvis finns registrerade på Bloggtoppen. Jag brukar ofta tänka, att om jag hade börjat blogga idag, hade jag nog aldrig fått så många läsare och så mycket uppmärksamhet som jag har den stora turen och glädjen att få.
Jag skickar inte vidare denna award i egentlig mening, men jag vill skicka lite tack för inspirationen till några av de bloggar jag med stor behållning läser. Utan någon inbördes turordning vill jag rikta era blickar mot följande, lysande matbloggare:

Jättegott - så ung, så duktig!

Silverkocken - så knäckande kreativ.

Anders Öhman - så kunnig, så prestigelös.

Skånska Skafferiet - Anna Billing herself!

Längst in i skafferiet - Anna är anka, på rätt sätt

Food Mob - Kristin är alltid lika underhållande.

Freestyle Cookery - Mike behärskar all världens kök.

Pytte - i en klass för sig!

Dagens återbloggning: vår favoritpizza


På senare tid har jag insett att jag publicerade många av våra favoritrecept och gamla klassiker medan jag fortfarande hade avsevärt färre bloggläsare än jag har idag. Det känns som något av ett slöseri, att inte fler får ta del av dessa. Därför har jag bestämt mig för att vid lämpliga tillfällen återblogga dessa i mitt tycke fina recept. Inte som substitut för nya blogginlägg, utan som trevliga komplement.

I går åt vi pizza med räkor och ruccola, som vanligt serverad med min mans specialsås. En delikat lördagsmiddag, som avnjöts med det mycket lättdruckna
Santagostino Nero d'Avola-Syrah

Vår enda modifiering sedan receptet publicerades är att vi numera blandar vanlig hårdost och mozzarella, efter att ha varit med om att mozzarella läckt för mycket vätska, med blöt pizza som resultat.
Utöver detta har jag också börjat använda surdeg i pizzadegen. Lite jäst, en klutt surdeg, och långjäsning på det (i varje fall tre timmar). Bortsett från dessa mindre förändringar, så är och förblir detta en av mina absoluta favoritpizzor.

lördag 6 februari 2010

Ett kakrecept under
ständig utveckling

I veckan var jag en god mor, och släppte in barnen i köket en stund. Jag är lite dålig på det, ska jag erkänna, men jag ser det inte som något självändamål.

Att baka ett gäng kakor kändes som ett ganska lagom projekt en vanlig torsdagskväll. Det går snabbt att röra ihop en kakdeg, i synnerhet om man gör som jag gjorde för att barnens medverkan ska bli så smidig som möjligt. Jag curlade mig själv, genom att på TV-kockars vis mäta upp alla ingredienser i mått och skedar innan vi började baka.

Jag varierade, för vilken gång i raden vet jag knappt, smaksättningen på mitt pålitliga, gamla recept på chocolate chip cookies. Denna kak-typ har faktiskt fått en egen etikett. Jag tycker den förtjänar det.

Vad är det för speciellt med dessa kakor som skiljer dem från andra? Kanske inte så mycket. Jag mixade havregrynen, så att de blev till ett grovt mjöl. Skälet till detta var att jag ville variera konsistensen på kakorna. Smaksättningen blev ljus choklad, vit choklad, finstött kardemumma och rostade hasselnötter.

Min långsiktiga plan med kakbaket var att dessa spröda läckerheter ska krossas grovt och sedan blandas ned i glass. Ett mindre omständigt sätt att äta dem är att avnjuta med ett glas mjölk, eller en kopp kaffe.

Chocolate Chip Cookies med ljus choklad, vit choklad, rostade hasselnötter och kardemumma
100 gram rumsvarmt smör
2,5 dl ljust muscovadosocker
1 msk äkta vaniljsocker
2 tsk kardemummakärnor, finstötta
0,5 tsk salt
1 ägg
1 tsk bikarbonat
90 gram vetemjöl (cirka 1,5 dl)
3 dl havregryn, mixade
1 dl rostade hasselnötter, hackade
100 gram ljus choklad, hackad
100 gram vit choklad, hackad

Vispa samman smör, socker, vaniljsocker,salt och kardemumma. Vispa sedan ned ägget. Tillsätt bikarbonat, mjöl och mixade havregryn. Arbeta slutigen ned nötterna och chokladen.
Forma till valnötsstora kulor och placera dem på plåtar klädda med bakplåtspapper. Det blir omkring ett fyrtiotal kakor av en sats deg. Grädda i nedre delen av ugnen på 200 grader i 10-12 minuter.

fredag 5 februari 2010

En blogg har gått i graven


Bloggar som uppdateras dåligt eller som självdör finns det många av, men nu fick jag veta genom Chez Sofia att den förnämliga bloggen Who cut the Cheeze är stängd.
Hemskt tråkigt, tycker jag.

Tack för alla bra tips, Fredrik! Förvisso för ostkunskaperna, men i synnerhet för alla de fantastiska dryckestipsen. Den tillfälliga gästen på Systembolaget Zull Riesling Innere Bergen hade jag aldrig funnit utan din rekommendation.
Inte heller favoriten Domìni Veneti Recioto della Valpolicella Classico .
Tack än en gång.

torsdag 4 februari 2010

Långlagad karré, ännu en gång


Jag är så trött att jag skulle kunna somna framför datorn. Trots det måste jag dela med mig av min senaste långlagning. Jag åt den inte i går kväll då familjen avnjöt den, utan först tidigare i dag, till lunch. Det var riktigt roligt med någorlunda nya smaker. Jag valde att slänga i vad som fanns i grönsakslådan och att krydda upp karrén i fråga med det fantastiska paprikapulvret Pimentón de la Vera. Tillvägagångssättet var mycket impressionistisk i går morse, då jag satte en deg för kalljäsning över dagen, samt försökte äta frukost, medan jag vidtog alla mått och steg inför karréns förädling.
I vanlig ordning fick härligheten sedan stå i ugnen hela dagen. Jag satte in grytan vid kvart över sju i går morse, och tog inte ut den förrän tio timmar senare.

Vilken oerhörd lyx det är att komma hem till ett hus som doftar ljuvligt av långlagad gryta. Det får mig att känna mig på något märkligt vis omhändertagen; fast av mig själv. Min omtanke om mig själv kommer givetvis även resten av familjen tillgodo. Den var särskilt passande just i går kväll, eftersom det var en sällsynt trött make som gjorde entré, och mer eller mindre tog över stafettpinnen i dörren -då jag skulle ut och äta med några vänner.

Det här är en variant jag varmt kan rekommendera till alla er andra långlagare; jag vet vid det här laget att vi är ett par stycken. Trots att ingredienserna vare sig är exotiska eller extravaganta, så blev resultatet otroligt välsmakande, och det skiljer sig faktiskt markant från tidigare karrévarianter.
Håll till godo.

Långlagad karré med ratatouille-variant och rostat, sött paprikapulver
1,2 kg karré
1 gul lök, finhackad
150 gram squash, delad i lite större bitar
1 stor röd paprika, grovt strimlad och delad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 dl rödvin
1 burk Mutti krossade tomater
2 lagerblad
socker, salt, svartpeppar
rökt paprikapulver, Pimentón de la vera

Sätt ugnen 90 80-90 grader. Häll olivolja i botten av en emaljerad gjutjärnskastrull. Salta och peppra karrén runtom, och strö ganska generöst med paprikapulver över dess yta. Bu mätte jag för ovanlighetens skull inte mängden, men jag skulle tippa at jag tog närmare två teskedar, sammanlagt. Lägg sedan karrén i grytan. Strö grönsakerna, löken och vitlöken runtom. Stick ned lagerbladen. Häll över vin och tomatkonserv. Strö över socker, och lite mer salt.
Lägg på locket, ställ grytan i ugnen, och åk till jobbet.

Tio timmar senare plockar du ut en varm, doftande gryta ur ugnen. tag ur karrén, och lägg den på ett fat, för att svalna - eller täck över den, om du vill att den ska hålla värmen. reducera såsen, och koka under tiden det ris eller den pasta du kanske vill ha till.
Smaka av såsen.
Ät.

tisdag 2 februari 2010

Svartpeppar- och vitlöksgnuggad rostas, brysselkålspuré och crudité, jordärtskocksgratäng och
portvinssås med timjan


Årets Kock var riktigt inspirerande i år, måste jag säga. Gustav Trädgårdh var verkligen en värdig vinnare. Mycket av det kockarna gör är oerhört imponerande och inspirerande, men samtidigt inte något jag känner att just jag kan återskapa i mitt kök, med mina kunskaper och förutsättningar. De är ju inte för inte proffs.
Av allt det jag såg under programmets gång, var det som fastnade i mitt minne Linus Ströms brysselkålspuré och crudité. Edit 100203: Och även hos Silverkocken, som synes. I ett måhända fåfängt försök att efterapa en professionell kock, beslöt jag mig för att försöka laga något liknande till lördagskvällens middag. Måltiden inleddes med dessa goda snittar, och avslutades med en sällsynt läcker panna cotta.

Jag tror att vi måste köpa en ny stektermometer, för köttet blev inte alls så som jag förväntat mig. Jag var missnöjd. Dessutom kan jag meddela att rostas inte är en köttbit som faller mig i smaken. Trots mycket varsam tillagning (där jag först brynte den runtom och därefter lät den steka klart på låg ugnstemperatur) uppfyllde den inte mina förväntningar.

Det är inte något självändamål för mig att variera och experimentera. När det kommer till jordärtskockgratäng, är det klokast att inte krångla till det. När det blir så sagolikt gott med enbart de goda skockorna, potatis, salt, svartpeppar och grädde, vore det bara pretantiöst av mig att slänga in någon ny krydda.

Svartpeppar och vitlöksgnuggad rostas - en receptidé
Mortla svartpepparkorn med flingsalt. Tillsätt några rivna vitlöksklyftor, och hungga med mortelstöten till en grov smet. Bryn en rumstempererad och avtorkad bit kött i smör på ganska hög värme runtom.
Lägg köttet på ett smort ungsfast fat, och masserá in kryddblandningen runtim. Sätt en stektermometer i dess tjockaste bit. Baka på 150 grader till en innertemperatir av 60-65 grader, veroende på tycke och smak.

Brysselkålspuré och crudité
500 gram brysselkål
salt, vitpeppar
cirka0,75 dl vispgrädde
2 msk smör
citronsaft

Skala och putsa brysselkålen. Lägg undan 3-4 stycker till crudité. Koka resterande mängd i lättsaltat vatten tills de är al dente, och ännu inte helt förlorat sin klargröna färg. Man skulle kanske heöt enkelt kunnma säga att de ska vara halvmjuka? Häll av vattnet, och mixa dem sedan med grädde och smör till en slät puré. Smaksätt den med salt, vitpeppar och citronsaft.

Crudité gjorde jag genom att helt enkelt skiva rå brysselkål mycket tunnt, och snabbt marinera den i lite citronsaft och en aning flingsalt.

Jordärtskocksgratäng med potatis
Behövs det ett recept? Jag vill inte förolämpa någon, men så här kan man till exempel göra: Smöra en ugnsfast form. Skala 600 gram jordärtskockor och lika mycket fast potatis. Skiva dem lövtunnt på mandolin. Varva dem sedan i formen, och krydda mellan lagren med salt och svartpeppar. Häll över ungefär 4 deciliter vispgrädde. Tillaga i nedre delen av ugnen på 200 grader, tills gratängen fått fin färg och blivit riktigt genommjuk.

Portvinssås med timjan
3 dl portvin
2 dl rödvin
1 schalotenlök, grovt hackad
1 vitklök, delad
8 svartpepparkorn
0,5 tsk råsocker
2 msk kycklingfond
0,5 kruka timjan

Låt alltsamman koka och långsamt reducera till tjock, sirapsliknande konsistens.

Något av det svåraste jag vet med upplägningar är att få maten att hålla sig varm. Då är det ändå sällan jag lägger upp till fler än fyra personer. Det handlar om att ha varma tallrikar (det hade jag inte), att se till att maten är varm när den läggs upp (nja...gratängen var bara ätvarm) samt att lägga upp det som ska vara varmt sist av allt (den turordningen lyckades jag i varje fall med).
Våra gäster, vännerna P och K, verkade dessa små fadäser till trots uppskatta maten. Jag tyckte själv det smakade bra. Men, som jag skrev ovan - rostas, det är ingenting för mig. Om det nu inte möjligtvis är så att jag ska skylla på att vår gamla stektermometer börjar ge upp?

måndag 1 februari 2010

Veckans vego:
Quesadillas med
svarta bönor och squash

Är det inte ett gott betyg så säg, när man
inte hinner fota innan maten är uppäten?

Den förkylning som höll vår yngsta dotter i sitt grepp hela förra veckan har nu nått min kropp. Jag är inte helt sänkt, men inte heller på topp. Att i detta tillstånd fundera över middagsmat är emellertid inte någon barnlek.
Jag försöker hålla fast vid att vi ska äta en vegetarisk måltid i veckan, och i veckan som gick åt vi faktiskt hela två sådana. Givetvis var det den gamla klassikern spagetti och tomatsås som låg bakom det hela.

I dag var jag av förklarliga skäl både trött och trög. Att slänga ihop vegetariska quesadillas får väl närmast betraktas som en snilleblixt. Helfabrikat så som tortillas känns nästan lite syndigt vardagslyxiga i sammanhanget. Jag säger som Fröken Dill, att om jag bara hade haft ett bra recept, så hade jag gärna prövat att baka egna. Jag kompenserade denna försyndelse genom att laga en egen, mild salsa. Jag gjorde en variant på min mans salsa, fast utan koriander, då majoriteten av familjen ställer sig mycket skeptisk till denna genomträngande ört, och jag ville kunna använda mig av salsan till bönröran.

Måltiden blev mycket uppskattad av barnen. Den minst sagt grönsaksskeptiske äldste sonen åt med god aptit, ända tills han förstod att det inte enbart var bönor och salsa i röran, utan även squash. Vi gjorde då en överenskommelse om att jag framöver inte ska berätta för mycket om ingredienserna i maten jag lagar, för "om du inte säger något, så märker jag det inte", som sonen själv så klokt sade. En god strategi inför framtida vegetariska måltider.

En annan salsa
1 burk Mutti krossade tomater
1 vitlöksklyfta, riven
2 msk riven gul lök
salt, svartpeppar, råsocker
1 dl bladpersilja
limesaft efter smak

Mixa alltsamman stötvis. Det får inte bli för slätt.

Ta undan två deciliter salsa som ska användas till bön- och squashröran.

Röra på svarta bönor och squash
resten av den gula löken från salsan, riven
1 vitlöksklyfta, riven
150 gram squash, fint tärnad
0,5 tsk pasilla chili
olivolja
2 dl av salsan
2 burkar svarta bönor
3 deciliter lagrad prästost
12 mjuka tortillas

guacamole, salsa, gräddfil, majs

Hetta upp olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs lök, vitlök och squash tillsammans med Pasilla-chili. När alltsamman mjuknat, tillsätter du två deciliter av salsan samt de sköljda, avrunna bönorna. Fräs på medelvärme i några minuter, och krossa därefter bönorna med en potatisstöt.

Sätt ugnen på 200 grader. Sprid lite ost på cirka 6 mjuka tortillas, bred sedan på ett par matskedar av bönröran; strö lite mer ost över, och täck med tortillas. Grädda i övre delen av ugnen i några minuter, tills den översta tortilan fått lite färg och osten smält. Tag då ut dem, vänta någob minut, och dela sedan i snibbar med en vass kniv.
Servera med guacamole, salsa, grädfil, majs och kall öl.

Stjärnanis-panna cotta med
passionsfrukt, physalis och
rostade pistagenötter


Vi hade vännerna P och K på middag i lördags. Till förrät åt vi snittarna jag skrev om igår; varmrätten ska jag rapportera om så snart jag skrivit klart. Under tiden kan jag bjuda på receptet på den goda desserten.
Jag är oerhört förtjust i panna cotta, och har hunnit med att publicera recept på ett flertal varianter här på bloggen. Nu ville jag pröva en receptidé som dök upp i mitt huvud för en tid sedan.
Jag var så inbilsk att jag antog att jag skulle vara först med att smaksätta panna cotta med stjärnanis; tro för allt i världen inte det. Däremot hade jag inte stött på det någonstans innan idén dök upp i just mitt huvud.
Stjärnanis är en fantastisk krydda. Bara doften ur den nyöppnade påsen är i sig en njutning. Jag måste laga stjärnanisglass, den saken är säker.

Om det inte vore för att jag vabbat hela veckan, hade jag handlat fin frukt på butiken nära mitt jobb, där det finns perfekt mogen mango, lådvis med lichi och även riktigt skrumpet mogna passionsfrukter en masse.
När jag nu i stället var hänvisad till lokala ICA's utbud av dyr och föhga ogen frukt, fick jag nöja mig med att kombinera physalis, passionsfrukt och pistagenötter. Det blev inte dumt, det heller.

Stjärnanis-panna cotta (6 portioner)
6 dl vispgrädde
0,5 dl råsocker
1 krm ekologiskt vaniljpulver
8 stjärnanis, grovt mortlade
3 gelatinblad

Häll grädden i en kastrull, oc tillsätt socker, vaniljpulver och stjärnanis. Värm tills grädden nästan kokar. Tag sedan kastrullen från plattan, och låt grädden stå och dra åt sig smaken från stjärnanis i åtminstone en halvtimma. Blötlägg gelatinbladen i rikligt med vatten. Tillsätt dem sedan i grädden, och rör om så att de löser sig i den fortfarande ljumma vätskan. Sila sedan av strärnanisen, och fördela blandningen i önskat antal skålar eller glas. Ställ i kylskåp i åtminstone två timmar.

Jag valde som sagt physalis, passionsfrukt och rostade pistagenötter som tillbehör. Syrliga smaker passar så bra tillsammans med panna cottans sötma. Jag kan även tänka mig att stjärnanis hade fungerat fint tillsammans med exempelvis rårörda hjortron, eller ett syrligt täcke av havtornsgelé. Dessa varianter vill jag pröva vid ett annat tillfälle.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...